Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Förutom föregående krönika har vi tidigare behandlat begreppet politisk korrekthet här på Mummel: https://blogg.ljungquist.org/archives/2054 . Det finns några till aspekter värda att reflektera över. Jan Guillous ironiserande  i tv-programmet Babel nyligen http://svtplay.se/t/102834/babel (i slutet av programmet) över de politiskt inkorrektas argumentation i islamdebatten visar på något grundläggande hos tyckareliten – diskvalificeringen av debattmotståndarnas argument. I kraft av sin upphöjda ställning behöver inte de som har tolkningsföreträdet riskera nederlag genom sakdebatt. Man tar till något mycket effektivare – idiotförklaring. Genom sarkasmer och skämt visar man hur orimliga argument de inkorrekta har. De är så orimliga att var och en inser att de inte kan tas på allvar.

Men det är inte argumentationen PK:arna i första hand vänder sig emot hos dem de mobbar – det är inställningen. För dem är det obegripligt att det kan existera människor som inte har den rätta inställningen. Utlänningar förvånas ofta över denna brist på åsiktsmångfald i Sverige som insiktsfulla kallar för enfald. Men rättänkarnas till synes uppriktiga fråga till oss som står utanför den enda rätta tron verkar vara: Hur är det överhuvudtaget möjligt att man kan vara emot mångkulturalism som är så fint och visar oss svenskar från den fördomsfria sidan? Att alla kulturer har ett likaberättigande är ju den enda anständiga ståndpunkten!

Med samma logik skulle maffiakulturen i Italien och USA godkännas av de rättrådiga. Eller den korrupta kultur som råder i Somalia eller Zimbabwe. Eller varför inte den skattesmitarkultur som genomsyrar Grekland? Kultur som kultur! Men det handlar inte om logik här. Det handlar om känslor. Eller egentligen feghet. Politiskt korrekt är bara en finare benämning på en som är feg. En som inte vågar stå emot grupptrycket och säga att kejsaren är naken.

Men inte bara feghet. Utan en kanske inte alltid medveten önskan att se saker som de borde vara – en mentalitet som genomsyrade vänsterrörelsen på 60- och 70-talet där de kommunistiska utopierna skymde det som verkligen ägde rum i Sovjet, Kina och Kambodja. Man ville så gärna att utopierna skulle förverkligas att man inte uppfattade hur de faktiskt såg ut i verkligheten. Detta är några decennier senare ännu något av ett trauma inom intellektuella kretsar. Hur kunde man vara så blind för verkligheten!

Jag ser ingen skillnad i mentalitet hos tyckarfrälset idag då det gäller islam-kulturens inbrytning i det svenska samhället. Om min inställning inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten, är attityden. Detta brukade Steiner kalla för att vara svärmisk, vilket märks ibland i kommentarerna här på Mummel. En skribent menar att jag upprepar saker ”som alla vet” utan att tillföra något som är ”värt att jobba med”.

Vederbörande har uppenbarligen inte följt Mummels över 20 texter  i ämnet islam. Hade ”alla” vetat skulle jag aldrig skrivit dem. Och de förståsigpåare som styr mentalitetsklimatet i landet vet fortfarande inte – eller vill inte förstå. Det kan jag inte acceptera och argumenterar därför i frågan. Om signaturen ”Jesus” inte hittar något som är ”värt att jobba med” kan han ju jobba  med dessa texter. Men frågeställningarna i förra krönikan räcker annars långt:

1. Skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans?
2. Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden?
3. Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

För det är dessa frågeställningar som är centrala. Och de har inte besvarats här i alla fall. I den allmänna debatten har jag heller inte sett de politiskt korrekta svara på dessa frågeställningar.