Statsindividualismen har befriat svenskarna från beroendet av familj och välgörenhet
Den vanliga uppfattningen – särskilt utomlands – är att svenskar är kollektivister. Men hur kan medborgarna i ett land där begrepp som ”solidaritet”, ”gemenskap” och till och med ”socialism” är så vanliga i den politiska retoriken vara så slutna, så måna om sin självständighet och så försiktiga med att släppa andra människor in på livet?
Sanningen är att Sverige är bebott av hypermoderna och historiskt sett ytterligt autonoma individer, menar författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? Vad som kännetecknar det svenska samhället mest av allt, menar de, är inte kollektivism, utan en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällets välgörenhet. Idéhistorikern Peter Antman:
Få välfärdsstater är lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.
Jämlikheten är det allt överskuggande begreppet här. Den centrala aspekten på jämlikheten är just individens oberoende. Endast oberoende människor kan mötas som likar. Denna logik har följaktligen lett till att svensken idag står i en direkt relation till staten – befriad från sina medmänniskor vad gäller pengar och tjänster. Det sociala skyddsnätet finns där, oavsett individens relation till sin familj, släkt, grannar, arbetsgivare eller välgörenhetsinstanser.
Den svenska modellen har växt fram ur en insikt: Intima relationer inom familjen och med vänner inom den lokala gemenskapen kan ha bedrägliga konsekvenser därför att den beroendeframkallande kärleken subtilt men obevekligt urholkar friheten. Och detta visar sig vara en allmän uppfattning. Undersökningar visar att äldre svenskar värdesätter sin egen självständighet; de vill gärna umgås med barn och barnbarn, men inte av tvång. De föredrar `intimitet på avstånd´. Enbart när man är självförsörjande kan man lita på att man är älskad av andra. Men denna starka betoning på individuell autonomi har också kritiserats.
Statens övertagande av traditionella mellanmänskliga förpliktelser driver på utvecklingen mot ett alltmer kallt och kärlekslöst samhälle. Den institutionaliserade omsorgen ersätter de band mellan människor som varit förutsättningen för intimitet och närhet.
Den svenska välfärdsstaten är inte en lösning uppifrån, påtvingad av fanatiska socialingenjörer, som många analytiker utomlands ofta tror. Impulsen till uppbrott från täta familje- och andra band inom det civila samhället har tvärtom varit folkligt förankrad och kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet snarare än alienation. Författarna kallar detta för den svenska statsindividualismen.
Svenskens förhållande till staten har en form som författarna kallar ett slags ”parlamentarisk diktatur” i den meningen att den enskilda individen inte kan åberopa en motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller inom det civila samhället som t ex det amerikanska, där en domstol kan pröva och förkasta lagar som t ex strider mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen egentlig rätt för den enskilde att effektivt driva sin sak mot staten.
En konsekvens av det jämlikhetssträvande som resulterat i den nya genusordningen med den långt drivna kvinnliga emancipationen – är att också männen befriats. Tidigare var de underhållsskyldiga gentemot hustru, barn och föräldrar. Det kom på dem att ensamma försörja familjen. I statsindividualismens era har staten trätt in i mannens ställe för att garantera tryggheten och han kan i stor utsträckning komma och gå som han vill. Statsindividualismen har befriat mannen från hans traditionella roll som familjens överhuvud, försörjare och beskyddare.
År 2004 var en miljon av Sveriges invånare födda utomlands, varav 75 procent hade sitt ursprung i ett icke-nordiskt land. Enligt European World Values Study har det därför uppstått stora skillnader mellan de flesta immigrantgrupper och de i Sverige infödda när det gäller synen på religion, familj och traditionella värden. De menar därför att det finns en stor risk för hårda motsättningar mellan vår starkt sekulära, emancipatoriska majoritetskultur och religiösa, familjekonservativa minoriteter, framförallt muslimska. Men det finns också resultat som pekar i en annan riktning:
Sverige utmärker sig inte bara när det gäller sekularism och svag familjeideologi, utan även genom en större tolerans gentemot andra kulturer och en positiv syn på invandring. Man kan naturligtvis hävda att denna vidsynthet är en läpparnas bekännelse, ett tecken på en svensk strävan att alltid vara politiskt korrekt.
Berggrens & Trädgårdhs bok är en av de viktigare jag läst på länge. Kapitlet om den svenska teorin om kärlek är djupt provocerande. Denna teori är formulerad av CJL Almquist och postulerar att verklig kärlek endast är möjlig mellan två fria, alltså autonoma, individer. Och det låter ju frihetsfilosofiskt och bra, inte minst i antroposofiska öron.
Men vad är egentligen implikationerna av detta kärleksbegrepp? Jo, att barnets kärlek till sin mor — och moderns till sitt barn — bara är naturkrafter och egentligen måste dö innan en ”äkta” kärlek kan födas. Att det alltså leder till ett kärleksfullare samhälle att så tidigt som möjligt ta barnet från sina föräldrar och låta staten uppfostra dem med hjälp av specialutbildad personal, som vet att akta sig för att låta farliga personliga bindningar uppstå.
Vi får en nation av autister. Vi får en känslokall folksjäl. Själva normen svalnar.
Och målet kan uppnås: vi avtribaliseras. Det sociala kontraktet sluts inte mellan individ och familj, som i USA (där de fortfarande föder barn!), inte heller mellan familj och stat, som i Tyskland (där familjer fortfarande håller ihop), utan mellan stat och individ. Det sociala kontraktet sluts mellan den Starka Staten och den Autonoma Individen. DET är den Svenska modellen!
Vilket i förlängningen innebär att alla andra sociala kontrakt egentligen är av ondo. Hela civilsamhället är av ondo, inte minst då just familjen, eftersom alla utomstatliga instanser (kärnfamilj inräknad) i grund och botten konkurrerar med staten som den primära kontraktsinnehavaren.
Det är alltså helt okay, vad den svenska modellen anbelangar, att alla försök att upprätthålla och odla mellanmänsklig förbindlighet går i stå; att aborter och skilsmässor är självklara ”rättigheter” och fullt normala företeelser. Och därmed att födelsetalen sjunker.
Berggren och Trädgårdh själva tycks inte bekymra sig om detta. De må kokettera med sitt akademiska utifrånperspektiv men är i grund lika sossiga som den modell de analyserar.
Hursomhelst har de åstadkommit en nödvändig bok.
Dess kanske största förtjänst är återgivningen av den allt för okända mentala världskarta som då och då publiceras av World Value Survey, den så kallade Ingelhart-Welzelkartan, som på ett häpnadsväckande tydligt sätt illustrerar den gamla folkpsykologins kunskaper om världens folklynnen. Klicka och hicka: http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54
Och notera att Sverige, som nästa håller på att trilla av kartan i sin extremistiska sekulärindividualism (som vi får lära oss är fullt normal och i grund och botten delas av alla människor i hela världen) faktiskt har krupit tillbaka en hårsmån sedan den näst senaste mätningen 2005. Beror det på invandringen eller beror det på invandringen? Hursomhelst har det givit oss bättre födelsestatistik. Våra nu 20% invandrare föder helt enkelt flera barn än vi pursvenskar gör. Demografiskt talat håller vi med andra ord på att byta ut landets population. Där kan man tala om sociala experiment!
Demografi är ett spännande ämne. Här är lite till för den nervstarke: http://murslev.blogspot.com/2010/09/demografisk-kollaps.html
Bra att Berggrens & Trädgårdhs förnämliga bok fick ett omnämnande. Den kommer på delad förstaplats som viktigaste bok när det gäller att förstå vad som händer i Sverige just nu. Den andra är skriven av den knivskarpe vänsterateisten och religionsexperten Göran Hägg och heter Gud i Sverige. Här är en länk: http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2010/Host/hagg_goran-gud_i_sverige-inbunden/
Den mannen vill man INTE ha som intellektuell fiende. Kanske tur att han i sin översyn av religiösa rörelser i Sverige missade antroposofin (han tycker inte om Svedenborg och skulle nog av samma skäl döma ut Steiner).
Pappan
Tackar för boktipsen och en informativ och välskriven artikel.
Som superindividualist tycker jag det är toppen att ha denna historiskt unika frihet!
Man behöver inte alls överdriva såsom Pappan tycks tro och ta barn från sina föräldrar när de är små för att undvika emotionella band (som i Staten typ, eller i England där man skickar barn på internat alldeles för tidigt). Då blir de just som pappan befarar bara avstängda, hur kul är det? Känslolivet måste få utveckla sig färdigt i trygghet och kärlek innan det kan bli självständigt.
Räcker gott att man får möjlighet att flytta hemifrån när man blir myndig och inte DÄREFTER behöver vare sig vara beroende av sina föräldrar, lyda dem eller ta hand om dem. När ingendera parten är en börda för den andre kan man umgås för att man VILL; då blir samvaron av en helt annan kvalitet.
Detsamma gäller kärleksrelationer. Almquists vision har alltid varit mitt ideal. (Men tyvärr har det varit svårt att hitta tillräckligt självständiga män som kan underhålla sig själva och inte måste vara som plåster hela tiden.)