Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Fullt med folk i banklokalen. De sitter på stolar eller står lydigt utmed väggarna. Framför en rad kassor står kunder som betjänas. Då de är färdiga och lämnar sin plats hörs en signal och ett nummer lyser ovanför kassan. Nästa! Samtidigt syns numret på en större display på väggen som alla ser. Avsikten är att när man ser sitt nummer på stora tavlan ska man leta vidare efter samma nummer över den lediga kassan.

Dessvärre är flera av dessa kassadisplayer skymda bakom pelare.

Men stora tavlan ser alla. Vid signal tittar man upp på den, sen kollar man sin nummerlapp. Den som har det aktuella numret lämnar väggen och beger sig iväg. För de som insett finessen med två tavlor går det bra. Men de som inte ser sitt nummer lysa över ”sin” kassa därför att en pelare står i vägen har inte möjlighet förstå detta. De ser bara sitt nummer på stora tavlan. Och inser att nu gäller det.

Men inte riktigt vad det är som gäller.

Osäkert lösgör de sig från väggen, uppmärksamt spanande på allt som kan ge en säker orientering. Det är bråttom, man har bara några sekunder innan nästa nummer kommer upp. Alltså – ut i det stora osäkra, för det mesta åt fel håll, men i en fast förhoppning att få ett svar under vägen.

Kassapersonalen förstår inte problemet. Så de signalerar otåligt ett nytt nummer.

Den förvirrade kunden har på sin upptäcktsfärd vid det här laget börjat ana ugglor i mossen. Han hittar inte sitt nummer någonstans. En del i samma situation börjar då rastlöst irra omkring innan de ger upp och skamset rådfrågar första bästa kassa. Andra som tänkt till uppsöker den kassa vars nummer är en siffra över den egna.

I båda fallen uppstår en ny problemställning; kan man avbryta den pågående transaktionen i kassan och ”gå före” den kund som rätteligen borde varit efter? Eller ska man invänta sin tur? Det verkar vara en temperamentsfråga. Kolerikerns harm brukar ge utdelning. Flegmatikern ställer sig undergivet i kö.

Plötsligt skjuter en permobil fram bakom en av pelarna med överraskande fart. Föraren är en äldre vithårig välklädd herre med snygg keps. Blixtsnabbt manövrerar han djärvt sitt snabba fordon mellan pelarna som vore det slalom.

I hastigheten gör han en felbedömning och krockar mot en av pelarna. Någonstans hörs ett lågt oj! Vem hade någonsin kunnat föreställa sig att få vara med om detta? Hela lokalen följer uppmärksamt dramat. Men mannen i permobilen låtsas som det regnar, backar vant och susar sen geschwint fram till kassan.

Och nu inträffar något surrealistiskt. Kassadisken börjar långsamt sjunka ner. Några svindlande ögonblick står världen stilla. Universums lagar har upphört och uppstigning till Nirvana har inletts.

Men den automatiska kassadisken har bara justerats till samma nivå som permobilföraren. Han kan nu uträtta sitt bankärende.

Skakad beger jag mig hemåt. Får komma tillbaks i morron då det är lite lugnare.