Intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck en helt naturlig reaktion
Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.
Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.
För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.
Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:
Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.
Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.
Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.
Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.
Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.
Bra. Bra att du använder återstoden av din bana som skribent till att göra upp med all den falskhet som vi inte orkat, vågat eller förmått oss till att reagera på (eller kanske ens tillstå, eller ens se) tidigare. Ju högre socioekonomisk fallhöjd man har desto mer är man villig att blunda för. Tack och lov för döden!
uppriktiga välgångsönskningar,
Pappan
Jeg har meget svært ved at forstå at feministiske kvinder kan betragte brystimplantater og skønhedskliniker som et udtryk for kvindelig ufrihed, samtidigt med at de accepterer niqab og burka, fordi de muslimske kvinder selv siger at de ”har valgt det frivilligt”.
Hvis noget er udtryk for kulturel ”fortryck” så er det vel det sidste?
Eller er der nogen der kan give mig en egentlig logisk forklaring hvori ”friheden” består ved at iklæde sig niqab´en?
@Gert
Feministernas ställningstaganden är fullt av sådana paradoxer. Det är en konsekvens av felaktiga analyser. Att de får plats i debatten är för att det saknas alternativa tankar och kvinnliga intressegrupperingar (åtminstone i Sverige). Rödfeministerna vinner på walkover oavsett vad de levererar.
Nej. De vinner på att de äger media och har tolkningsföreträde i den akademiska humanioran, inte bara i Umeå. Googla på Critical Theory och läs digra men hårresande artiklar på t ex Wikipedia, om den filosofiska inriktning vars vapen likhetsfeminismen är http://en.wikipedia.org/wiki/Critical_theory — och som även går under namnet ”kulturmarxism”. Ruskiga saker, och vi är ALLA mer eller mindre infekterade! Eller ta lightversionen: klicka och fnissa över dessa raljanta svador från Tanje Bergkvist: https://tanjabergkvist.wordpress.com/tag/kulturmarxism/
Eller den ojämförlige Solguru: http://solguru.motpol.nu/?tag=kulturmarxism
Eller googla ”Pappans murslev Franfurtskolan och ’68”.
Pappan
lördagen den 31:e juli 2010
Frankfurtskolan och -68
Jag har rotat runt lite efter upplysningar om Frankfurtskolan på sistone. Det började väl egentligen för många år sedan, med att jag undrade över ursprunget till mina egna ideal och ”alternativa” värderingar, till atmosfären jag växte upp i, till hippiekulturen i USA som jag mötte som ung och till den samhällskritiska nyvänster dagens unga ofta dras till.
Hur kan man t ex kritisera sina jämlikhetssträvande, psykologiskt inkännande curlingföräldrar för deras personliga tillkortakommanden, samtidigt som man hyllar ärkekonservariva, patriarkala klankulturer? Hur kan man förkasta det egna sopsorterande, u-hjälpande, naturvårdande, progressiva samhället och romantisera primitiva, tribala, förtryckande och utvecklingsfientliga rasistsamhällen i tredje världen? Hur kan man gäspa och fnysa åt komplexa, djupa och gränsöverskridande symfona europeiska konstmusiken samt den innerliga och skira svenska vistraditionen men begeistras av monotont och konstlöst dunkoplink från fjärran öknar och djungler? Hur kan man finna så mycket dåligt med den egna kulturen och samtidigt så mycket beundransvärt med andra kulturer? Hur kan svenska ungdomar vilja förstöra vad deras föräldrar har skapat? Och hur kan föräldrar acceptera och ibland rentav uppmuntra det?
Vad är det som givit oss en så aggressivt dålig självbild — och varför går det aldrig över?
Varför är det bra att vara kritisk men tveksamt, betänkligt, rentav otillrådligt att hysa vördnad och beundran?
Hur går det till egentligen?
För det är ologiskt. Det logiska vore att kunna uppskatta Det andra i proportion till uppskattningen av Det egna. Men det är inte så det är. Och hur mycket vi än städar så är det något som luktar fel. Det ligger helt enkelt en hunn begraven nånstans under golvet. Eller: någon eller några har snickrat ihop en trojansk häst och ställt den precis utanför stadsporten till vårt bildningsväsendes högborg, och våra ivrigt studiosa ungdomar baxade triumferande in den till borggården, reglade porten och gick till sängs.
När vi vaknade var vi döda i anden, zombiefierade, steriliserade och föredrog giftig föda framför sund.
Något hade programmerat oss till självdestruktion.
Vad? Vem? Vilka? Varför?
En kommentator här på mursleven uppmärksammade mig på tankesmedjan Frankfurtskolan. Jag kände vittring av något väsentligt och började alltså rota runt. Det fanns en hel del, minsann. Hela postmodernismen fick sin förklaring, så även den lömskaste av alla lömska kvinnofällor, likhetsfeminismen. Den antiauktoritära flumpedagogik som kidnappat och förvanskat ädla och samhällstillvända skolrörelser som Waldorf, men även svensk grundskola, fick sin förklaring. Terapi- och psykologiseringsmanin fick sin förklaring. Rentav den sjunkande fertiliteten. Det var ett stort aha.
(Ur ingressen till http://murslev.blogspot.com/2010/07/frankfurtskolan-och-68.html=
Pappan
Hiya very cool website!! Man .. Beautiful ..Superb .. I will bookmark your web site and take the feeds additionally?I am happy to seek out numerous helpful info right here in thepost, we want develop more techniques on this regard, thankyou for sharing. . . . . .