Hårpomadan är tillbaka igen
Är fascinerad av den nya frisyr man ser på alltfler unga män. Håret på sidorna av huvudet är snaggat ovanför öronen för att överst på skallen helt överraskande övergå i normallångt välansat hår – ofta pomaderat och luftigt uppkammat. Det ger den där lite exotiska känslan som en ny modefrisyr har i början innan kreti och pleti tar efter och förtar nyhetens behag.
Vid närmare eftertanke kan man konstatera att historien aldrig sett en sådan mångfald hårstilar som idag – och då tänker jag i första hand på unga män.
Hårpomadan är nu definitivt tillbaka efter bannlysningen i början på 60-talet då Beatles lanserade det långhåriga modet. Idag ser man unga eleganter med välkammade, bakåtslickade frisyrer – alternativt en fettglänsande bakåtslickad okammad variant. Som om man smetat i hårvax innan man kom på att man tappat kammen och därför bara drar fingrarna genom håret och plattar till. Anything goes.
En frisyr som vid det här laget har flera år på nacken är den mödosamt konstruerade håret-står-på-ända-varianten. Som om man blivit uppryckt från djup sömn utan att hinna fixa håret innan man går ut. Denna rufsfrisyr kan antingen vara fettblank eller hårdsprayad. Tar troligtvis en ansenlig tid på morgonen att bygga upp. Lennart Bodström hade står-på-ända-hår i början som justitieminister. Liksom Tobias Billström.
Ytterligare en pomadafrisyr har börjat etablera sig; Rockabillyfrisyren. Den kännetecknas av en stor välkammad och fettblänkande tsunami-våg på framsidan av huvudet, snarlik den Brylcreem-våg som Elvis initierade på 50-talet, en så kallad ducktail – men idag ofta dramatiskt mycket högre. För det mesta kombinerad med snagg ovanför öronen. En mer avlägsen släkting är den opomaderade varianten som är om möjligt ännu högre och som man mest ser i modeannonser. Visserligen kammad, men lite tillrufsad efteråt.
Blev man tunnhårig för några decennier sedan var loppet kört. Till slut, efter en desperat kamma-över-flinten-period stod man där ohjälpligt som flintis – ett samhällets olycksbarn med den karakteristiska hårkransen över öronen och i nacken, d v s det som fanns kvar. Idag har man kommit på att om man rakar bort denna krans förvandlas den beklagansvärde losern till en hård tuffing med rakat huvud. En handlingskraftig modern man med något av en fräsch brutal-look. Det är egentligen en häpnadsväckande change of image. Vem hade trott det?
Med den ökande globaliseringen har olika afrofrisyrer blivit ett vanligt inslag i landet. Dreadlocks, en sorts tjocktovade hårslingor som svarta utvecklade som ett sätt att ge afroburret karaktär av böljande hår, konstrueras sen länge även av ljushyade. En teknik att fläta allt hår på huvudet i små spaghettitunna slingor är också vanligt, framförallt hos kvinnor. Ett svart mode med kortsnaggat hår i mönster förekommer också alltmer. På sistone har jag också sett ljushyade som rakat huvudet men behållit en remsa från panna till nacken. Väldigt anslående.
Märkligt nog är punkfrisyren spikes fortfarande allmänt förekommande, där man med mycket hårgele formar spik-liknande utskott från huvudet. Och sen har vi naturligtvis både kort och långt hår. Och färgat. Goth-modet har inspirerat det chocksvarta håret och framförallt tjejer kan ha både illgrönt och vulgärrosa färg på håret. Eller vitblekt. Det är ingen hejd på variationerna. Här har bara de vanligaste antytts.
Hur enkelt framstår inte det naiva 60-talet där det bara fanns en frisyr – långt hår. För både tjejer och killar. Kanske ibland varierat med ett pannband.
No comments yet.