Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Vi vet att antroposofin har stora uppgifter i världsutvecklingen och att vi som antroposofer har ett särskilt ansvar i denna process. Som förening företräder Antroposofiska sällskapet också detta ansvar inför medlemmarna och utåt offentligheten. Kan man säga att sällskapets styrelse på rätt sätt företräder sitt ansvar? Frågan gäller både här hemma och internationellt. Eller för att sätta det på sin spets: Förstår styrelsen sällskapets uppgifter?

Frågan uppstår naturligt då man betraktar allt styrelsen inte gör.  Man har ännu inte tagit fram en beskrivning av antroposofins egenart i en allmänt gångbar formulering för en bred allmänhet. Och ännu inte placerat Antroposofiska sällskapet som sammanslutning och idé i en begriplig samhällskontext. Man har inte hittat former för deltagande i samhällsdebatten, trots ständiga påstötningar från medlemmar under åren. Man har inte tagit tag i att analysera det låga medlemsantalet – med alla dess implikationer – eller arbetat fram en omvärldsanalys som underlag för en omdömesbildning kring antroposofins roll i samhället.

Det speciella ansvar antroposofer känner för samhällsutvecklingen speglas inte i styrelsen. Man anser inte att man bör ta initiativ för kontaktskapande med sammanhang och organisationer i frågor av gemensamt intresse – än mindre hitta former för samarbete. Och högskolans arbetsformer har aldrig kommit upp på styrelsens agenda, liksom sektionernas karaktär av skråväsen. Inga idéer kring en vitalisering har uttalats – och högskolan betraktas ändå som sällskapets prio ett.

Styrelsens förhållande till medlemskapet har sedan länge präglats av ett märkligt ointresse. Här ordnas visserligen ett par möten om året förutom det obligatoriska årsmötet – men hållningen i vardagen, själva gesten gentemot medlemmarna kan inte beskrivas som något annat än frånvaro. Eller som en medlem uttryckte det häromdagen: ”De är inte intresserade av att jag är medlem – varför ska jag då vara medlem?”.

Med så mycket man kan förvänta sig att styrelsen borde ägna sig åt – och som de inte gör – känns frågan berättigad: Gör de vad de ska? Är det i själva verket så att de gör saker de inte ska göra?

Man har upphöjt ”människomöten” till sin  stora uppgift på ett sätt som knappast skiljer sig från vilken handbolls- eller fiskeförening som helst. Formerna är mer anspråksfulla och de stora orden bombastiska – men intrycket av småborgerligt mys-pys är detsamma. Mötena bidrar aldrig till något som utvecklar rörelsen. De har för det mesta prägel av samkväm där man mer solar sig i glansen av de stora frågorna än tar itu med dem. Det är antroposofi på låtsas – vilket naturligtvis syns i vikande medlemssiffror. Vad hände med de väsentliga frågeställningarna?

Och hur skulle sällskapet kunna företräda en antroposofi på riktigt? I följande krönika skall ett par förslag ventileras.