Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

“Vi kan få nyheter om moster Anna eller morbror David, få veta var kusin Johan befinner sig och hur kusin Lotta mår och ta del av de senaste rönen om varför Egons äktenskap gick i kras. Sådant informationsutbyte klarar definitivt inte andra primatarter av, inte ens chimpanser. Vad de inte ser med egna ögon kommer de aldrig att få veta.”

I vår tid talas det ständigt om hur lika vi är djuren. Det är bara en pytteliten DNA-skillnad mellan schimpansen och oss, eller grisen med för den delen, säger man triumferande i en märklig önskan att förminska människans unika egenart och betydelse för civilisationsutvecklingen. Ingen talar om det väsentliga ‒ vilka avgrunder som skiljer oss från djuren. Hur kan en sån liten kroppslig skillnad vara så avgörande för medvetandenivån?  Det är detta som är intressant och därför borde undersökas!

“Även med den vänligaste tolkning av dessa resultat är det dock odisputabelt att varken delfiner eller chimpanser med avseende på inlevelseförmåga kommer upp till den nivå som kännetecknar låt säga ett 6-årigt barn. Storprimater är i många hänseenden imponerande, men de spelar faktiskt inte i samma division som oss människor med vår unika förmåga att hantera intentionalitet av upp till sex grader.”

Citaten är hämtade från boken Historien om människan av professor Robin Dunbar, en av de mest respekterade evolutionsforskarna i England. Storprimater är benämningen på de så kallade människoaporna – gorilla, schimpans, bonobo och urangutang. Intentionalitet betyder medvetandenivå – där chimpansen normalt befinner sig på den första nivån.

Experter vet naturligtvis att människan är ett unikum på planeten, men denna vetskap är knappast allmängods. I det allmänna medvetandet är det vår likhet med gris och schimpans som gjort intryck. Och den allmänna slutsatsen av detta är att vi överskattat vår ställning som människa och att vi egentligen står på samma nivå som åtminstone en del djur. Vi ska inte göra oss märkvärdiga!

“Människans förmåga till långtidsplanering kan vara av alldeles speciell betydelse: den krävs inte bara för att spela schack utan också för väsentligare saker som exempelvis att uppnå och bibehålla en hög social position. Min kollega Louise Barrett, som studerar babianer i deras naturliga miljö i Afrika, framhåller ständigt att dessa djurs stora svaghet är att de helt och hållet lever här-och-nu och saknar varje spår av insikt om att det ibland kan vara lönsamt att förtränga stundens känslor och avsikter och invänta ett senare tillfälle att agera. Det tycks vara vår arts unika förmåga att ta ett steg bort från nuet, som ger oss möjlighet att jämföra de sannolika utfallen av alternativa handlingslinjer.”

Men detta har ännu inte den breda allmänheten förstått. Varför dessa “människoliknande” djur inte lyckats “höja sig” till vår nivå och “slutat vara djur” bekymrar inte. Man tycks tro att det bara är en tidsfråga innan dessa djur “kommer ut” som människor. Denna brist på differentiering har skapat en grotesk vulgäruppfattning som blockerar en sann människobild.

“Det finns ett speciellt drag som skiljer oss människor från alla andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar bland primaterna ‒ vårt språk. Bland 4 000 däggdjursarter och 10 000 fågelarter ‒ för att ta de “högre” ryggradsdjuren ‒ finns inte en enda som kommer ens i närheten av vår språkförmåga. Självklart förekommer kommunikation också hos alla dessa andra arter och ofta på en synnerligen sofistikerad nivå. Likväl kan utväxlandet av signaler hos dem inte jämföras med människans språk med dess enastående flexibilitet och förmåga att kodifiera stora mängder information.”