Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Utan att vara särskilt insatt i hur styrelsen arbetar är jag villig att hålla med om att det antroposofiska arbetet i Sverige verkar stå och stampa. Det känns som ett tag sedan som den antroposofiska rörelsen var att räkna med som en samhällsengagerad inspiratör.

Om jag ska ge dig en liten gliring, så är väl ditt blogginlägg också en typisk antroposofisk företeelse eftersom det formulerar ett problem men egentligen inte pekar mot någon lösning? Vad tror du skulle behövas för att den antroposofiska impulsen i Sverige åter skulle bli en livgivande frisk fläkt i samhället?

Taler du om sverige eller om antroposofien generelt?

Spændende tema i øvrigt!

Jeg har en oplevelse af at forståelsen af hvad selskabet er og hvad det kan bidrage med til de enkelte institutioner har mere klarhed og styrke i tyskland end i norden, det kunne hænge sammen med at vi har så svært ved at trænge igennem til en forståelse af hvad antroposofien egentligt er heroppe.
For mig burde selskabet være dem der holder arbejderne opdaterede med nye spændende vinkler og nye forståelser af antroposofien, og nye måder at anvende og praktisere steiners ideer i vor tid.
Det vil i så fald betyde et møde mellem dem der arbejder med noget praktisk og idebærerne, som ikke altid er de samme, hvor praktikerne har muligheden for at vinde ny tænkning og forståelse af deres praktiske indsigter.
Lidt firkantet måske, men jeg tror godt du kan forstå hvor jeg vil hen.
Hvis selskabet har en kraftfuld ledelse for hvem steiners ideer står klart, vil de altid kunne give inspiration til os andre, og det er det de bør gøre.

En sag som med garanti ikke er godt for hverken selskabet, virksomhederne eller antroposofien er dette:

http://www.dn.se/sthlm/kritik-mot-antroposofiskt-hem

At medarbejderne ikke er godt nok indsatte i gældende love på området for arbejde med handicappede, det er simpelthen utroligt at man ikke er kommet videre siden jeg boede i järna.

Dér findes en meget konkret ting for selskabet at gøre opmærksom på, at man er nødt til at blive bevidst om hvilke love der gælder for arbejde i forsorgshjem.

Bevidsthed og handlen ud fra det!

Hej Johannes,

Du har sannolikt helt rätt i att förnyelsearbetet inom antroposofiska sällskapet står och stampar, och du ska ha all heder av att ha startat denna blogg för att diskutera dessa frågor.

Samtidigt undrar jag fortfarande lite – precis som Olle Ekhöjd ovan – vad som är ditt eget ”program” för hur den organiserade antropofin ska se ut i framtiden. Varför medlemstalet minskar, och varför medelåldern ökar, kan vi nog alla gissa ganska bra, även om det vore ett stort steg framåt om man tog tag i det hela och verkligen gjorde an analys.

Det är givetvis svårt att hålla hela din blogg i minnet, men av det jag läst får jag intrycket av att du efterlyser en stark ledare, som kan inspirera och arbeta vidare med de som redan finns i rörelsen + eventuellt nya. Du efterlyser också en öppen dialog, en dialog om rörelsens grunder, problem, och framtid.

Som sagt, skriv gärna en sammanfattad sådan vision i ett eller flera blogginlägg, så kan vi andra sedan kommentara och bidra. Alternativt hänvisa till tidigare blogginlägg om du anser att det redan gjorts.

Själv skrev jag några punkter under ”har antroposoferna förstått antroposofin?”. Det var ju egentligen bara en beskrivning av vad jag tror Steiner ville med antroposofin, och vad som gjorts genom åren, men det var vad jag ansåg mig kunna skriva på några korta rader i ett kommentarsfält. Detta klassificerades som ”bra” men ”tulipanaros”, alltså en omöjlig korsning mellan tulpan och ros.

Hälsningar
RB

Johannes, du får inte missförstå mig. Jag tycker det du skriver är bra, relevant och väldigt välbehövligt. TACK! Jag tycker att du har en utmärkt förmåga att lyfta perspektivet och mod att säga din mening. Men eftersom du i just denna text (utan förslag på lösning) kritiserade fenomenet att formulera problem utan förslag på lösning, kunde jag inte avstå från att ge dig en liten retsam gliring i all vänskaplighet, alltså inte att uppfattas som någon allvarlig kritik (tyvärr försvinner ofta nyanserna i det skrivna ordet så att det kan låta hårt och dömande fast det inte var menat så).
Jag ser fram emot din skiss till diskussionsunderlag. Jag tror trots allt att vi är många som inte vill se den antroposofiska impulsen stagnera.

Jag vill återigen framhålla det jag redan sagt i tidigare kommentarer.
Vatten som rinner från bergen letar sig ned i små bäckar, blir flod och rinner ut i havet. Det forsar och strilar och renas genom diverse rörelser och filter. Laxarna hoppar och det är fullt med liv. Ett stillastående vatten ruttnar, allt liv dör, det luktar illa.
Allt liv i naturen går igenom metamorfoser. Årstidsväxlingar; fjäril-puppa, knoppar-blommor–frukt. Människan är en del av naturen dessa regler gäller även henne. Hur kan man tro att tanke- och idévärlden ska kunna undantagas från dessa? Hur ska något kreativt kunna komma ur gamla fasthållna former?
”Antroposofin” är gammal nu. Det är en snart nittio-årig åldring. Hur mycket förändring, kriser och ombildningar skedde inte hela tiden runt Steiner? Borde inte ”barnen” ta över? De är ganska självgående nu och börjar också t o m bli till åren. Och ”barnbarnen”?
Det som skedde i o m Steiner var också i hög grad en fysisk manifestation av ”andevetenskapen”. Det finns odling, skolor, arkitektur etc att se. Exoteriskt sett finns en hel massa former. Former som var viktiga att skapa för att just manifestera det i det fysiska. Nu måste arbetet vidare bestå av att fylla dessa former med den esoteriska delen!
Men ”Antroposofin” är trött. För någon vars skapare ville byta namnet varje år för att inte riskera statiskhet, har han/hon blivit tämligen statisk.
Kanske formerna måste rivas upp för att det ska komma liv i rörelsen? Vi har en tendens att välja tryggheten i det redan kända, och känna oro i det nya osäkra. Inom astrologin talar man om planeten Uranus som den store revolutionäre ombildaren. Man brukar säga att om man konservativt försöker hålla fast vid det invanda i tider med Uranustransiter så riskerar man att tvingas till förändring. Det är då man bryter ben, förlorar jobb etc. En kris uppstår och måste genomlevas, för att man sedan, när man kommer ut ur den, ska kunna göra det i ny gestalt. I ny genombearbetad form.
Framför allt är det en fråga om att självständigt söka och utvecklas i sitt inre. I allt Steiner gjorde och sade måste man ta med den tid han levde i. Vad har inte hänt sedan dess? Hur mycket har inte transformerats och metamorfoserats sen dess? Oändligt mycket!
Låt den gamla åldringen få komma till de sälla jaktmarkerna! Hitta nya samarbetsgemenskaper! Kalla det för något nytt! (Steinervännerna, andevetenskaparna, freespirit, pneuma whatever…) Låt inte esoteriken vara i grupper inom stängda dörrar med inbördes beundran. Det inre andliga livet beror på individen, det går inte förlorat i mötet med omvärlden.
Ut och möt andra! Inom de egna leden, liksom även annan andevetenskap! Möt andligt utvecklade människor som inte valt statiskheten. De finns där, jag lovar!

Citat från Awakening to Community Dornach, March 2, 1923 – kommentarer överflödiga:
I, for my part, am thoroughly convinced that things will work again for awhile. Not for always, though; nothing can be set up for eternity. As time passes we will again find ourselves confronted with the necessity of devising new garments for the anthroposophical organism. But every human being shares that destiny; one can’t keep on wearing the same old clothes. An organization is actually never anything more than a garment for some living element. Why, then, should one make a special case of social organisms and try to tailor them for eternity? Everything living has to undergo change, and only what changes is alive. In the case of something as particularly teeming with life as the Anthroposophical Movement we must therefore shape a life-adapted organization. Of course we can’t attempt reorganization every single day, but we will certainly find it necessary to do so every other year or so. Otherwise the chairs occupied by the leading members will really become curule seats, and when some people make a specialty of resting on the curule seats, those not occupying them begin to itch. We must find a way to make sitters on curule seats itchy too. In other words, we’re going to have to start jostling these chairs a little. But if we find the right way of arranging things, everything will go beautifully.

Jeg oplever på ingen måde at antroposofien i sin ide er gammel, den er stadig det nyeste indenfor al åndelig stræben, derimod oplever et stor afsavn af mennesker der står frem med antroposofien og bærer den ind i alle sammenhænge.
Problemet er meget værre, jeg tror at alt for mange glemmer at studere, gennemtænke og gennemarbejde de antroposofiske ideer, og nøjes med at begejstres for nogle af de fine ting som disse ideer har kastet af sig.
For i det øjeblik hvor den enkelte antroposof ikke længere bearbejder sin tænkning og sit forhold til åndevidenskaben, da dør den, og det kan ske ret så hurtigt også.
Jeg har ofte den oplevelse at mange ikke forstår at der ligger et regulært forståelsesmæssigt arbejde foran den der arbejde med antroposofien.
Jo flere der dykker ned og beskæftiger sig med tankerne, så konkret som muligt, jo bedre muligheder får antroposofien for at have kraft til at fornye, deri ligger humlen.

@Gert
Håller helt och hållet med om detta!

Jag vet egentligen inte om jag borde uttala mig mer här.Och jag borde kanske tänka igenom allt noga innan jag skriver något mer hursomhelst.
Jag har genom åren kommit att studera helt andra livsgrundare än Steiner även om Steiner ju i särklass är fulländad på området.Ja,det är han,amen.
Vissa intressanta uttalanden har följt mig i mitt liv.Ett av dessa är att vi människor hela tiden måste fråga oss,vad för MOTIV vi har till det vi gör.VARFÖR gör jag det här.Och när det gäller antroposofin kan vi kanske klura ut något fantastiskt om vi ställer den frågan i detta sammanhang.En annan viktig sak en väldigt speciell person skrev om i en bok var:
Det är ingen mening med att vara engagerad i mer än vad du kan uppfylla med den du är idag,för det kommer inte att tjäna dig snarare tvärtom.
och…det du gör idag kan du bara förändra genom att VARA lite mer än den du är idag,för då kommer livet självt att ta dig till en situation där du HAR mer än vad du har idag.
Detta tror jag gäller ALLA.Även om vi inte är medvetna om det.Stagnerar vi och livet runt omkring oss och ingen förändring sker,betyder det helt enkelt att ingen av oss är mer än det vi varit de sista vad det nu är åren och därför händer inget.
Jag tror inte det handlar om att göra mer i sällskapet men att VARA mer.Och det kan bara varje enskilt individ bli.Vi blickar på fel fokus om vi tror att vi kan göra mer och därmed föra antroposofin framåt,nej så är det inte.Genom att vi själva utvecklar oss mer och mer till vår högsta potential,kommer saker runtomkring också att ske och förändras.Att göra tanke känsla viljeövningarna är inte helt fel att börja med,t ex.Meditera,läsa Steiner,läsa andra,ta hand om sig fysiskt,helt enkelt göra det bästa av varje dag,varje stund;leva som om den dagen var den sista,hela tiden.
Så var det motivet.Om Steiners motiv var att föra in antroposofin i mänsklighetens utveckling och det uppfyllde honom i varje sekund av hans tillvaro,vad är då ditt motiv Johannes,Gert Elisabet etc,vad är mitt motiv?Jag tror att vi måste ha ett varför.Varför bor jag i Järna,jobbar på denna verksamhet,betalar dubbelt så mycket som svensson för eko-mat,varför går jag inte på gym,ser på bingolotto på TV och åker till Kanarieöarna en gång om året.Vad är det jag vill uppnå med dessa val jag gör.Om jag förlorar allt jag har,kan jag ändå stå för det liv jag levt hittills osv.
Att bo i Järna,jobba i en verksamhet och skänka hela sitt liv till nån slags idé om att antroposofin är bra,NEJ jag tror inte det räcker för att vi ska utvecklas,vara tillfredsställda,känna oss sunda,känna meningsfullhet.Det krävs mer än så.Att vi ska vara en kraft i samhället,tja men samhället bryr sig inte.Tillfredsställer det oss?Om de brydde sig skulle de också vara här,eller nån annan stans i dessa verksamheter.
Vi måste ställa oss frågorna annorlunda.Vi måste ha motiv om vi ska kunna vara i livet på rätt sätt.Och vi måste förstå,att fylla mer av vårt liv än vi har möjlighet till idag bara kommer att skada oss om vi inte hela tiden jobbar för att bli lite större än vi är idag.Lite mera jag.Lite mera du.Om vi har stagnerat,om vi gjort ungefär samma sak de senaste tio åren och tänker ungefär samma tankar varje dag eller på liknande sätt,hur sjutton ska då det runtomkring oss kunna förändras?Enligt mig är det OMÖJLIGT.Vad tror du,Johannes?

Självklart är jag uppgiven.Men jag ser också något slags Kejsarens nya kläder i hela det här.Och jag ser tydligt sekt-tendenser.Bor man i Järna/hölö tillräckligt länge börjar man tänka på ett visst sätt.Och från denna plats ska på något sätt antroposofin representeras,där den faktiskt inte används särskilt mycket.Där kommer min poäng om samma tankar de senaste tio åren in.Man vet redan hur allt ska vara och någon har redan för länge sedan talat om vad som är sant,vad man ska tycka,hur man ska leva osv.Men vi människor är värda mer än så.Det gäller även dig.Vågar inte?Nånstans vet man att tar man itu med sitt liv och försöker bli mer än man är idag kommer det att medföra vissa problem också i förhållande till det redan givna i Järna.Därför låter man bli.Du skulle säkert kunnat göra karriär som journalist med betydligt högre inkomster än du har idag.Åka på intressanta resor istället för att tillbringa hela året i Järna.Lära känna helt andra människor som strävar.Men ditt motiv är ändå att det är bättre stanna där du är idag,och göra dig mindre än du är.Och för många i Järna är det så.
Inte antroposofin som nån slags ide som ett fåtal tror på behövs i samhället.Men t ex waldorfelever som kan bidra med ett helhetstänkande.
Varför önska sig något som aldrig kommer att finnas?En av ledarna i Goetheanum har jag mött i ett helt annat sammanhang för länge sedan och jag VET att hon är en genom sjuk människa som inte gör någonting för antroposofins utveckling.Men hon tror det själv och uppenbarligen de som valt henne också.
Ja,jag är uppgiven.Samtidigt tycker jag livet är så pass intressant på så många andra områden att det faktiskt inte gör mig något att jag inte bor brevid Steinerseminariet och företräder antroposofiska sällskapet.Huvudsaken är att jag lever ett värdigt liv där det finns mening,hälsa och bra tankar.Hur vi än vänder och vrider på det måste vi ändå börja med oss själva.Vi kan inte göra om ordföranden i sällskapet först.It is impossible.

En annan fråga är förstås;Vad är det meningen att vi ska göra av antroposofin?Steiner har ju en gång sagt Läs Frihetens filosofi och lämna resten åt GUD.Och idag gör vi/ni väl precis tvärtom…

Som jag förstår det har problemet rötter som få har trängt in i, av olika orsaker inte riktigt kunnat tränga in i, och som ligger djupt i hela ”sällskapets” historia.

http://thebee.se/WaldorfSvar/Antroposofi.html försöker ge en kort bild av hur man – som jag ser det – kan sammanfatta vad antroposofin är.

– en frihetsfilosofi
– en impuls till andlig forskning med rötter i den idealistiska traditionen i filosofin, som Steiner menade kulminerade runt början på 1800-talet, med transcendentalisterna i USA och den sociala kretsen runt Goethe, Herder, Schiller, Hegel och andra i Tyskland. Den försöker Rudolf Steiner anknyta till med sitt försök att utveckla en ”antroposofi”
– en social impuls i mänskligt- frihetlig anda, och
– en impuls till en altruistisk ekonomi, byggd på solidaritet med medmänniskan och med jorden.

Om man ska fördjupa det något skulle man kunna förtydliga den första aspekten som att den i sin kärna bär en förkristligad mänsklig frihetsimpuls att sätta medmänniskan lika mycket i centrum för sitt intresse som man sätter sig själv, i allt man gör. Det är någonstans det man kan ana som kärnan i vad han beskrev i ”Frihetens filosofi”. Först när vi gör andra människor rättvisa i allt vi gör är vi ”fria” i betydelsen gör oss själva rättvisa i vad vi är i vår egen kärna som människor.

Impulsen till andlig forskning bär i sin kärna en impuls att utveckla förkristligad stjärnvishet. Den sammanfattar han i en första form i ”Grunddragen av vetenskapen om det fördolda”, som ju upphör att vara ”fördold” i och med att man utforskar och beskriver den.

Den sociala impulsen bär i sin kärna en impuls till ett fritt socialt liv i kristlig anda. Den ligger någonstans i kärnan till utvecklingen av det första egentliga ”Antroposofiska Sällskapet” runt 1912/13,

Och impulsen till en altruistisk ekonomi har också en ”kristlig” kärna i bred betydelse, att alltmer sätta medmännskans behov i centrum för sitt handlande i ekonomin. Den ligger under ytan av vad Steiner försökte utveckla från 1917 som ett försök att bidra till en differentiering av samhället så att det på kulturens område gör rättvisa åt vår strävan efter ”frihet”, på det rättsliga området alltmer förtydligar och understödjer vår djupa strävan efter jämlikhet, och på ekonomins område gör det möjligt att utveckla vårt djupa behov av solidaritet, i det patriarkala samhället lite avgränsat kallat ”broderlighet”.

Alla fyra kvaliteterna har jag upplevt och upplever under ytan i vad människor gör i antroposofiska sammanhang, även om det ibland också alltmer kan utvecklas som sin motsats, som inte gör antroposofin rättvisa.

För att göra det möjligt för antroposofin att överleva hans bortgång, försökte Steiner 1923-24 bygga ett ”allmänt antroposofiskt sällskap”. Men hans flerbottnade sätt att uttrycka sig på gjorde det svårt för människor då att förstå vad han egentligen menade med vad han sa.

Vid försöket att nygrunda det dåvarande ”antroposofiska sällskapet” från 1912/13 vid det som kallas ”Julmötet” 1923 talade han både om ”antroposofiska sällskapet” och ”allmänna antroposofiska sällskapet”. Och ungefär lika ofta under mötet! Det har förvirrat alla ”antroposofer” under de snart 90 åren sen dess, lett till otaliga problem i ”sällskapets” historia och lyckades inte heller bli helt klart vid omfattande diskussioner runt millennieskiftet, när styrelsen för den förening som idag (och sen 1925 missvisande) kallas ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet” försökte reda ut det.

Om man ser de fyra grundkvaliteterna i antroposofin kan man förstå problemet, som Steiner inte beskrev tydligt, bl a eftersom inte han själv var emot schematiseringar, men han menade att schematiseringar stred mot hela antroposofins väsen.

Det ”allmänna antroposofiska sällskap” han försökte bygga innehöll fyra organ.

Ett var en fri högskola för andlig forskning och ett antal facksektioner för att göra den andliga forskningen fruktbar på olika praktiska områden. Det var anlagt att utveckla antroposofin som ”förkristligad stjärnvishet”

Ett andra organ var den ideella förening som nygrundades vid Julmötet med namnet ”Antroposofiska Sällskapet”. Dess mest centrala uppgift var att vara en mötesplats för fria sociala möten i kristlig anda för människor med intresse för antroposofin. Det är det som styrelsen i svenska Antroposofiska Sällskapet helt riktigt beskriver som just det sällskapets och det svenska ”sällskapets” primära uppgift, den ideella föreningen.

Det tredje organet, som det inte lyckades för Steiner att bygga mer än att beskriva det i sin första form och försöka initiera, men som aldrig kom till stånd, var vad som hade blivit en sammanslutning av antroposofiskt baserade verksamheter för vård och utveckling av en alltmer omfattande altruistisk samverkan på det praktiska och ekonomiska området.

Det skulle ha bildats den 3 augusti 1924, men kom inte till stånd, av oklara orsaker.

Det fjärde organet var vad han till en början kallade en ”styrelse vid Goetheanum”.

Den hade till en början formen av en personalunion mellan ledningarna för ”Högskolan”, Antroposofiska Sällskapet och den planerade sammanslutningen av antroposofiskt baserade verksamheter. Om det hade utvecklats på rätt sätt hade det idag bestått inte av en personalunion mellan ledningarna för de tre organen. Det hade utgjorts av en rådskrets med företrädare för ledningarna för de tre verksamheterna, som var och en måste utses av verksamheterna själva. Det kan inte utses centralt av något organ.

När det inte lyckades att initiera samanslutningen av de antroposofiskt baserade institutionerna i Dornach i en första form kommenterade han under sensommaren 1924 att julmötet hade misslyckats och uppmanade åtminstone en person (dokumenterat) att komma tillbaka under hösten, med kommentaren: ”Vi måste göra om allt från början igen!”

Men det blev inte möjligt, eftersom han då var för sjuk för att kunna det och han gick ju bort ett halvt år senare, till stor del till följd av utmattning.

Vad som hände var i stället att en missbildad social hybrid kom till stånd 1925, som inte motsvarade antroposofins ”väsen” mer än som en missbildad kropp kan göra det hos människor som av det skälet inte helt kan ge uttryck för sig själva och vad de egentligen är, men uppfattas och beskrivs som ”utvecklingsstörda”.

Antroposofin i sin storslagenhet som det kommer till uttryck i vad särskilt Steiner men delvis också andra beskrivit och som det kommer till uttryck i alla antroposofiskt baserade och inspirerade verksamheter runt världen har varit ”utvecklingsstörd” sen 1925.

Vad som hände 1925 var att man döpte om dåvarande Goetheanumföreningen, som hade till uppgift att finansiera och förvalta Goetheanum som institution till ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet” och trodde att det var det Steiner åsyftade när han talade om ”allmänna antroposofiska sällskapet” vid Julmötet.

Men det kom också att innebära att man inte fortsatte att vårda det organ i sammanhanget; den ideella föreningen ”Antroposofiska Sällskapet”, som i sin kärna var anlagt att vara just det styrelsen i svenska Antroposofiska Sällskapet beskriver som det svenska sällskapets uppgift, att vara en social mötesplats för människor med intresse för antroposofin.

Men den förening som bildades vid Juilmötet som ”Antroposofiska Sällskapet” har aldrig haft några egna möten sen det bildades 1923 och har bara levt som en virtuell verklighet sen 1925, för att nog i stort sett ha dött 2005 med ett formellt beslut i en domstol i Solothurn att föreningen inte finns längre och inte har gjort det sen 1925.

Sånt är läget idag.

Det särskilda organ i ”allmänna antroposofiska sällskapet” som var anlagt att vårda antroposofin som socialt liv mellan människor finns slutgiltigt inte längre och har bara levt ett utvecklingsstört halvliv under hela 1900-talet, utan att de flesta har kunnat genomskåda varför det har sett ut som de har gjort.

Utan det kan inte antroposofin leva vidare på jorden. Om man inte förstår vad antroposofin är och har som (de fyra) grundkvaliteter(na jag beskriver), och hur den bara har kunna leva på ett utpräglat utvecklingshämmat och utvecklingsstört sätt i vad som haft namnet ”allmänna antroposofiska sällskapet” är det nog svårt att förstå varför det ser ut som det gör idag i ”sällskapet”.

http://www.goetheanum.org/3679.html och
http://www.goetheanum.org/3676.html

ger en antydan om läget i det som kallas ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet”.

Kan vi göra något åt det?

Ja det är min uppfattning.

1925 döptes den dåvarande Goetheanumföreningen om till ”Allmäna Antroposofiska Sällskapet” och administrationen av den ideella föreningen ”Antroposofiska Sällskapet” liksom administrationen av Goetheanum gjordes till två underavdelningar av den omdöpta Goetheanumföreningen.

Också Marie Steiners bokförlag och Ita Wegmans klinik gjordes till två underavdelningar av den omdöpta Goetheanumföreningen.

Men de två senare lämnade i huvudsak den omdöpta Goetheanumföreningen ganska tidigt och idag återstår bara förvaltningen av Goetheanum och vad som beskrivs som ”Administrationen av Antroposofiska Sällskapet” som underavdelningar. Men den förening ”Antroposofiska Sällskapet” som åsyftas får nog betraktas som något som har upphört att existera, senast med det beskrivna beslutet 2005 i en schweizisk domstol.

Kan vi idag ur som idag kallas ”Allmänna antroposofiska Sällskapet” bilda ett allmäna antroposofiskt sällskap som motsvarar antroposofins ”väsen” som det behöver för sin vård och utveckling?

Ja. Om den sammanslutning av antroposofiskt baserade verksamheter Steiner försökte initiera sommaren 1924 hade bildats på rätt sätt så hade den idag haft alla antroposofiska landssällskap som ”medlemmar” som juridiska personer, inte de enskilda medlemmarna i de antroposofiska landssällskapen, som det har blivit med den omdöpta Goetheanumföreningen.

Och den ideella föreningen ”Antroposofiska Sällskapet” som bildades vid Julmötet hade fortsatt att finnas till som en primärt social mötesplats för medlemmarna i de antroposofiska sällskapen runt världen genom sina representanter. I det sällskapet hade mötena mellan medlemmarna varit och utvecklats som frön till andlig forskning på det sätt som fortsatt sker i de sociala enskilda möten eller möten som studiegrupper som sker i de olika landssällskapen.

För att ur dagens situation bygga det ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet” som behövs för att vårda och utveckla antroposofin i enlighet med dess ”väsen” behövs två åtgärder i ett första steg.

Den ena är att styrelsen för det som kallas ”AAS” tar initiativ till att vid ett möte fram under sommaren med styrelserna för de antroposofiska landssällskapen ombilda det som kallas ”AAS” till en sammanslutning av i ett första steg de antroposofiska landssällskapen som juridiska personer, inte som ”grupper” i ”AAS”.

Det något ombildade ”AAS” skulle då utgöra utgångspunkten för att börja utveckla det som en sammanslutning av också andra verksamheter på antroposofisk grund, som juridiska personer för ömsesidig samverkan och stöd, också ekonomiskt och utveckling av ett alltmer altruistiskt förhållningssätt inom ekonomin också utanför de antroposofiska sammanhangen.

Det andra som behöver göras är att de antroposofiska landssällskapen runt världen tar initiativ till att i samverkan med styrelsen för det som idag kallas för ”AAS” vid julen, helst i år, återgrunda en ideell förening med namnet ”Antroposofiska Sällskapet”, som motsvarar vad Rudolf Steiner initierade vid Julmötet och med samma inriktning och uppgift men som idag inte längre finns kvar.

Den återgrundade ideella föreningen kan bygga på och bör till en början ha de stadgar som den ideella förening som bildades vid julmötet, men uppdaterade för att motsvara situationen idag, där det behövs.

Ett organ som föreningen ifråga, med de enskilda medlemmarna i de antroposofiska landssällskapen som medlemmar och landssällskapen som ”grupper” är helt nödvändigt för överlevnaden och den fortsatta utvecklingen av antroposofin och de antroposofiska verksamheterna runt världen.

Styrelse för det återgrundade ”Antroposofiska Sällskapet” bör utses av ledningarna för de antroposofiska landssällskapen runt världen som företrädare för föreningarnas medlemmar och inte vara samma människor som de som idag utgör styrelse för den förening som kallas ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet”.

Utan de två åtgärderna som utgångspunkt har jag svårt att se hur ”sällskapet” ska kunna överleva och fortsätta att utvecklas in i framtiden.

Är läget kärvt? Ja.
Men går det att hantera och lösa?
Ja, det är det min övertygelse att det går, om man gör som jag beskriver, i ett första steg.

Kanske finns det också andra sätt, men jag har inte sett någon beskriva det än.

Mio,

Jag tolkar ditt första inlägg som att du menar att antroposofiska sällskapets stagnation helt enkelt beror på att det är så man vill ha det…Man är helt enkelt nöjd med hur det är, och det som sker inom rörelsen motsvarar det man själv menar med ordet ”antroposofi”. I så fall är det ju ganska naturligt att det inte är just förändringar som ligger överst på agendan. Är det så? Eller finns det en allmän frustration över att man egentligen skulle vilja vara något annat, men man vågar inte, eller har trasslat in sig i en struktur som låser upp allting? Själv är jag inte med i sällskapet, så jag vet inte.

Vad ska vi göra av antroposofin frågar du? Jag tänker mig det som att antropsofin kom till därför att man från ”högre ort” ansåg det nödvändigt att offentligöra en del av mysteriehemligheterna, för att skapa en motvikt mot materialismen och andra kulturproblem, som bredde ut sig med häpnadsväckande hastighet. Ansvaret för detta togs då av Steiner och de som arbetade nära honom, men förmodligen även av ”antroposofer” i vid bemärkelse, t.ex Max Heindel inom rosenkreuzrörelsen. Rimligtvis finns detta behov kvar än idag, även om man naturligtvis kan fundera på om fördelarna eller nackdelarna med att avslöja mysteriehemligheterna har dominerat…

För antroposofins ”kärnverksamhet” (esoteriken) tror jag att antroposofin måste göra klart för sig vilka olika ambitionsnivåer som finns som antroposof, men där man i varje av dessa kan bidra på något sätt som för det hela framåt, både för en själv och för helheten. Detta gör man nog bäst genom att konsultera de som har egna andliga erfaranheter. Det finns sådana, minst ett par stycken bara på denna blogg. Sedan gäller det att skapa en struktur runt dessa verksamheter, och presentera det på ett sätt som gör det enkelt att ta steget utifrån och in i antroposofin.

Mer finns att säga om andra delar av antroposofin, men jag skriver inget fullständuigt program här just nu.

// RB

Kjære Johannes (i første rekke), tillat meg å skrive på norsk!
Jeg leser her på din blogg med jevne mellomrom, selv om jeg ikke alltid avgir en kommentar. Og med noen få av dem som jeg ennå har kontakt med i Sverige og i Järna har jeg iblant diskutert dine synspunkter, som jeg ofte finner treffende, opplysende og vekkende. La meg si det klinkende klart: Det er et fantastisk viktig arbeid du gjør her ved å tilkjennegi din kritikk, dine synspunkter og beskrivelser av selvopplevd tid i det antroposofiske miljø i Sverige. Til dette kreves det særlig mye mot og ærlighet – og tenk hvor oppfriskende det skulle vært om flere antroposofer fikk til noe lignende. I tillegg ser jeg det som en skamflekk for Antroposofiska Sällskapet att dets styrelse (om jeg forsto deg riktig) slengte deg ut av tidsskriftet Forums redaksjon etter at du startet opp med bloggen!
Iblant har jeg liksom andre kommentatorer her følt at du liksom ikke kommer til punktum i din kritikk og tilsynelatende mangler egne konkrete forslag til fornyelser, men når jeg nå igjen overskuer (rekapitulerer i erindringen) din aksjon her og bemerker det som blir tydelig i andres forslag – for eksempel Sunes lange og viktige oversikt og proposisjon – så syns jeg at uten ditt bloggforum ville det antroposofiske åndsliv i Norden i dag vært fattigere; og dette ditt åpne rom hvor alle kan komme inn for å varme seg, mimre, diskutere, kjefte, gråte og le, skal du ha en mangfoldig takk! I grunnen er din blogg ikke noe annet enn et sant uttrykk for Antroposfiska Sällskapet slik jeg forstår dets ånd. Ja, vi takker hverandre for lite – vi antroposofer! Vi kunne kanskje i disse dager lære litt av japanerne. Se på deres takknemlighet i forhold til hjelpeinnsats o.s.v., deres tålmodighet, deres samhold til tross for alle feil og tragedier omkring kjernekraftverket i Fukushima. Etter denne oppstrammer til deg, Johannes –, ja, jeg kunne legge til ennå mye mer positivt, men jeg ønsker ikke å virke overdimensjonert eller bli patetisk – vil jeg vil forsøke å komme med mitt poeng i forhold til positiv kritikk og forslag om ”fornyelse” av Allment Antroposofisk Selskap og dets bevegelse og virksomheter. Hva er det antroposofene mangler? Hva i antroposofien har de glemt eller ennå ikke oppdaget? Jeg skrev om det fornylig på min egen norske blogg:
”Steiners prosjekt gikk ut på to ting som var knyttet til hverandre som ’hånd i hanske’, som syntese og antitese eller som yin og yang: For det første ville han videreføre et europeisk basert idégrunnlag om reinkarnasjon og karma. For det andre gjaldt det å knytte dette sammen med kristendommens esoteriske kjerne eller omvendt det å åpne eller få tilgang til kristendommens kilde, for derved å bringe den i ekvivalens med reinkarnasjonsideen. Alt annet av det Steiner skrev, sa eller gjorde henger sammen med disse to oppgavefelt. Steiner selv kjennetegnet således med begrepet antroposof nettopp et menneske som vil øve eller har utviklet et ekte, sannferdig og praktisk inklusive meditativt forhold til disse oppgaver.”
Det ville således vært interessant å få skrevet ”antroposofenes historie” fra Steiners tid til i dag sett i forhold til dette kriterium. Hvem kunne gjøre det? Ville de ledende antroposofene i Dornach, Stuttgart, Oslo, Järna o.s.v. bidra til det? Nei, sannsynligvis ikke. Hvorfor? Sannsynligvis fordi angsten for en slags ”kjernefysisk nedsmelting” (eng.: nuclear meltdown; tysk: Kernschmelze) av hele det antroposofiske prosjektet er for stort. Hva mener jeg med dette? La meg først gå en omvei med noen eksempler:
Hvert menneske har positive og negative egenskaper. Selv Rudolf Steiner var et menneske med brister. Var en av dem at han gapet over for mye – for å si det på skarpt norsk? Var en annen at han overvurderte mange av sine medarbeideres evne til å forstå hva han ville? En tredje at han var naiv i forhold til motstanden mot antroposofien både innad og utad? I Steiners fotspor fulgte en rekke funksjonærer og representanter for antroposofien som ville forfekte den i de egne kretsene og i offentligheten ut ifra sin personlige vinkling. Mange av oss kjente og hadde den gode skjebnen å kunne samarbeide med en av dem – nemlig Arne Klingborg. Arne var også et menneske med brister foruten alle sine positive egenskaper som jeg ikke behøver å nevne her. En gang vil det sikkert foreligge en biografi om Arne som legger frem hele bredden i hans liv og virksomhet. En av Arnes brister var kanskje den samme menneskelige svikten som vi kjenner fra hele historien og som i disse dager også i den muslimske verden gjør at mange fra grasrota står opp og protesterer: Den manglende evnen til å gi fra seg ledende oppgaver i tid. Før det begynner å bli for varmt i kjelen. Før sosiale kjerneproblem oppstår.
Kanskje er det intet annet vi har opplevd i den antroposofiske verden i de siste 20 år enn en sendrektig, tiltagende nedsmeltning, en langsom overheting av de karmiske brennstavene som ingen eller få holder blikket rettet mot. Allerede Manfred Schmidt-Brabant – verdensselskapets (AAG) siste Første formann – snakket i sitt aller siste offentlige fremtreden i 2000 om at det globale Antroposofisk Selskap ikke bare var truet av, men faktisk befant seg i en såkalt okkult fangenskap. Jeg har sammen med en rekke antroposofer som har fremragende åndelige og klarsynte evner (foruten at de også har brister som vi kunne snakke om) i mangfoldige år igjen og igjen meditert over slike bakenforliggende spirituelle aspekter. Hvem flere interesserer seg for dem? Først hvis bristene – og her gjør Johannes en utmerket jobb – gjennomskues og av dem som kjenner seg truffet av kritikken, imøtegår den og villig viser sin beredskap til forbedring og samarbeid og åpning overfor den yngre garde ut ifra deres helt annerledes artede premisser, kunne det finnes en sjanse for det forslag som Sune fremsetter. Jeg tror imidlertid ikke at de ledende gestalter innefor den antroposofiske bevegelse er beredt til dette. Jeg regner meg selv for en insider med spesielle muligheter til å komme bak kulissene i det antroposofiske miljø i hele Europa. Fra flerfoldige reiser i Norden, Sentral-Europa, Vest- og Sør- Europa og til og med i Russland kjenner jeg menneskelige, sosiale og andre kriser og muligheter i det antroposofiske miljø. Derfor har jeg det inntrykket at det allerede er for sent med den fornyelsen som Sune snakker om. Jeg tror ikke at ledende funksjonærer i grupper og styrer er villige til en slik fornyelse. Jeg tror ikke at de ser på problemene på denne måten, så nedsmeltningen vil nok fortsette! – Hva så? Er dette tragisk? Ja, selvfølgelig, for det ville antakelig vært bedre og kanskje billigere på mange måter, hvis de samarbeidsformer som Steiner fremla, kunne brukes videre, kunne fornyes. Og hva kan gjøres, hvis det virkelig ikke går å snu denne forfallets trend?
Hva folk helt har forbisett i all diskusjonen fra 1990-tallet frem til for noen år siden da Selskapet skulle gjøres om i grunnvollene, var at man tydeligvis ikke skjønte poenget med at Steiner reiste rundt i mange land og grunnla landsselskap før Julemøtet 1923-24. Denne geniale gest fra periferien inn mot et sentrum ble og har vært for svak i alle år, i Dornach, i landsselskapene og i gruppene. Meningen med at en gruppe skulle være helt autonom har ikke blitt ført videre over hele linjen. Derfor har vi hatt problemer med dem som ville styre og stelle, dem som ville representere kun sin en ”karmiske flokknorm”, dem som ville ha medhold bygget på intellektuelle vurderinger i forhold til enkeltmenneskers initiativ o.s.v. – jeg kunne ha nevnt en rekke navn, men det passer seg ikke her. Alt annet enn leveregelen om ”etisk individualisme” fra Frihetens Filosofi har hersket til dags dato i Antroposofisk Selskap. Etisk individualisme kan imidlertid ikke dirigeres og prinsippforklares innefor foreningsstrukturer som går tilbake på romerretten. Dette forklarte Steiner klinkende klart i 1924. Det trengs i første omgang et f r i t t å n d s l i v og full frihet for den enkelte til å representere antroposofien slik man selv vil og ikke slik noen har fastlagt som rammebetingelser utenfor ens egen virkekrets.
Mitt forslag er å lage et slags moratorium. Innenfor politikk brukes denne betegnelsen når det er snakk om å utsette et vedtak, som nettopp nå i Tyskland i forhold til den seneste lov om forlengelse av atomkraftverkenes funksjonstid. I kulturell mening og i forhold til Antroposofisk Selskap kunne dette innebære at vi lar nedsmeltningen få går til bunns, uten å holde på med flere flikk og korrigeringer i forhold til hva Steiner måtte ha ment. Vi kunne rett og slett komme sammen i gruppene og i landsselskapene og internasjonalt til ekstraordinære møter som helt enkelt kunne sette en sluttstrek for det som har vært. Altså å skrive dødsdom over Selskapet og det hele! For i neste omgang å starte helt på nytt ut i fra grasrota! Sannsynligvis ville det ikke rekke med et moratorium på tre måneder fra denne ”død” til dette ”bli til”. Vi skulle sikkert trenge tre hele år.
Vi har nylig opplevd at aksjonsgruppen ELIANT for antroposofiske virksomheter innenfor Europaunionen oppnådde de nødvendige 1 million og flere underskrifter for å kunne fungere som politisk påtrykker i Brussel og andre steder. Dette er etter mitt skjønn uttrykk for at det i Europa og globalt finnes over 1 million ”antroposofer” – det vil si mennesker som i prinsippet oppfyller de krav som Steiner satte for å bli medlem av Antroposofisk Selskap!!! Så mitt andre forslag, hvis det skulle gå for sakte med oppløsningen av de gamle strukturene i Selskapet og at moratoriet ikke fikk nok oppslutning, så kunne man danne frie grupper på saklig grunn med løs tilknytning til ELIANT, som etter hvert kunne slå seg sammen, bygge opp nye strukturer med en ny flytende økonomi. Etter hvert kunne assosiasjoner oppstå, som kunne overta de dødsdømte antroposofiske institusjonene, skolene, Rudolf Steiner-husene og seminarene o.s.v. rundt omkring i verden.

”Des Menschen Seele
Gleicht dem Wasser;
Vom Himmel kommt es,
Zum Himmel steigt es,
Zur Erde muss es,
Ewig wechselnd”

@geirr hamlander
Jag tycker du gör rätt,för dig;och för oss andra som kanske känner sig bredvid,-men vi är alla samma stoff och korn.
En sammanhållning som som ingen kan ta ifrån oss.

”De hade flaggat för en förändring långt innan med bevekelsegrunder som visserligen ännu inte är helt genomskinliga.” Ja, dette er nettopp måten ikke å gjøre forandringer på at man proklamerer forandringer, med formentlig elskverdighet ”rydder folk bort” og så lar tingene bli ved det gamle. Hvis det f.eks. fantes et prinsipp at folk i ledelsen fluktuerte etter en viss fruktbar tid og at man ikke benyttet kooptering når nye medlemmer i et styre velges – hvilket muligens er i orden for Svenska Akademien – kunne nye personer lettere stige inn i ansvarsoppgaver. Men siden vi i nå 30-40 år har opplevd stadig de samme ansiktene, replikkene og arbeidsmåtene, gjør at medlemmene blir trøtt av det hele. En lammelse inntrer som jeg har iakttatt siden midten av 1980-tallet.
I tillegg kommer problemet med at medlemmer og høyskolemedlemmer ”ikke får lov” til å representere seg selv, men må opptre på vegne av en diffus konsens som kun en ledende gruppe har kommet frem til, som slik det nå er i verdensselskapet som ikke har et skikkelig ansikt utad, ingen enkeltperson som står frem med sine individuelle synspunkter. For eksempel det fenomen at Anders Kumlander og Dick Tibbling begge i årevis skrev under den redaksjonelle replikken i Forum, gjorde at deres synspunkter vanskelig kunne reflekteres og kommuniseres eller kritiseres, siden de begge liksom gjemte seg bak denne ”flertallets enighet”.
Til Sunes i og for seg veloverveide forslag vil jeg komme tilbake, hvis han – som du anmerker – summerer sine synspunkter til et anskuelig omfang.
Om flere ”konkreta förslag till nyordning” er det sikkert bedre at jeg kommer tilbake i kommentarfeltet for dine nyere artikler ovenfor. Også Eliant-forslaget kan da tas opp i dialog.

På det kommande årsmötet i Antroposofiska Sällskapet i Sverige den 9 april kommer ett förslag till nya stadgar att behandlas.

En av punkterna gäller mandatperioden för att sitta kontinuerligt i styrelsen. Det nya förslaget anger (det måste ju anges noggrannt i stadgar):

”Styrelsemedlem utses av årsmötet för en tid av högst två år, så att högst halva antalet avrundat uppåt utses ena året och de övriga andra året.” (Och så det nya:) ”Omval kan ske högst tre gånger i följd.”

Och för generalsekreteraren:

”Generalsekreteraren utses för en period av tre år. Omval kan ske två gånger i Följd.” 🙂

Det innebär att man visserligen kan sitta 8 år kontinuerligt som medlem i styrelsen, om man omväljs av årsmötet. Det gäller också ordföranden. Sen måste man åtminstone ta en paus även om man sen kan väljas in på nytt vid ett senare tillfälle om många skulle tycka att det vore bra.

Som generalsekreterare kommer man i fortsättning att kunna sitta högst 9 år i rad. Sen måste man avgå som sådan och en ny väljas.

”Kooptationsprincipen”, att nya medlemmar i styrelsen i stort sett utses, eller i alla fall föreslås till val av styrelsen själv, går tillbaka på förhållandena i den gamla Goetheanumföreningen, som 1925 döptes om till ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet”.

I den föreningen hade bara de som var ”ordentliche Mitglieder” i föreningen (innan det döptes om till ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet) rätt att föreslå och fatta beslut i föreningen. Det var också bara de ”ordentliga medlemmarna” som kunde väljas till styrelsemedlemmar. De var ca 10-15 stycken. De övriga (ca hälften av) medlemmarna kunde antingen visserligen yttra sig på åremötena i föreningen, men inte fatta några beslut. Eller så hade de (ca den andra hälften) inte ens rätt att delta i föreningens möten. Det var en ren förvaltningsförening och uppläggningen var nog kanske inte så ovanlig för sådana då.

Men det har fortsatt att prägla också upläggningen och arbetssättet efter att den döptes om till ”Allmänna Antroposofiska Sällskapet” i februari 1925 och gjorde de 12.000 medlemmarna i den ideella föreningen ”Antroposofiska Sällskapet” till medlemmar i den omdöpta föraltningsföreningen för Goetheanum.

Det har inte varit så bra och lett till återkommande problem genom åren som det varit svårt att reda ut.

Man idag går det att åtgärda.

Medlemmarna i de antroposofiska landssällskapen behöver befrias från det felaktiga medlemsskapet i den omdöpta förvaltningsföreningen. Det kan ske genom att göra om den (1925) omdöpta Goetheanumföreningen till vad Steiner sommaren 1924 försökte initiera med utgångspunkt i den, men som inte riktigt lyckades:

En förening för den antroposofiska rörelsen i betydelsen verksamheter baserade på antroposofin. En sådan finns inte idag på bred bas, bara som ansatser, i USA som ett ”Council of anthroposophical organisations” och i Sverige som en fortfarande mer informell grupp; ”INSAM”; ”Initiativ i samverkan”.

Förra året försökte en medlem i stadgegruppen i A.S. att initiera ”Föreningen för Antroposofsiak Verksamheter och Organisationer”, ”FAVO”, men det har inte riktigt slagit rot än. Det är vad INSAM skulle behöva utvecklas till för att göra sig själv rättvisa.

Och så måste en ideell förening ”Antroposofisak Sällskapet” återgrundas i Julmötets anda som ren social mötesplats för medlemmarna i de antroposofiska landssällskapen runt världen. För närvarande är de – vi alla (ja, medlemmarna i ett sådant …) – mer eller mindre vilsna.

Tämligen många är nog inte riktigt medvetna än om att en domstol i Solothurn för nu sex år sen beslöt att den inte fanns kvar längre …

Vi behöver Julmötessällskapet! Men för att det ska vara möjligt att vara medlemmar i det idag måste vi själva återbilda det Det kan ju kanske låta överväldigande, men är egentligen inte så komplicerat.

Det enklaste sättet att göra det på är att det sker med utgångspunkt i de antroposofiska landssällskapen och att det sker vid jul i år.

Som enskilda ”antroposofer” i någon betydelse behöver vi JUST en ideell förening som är vad det Julmötessällskap hade utvecklats till om det hade forsatt att utvecklas som det var anlagt.

Stadgarna finns redan utmärkt skisserade av Steiner och behöver bara bearbetas en aning för att anpassas till dagens situation.

Tala med de andra medlemmarna och styrelsen i ditt landssälskap om saken!

Mycket bra har sagts och saken har belysts från många sidor. Tack Johannes för att du startade detta!
Som jag sade tidigare hörde jag också till gruppen som var i Järna de ”gyllene åren” när motivationen var självklar och pionjärandan ännu inte hade falnat.
Men jag har också kommit i kontakt med andra andligt utvecklade människor, liksom så kallade livsåskådnings-grupper och detta har gett mig ett bra perspektiv utifrån. Människor i dessa grupper – oavsett inriktning – har nämligen också varit mycket seriösa i sin andliga strävan, sina ädla ideal och grundtankar. Mycket har varit gemensamt med det man möter i antroposofiska grupper. Inte minst åsikten att den egna gruppen är den enda som sitter inne med sanningen; att ”världen utanför” inte förstår det; en vi-de känsla som stärker banden i gruppen; ett eget ”språk” inom gruppen; egna koder……dvs det man allmänt kallar för ”sekteristiskt tänkande” -ett tydligt exempel på ofrihet och ovilja till eget andligt arbete. Det är detta som har gjort att jag dragit mig ur.

Jag har svårt att tro på att det antroposofiska sällskapet ska gå ”att rädda”. Tack Sune för den ingående beskrivningen och länkarna till Dornach – jag visste inte att det var så illa! Men det är egentligen bara ett exempel på tidsandan. Jag har nästan aldrig känt någon släktskap med dem tyvärr och inte alls följt ut- eller invecklingen där nere på senare tid. Det är en stor koloss som man försöker baxa framåt med medlemspengar.
Att AS etc var tänkt att bli något som det inte blev är ganska klart, men det finns en mening med allt som sker. Var sak har sin tid som man säger. Det finns t o m ”andligt initierade människor” som påstår att Steiner redan har reinkarnerat igen, nu för att rätta till det som blev fel och på så sätt motverka sin egen skapelse (!).
Så jag tror liksom Jostein att det är för sent för den förnyelsen Sune talar om. Jag tror mer, som Jostein och Johannes tankeexperiment, på att:
”Vi kunne rett og slett komme sammen i gruppene og i landsselskapene og internasjonalt til ekstraordinære møter som helt enkelt kunne sette en sluttstrek for det som har vært. Altså å skrive dødsdom over Selskapet og det hele! For i neste omgang å starte helt på nytt ut i fra grasrota!”
Steiners impuls lever vidare, det är ingen risk. Frågan är om den i nuläget inte lever ett friskare liv utanför sällskapet än inom det.
Ser fram emot fler kommentarer men kanske främst så småningom ett handlande i frågan.

Hej Johannes!Förstår inte helt vad du menar men jag har försökt på många sätt att bidra till antroposofin på mitt omedelbara och konstnärliga vis i många olika sammanhang,men alltid upplevt mig som missförstådd.Idag gör jag ingenting av det längre.Jag var omtyckt som pedagog men kollegorna ville sällan uppmuntra mig och jag kände den där uppgivenheten.Jag uppskattar väldigt denna blog och den och några gamla vänner är nu enda kontakten jag har med antroposofin.TYVÄRR.@Johannes

Jag är tyvärr inte 100% klar över någonting vad gäller detta utan försöker vara med i debatten med mina tankar och det är roligt att få svar.Men jag är av den åsikten som någon så förtjusande uttryckte det(en waldorfelev):Det man förstår förstår man ju och det man inte förstår förstår man ju inte…vilket är ungefär det jag kan säga utifrån min erfarenhet i antroposofiska sammanhang.Det är så herrans olika vad folk förstår och inte av antroposofi,waldorfpedaggogik etc.Och därför tror jag inte det är på det planet vi måste arbeta om vi ska komma någon vart.De som leder sällskapet har sina uppfattningar om vad de förstår och inte precis som vi andra.Många har tagit sina poster för att de kan prata för sig och anser sig förstå det mesta och,som jag nämt tidigare ”ärvt” dem av sin far t ex.Man har ett namn i sammanhanget,folk lyssnar på en,man är en auktoritet.Jag har tidigare skrivit här att jag tror att för att tillgodogöra sig kärnan i antroposofin på ett sunt och bra sätt bör man bli sådan först,det bör ingå i utbildningen.Hur man på alla sätt stärker sitt jag,sitt självförtroende och sin förmåga att se saker och sammanhang.Innan du nått dit kan du inte uträtta så mycket utan är mest en belastning.Mycket av det du försöker uppnå kommer ATT FÅ MOTSATT EFFEKT.dU MÅSTE TRIMMA DITT UNDERMEDVETNA,DU måste stärka ditt personliga jag så pass att du kan förhålla dig sunt,du måste kunna bemästra dina tankar,stå pall för mycket som händer.Det är hanteringen av tanke-känsla-vilja som måste smidas.Många som kommer till antroposofin är sådana som jag var(men jag var rätt extrem)i tjugoårsåldern:man känner sig ensam,man är från en dysfnktionell familj,det personliga tyckandet och yttre personliga framgångar har blivit nedtryckta i uppväxten osv.Man söker något ANNAT,något HÖGRE,en annan sorts mening.Men det räcker inte.Vad gäller antroposofiska sällskapet tror jag att vi måste söka andra vägar att utbilda oss så att vi blir de starka förebilder som behövs i dagens samhälle och samtidigt företräder antroposofin.Och det kan bara var och en med hjälp av föregångare själva arbeta upp.Vi behöver livskraftiga individer som kan få folk på bättre tankar.Inspirerande människor som har något att komma med och ett socialt intresse.Som det är i dag är många av de som gått seminariet helt enkelt inte kapabla att göra något av studierna i olika sammanhang.Man blir inte stark av utbildningen.Men den måste inspirera till det.Annars har den liksom ingen mening.Vi måste bry oss så mycket mer.Lärare måste vilja ALLT för elevernas goda och bästa och stötta och hjälpa dem och vara föregångare och duktiga ledare och verkligen önska studenterna välgång på alla plan och förmedla STYRKA.Så även representanterna för sällskapet.De måste bära i sitt medvetande engagemang för nya medlemmar i sällskapet.@RB

Som jag skrivit tidigare tror jag att det är två olika sorter som kommer till antroposofiska sammanhang/steinerseminariet/waldorf.Ett;de som verkligen behöver det.De som behöver en helhet och en visdom i livet som de saknar av en eller annan anledning pga uppväxt,karma,materialistiskt tänkande el dylikt.Och de som verkligen kan bidra med något,dvs de som redan har antroposofin i sig och bara måste minnas den igen.Sk Lärare och elever eller vetande och ovetande.Dessa kommer att blandas i grupperna,även i antroposofiska sällskapet,eftersom det är så det måste vara.Det är en utmaning och för många kommer den vara för stor vissa vill inte höra det rättfärdiga och vissa orkar inte befatta sig med de som inget förstår.Men om vi som har en sund insikt om antroposofin kan tycka synd om de som strävar och vara där för dem istället för att klanka ned,vara deras hjälpande hand,deras jag deras bärande kraft ja då blir det såmycket bättre.Ingen energi på att tänka tankar om hur inskränkta de är utan se oss alla som en del av en helhet.Vissa orkar och blir kvar i sammanhangen,vissa av dem så starka att de blir auktoriteter andra blir de här mera martyrerna som det finns många av t ex i waldorfsammanhang,eller sjuka eller långtidssjukskrivna eller får värk i kroppen eller depression el dylikt.Hittar man antroposofins kraft ska det naturligtvis mycket till innan man blir sjuk,men även vissa kommer att drabbas ändå.Vi lever ju i en värld där mycket är sjukt,trots allt.Men de som inte spiller tid på att oja sig över hur korkade och oförstående vissa stackare är,de kommer att uträtta underverk,jag har sett det själv och önskar kunna bli en av dem en dag.
Johannes,jag vet att du inte är enig med mig i allt jag säger och det är ju bara bra och sunt.Det viktiga är väl ATT vi säger.Jag hör till de som hade antroposofin med mig från tidigare(liv..)men inte riktigt kunna förankra något i detta av olika anledningar.Det kan komma senare jag är inte så gammal jag har åtskilliga år kvar.Den impulsen var aldrig menad för annat än att göra oss starka nog att stå i denna omtumlande tillvaro och visheten och insikten är där prio 2 för vårt liv i nuet är alltid nr 1 och det är där vi verkar,där vi behöver antroposofin för att göra livet större,mer levande och mera rikt.Den är enormt viktig ja.Och jag tror förebilder är det enda som kan verka ut i samhället.Man ser t ex en waldorfelev som har förmågor utöver de vanliga och förstår att den skolan är bra.Man har en släkting som varit på Vidarkliniken man har en vän som blivit eurytmist och ser att det gjort gott.Men på det sätt du beskriver kan jag inte helt se.Omvärldsgrupp låter helt konstigt i mina öron.Det blir för mycket vi-dom,rätt- fel och jag ser inte hur det är fruktbart.Men hör gärna vidare tankar,som sagt.

@Johannes
’Eftersom de flesta av oss misslyckas i våra andliga strävanden upplever vi att vi inte duger som antroposofer. Inte sant? Vi är inte värdiga impulsen. Och så vågar vi inte gå ut med kraft och företräda antroposofin i samhället.’

http://www.anthroposophy.org/fileadmin/nfm/bh-1/being-human-2011-01-PedagogicMistress.pdf

Då har jag en helt annan utgångspunkt,kanske med mig från tidigare(liv…)Jag skulle aldrig någonsin finna mig själv ovärdig den antroposofiska impulsen.Jag ser inte världen på det sättet.Ingenting jag vill av hela mitt hjärta kan jag vara ovärdig.Det är helt enkelt omöjligt.I såfall har jag för dålig självuppfattning för att syssla med något så mänskligt som antroposofin och borde vara någon annanstans.Är det generation 50-talister vi pratar här?De som aldrig kan sätta sig själva och sina hjärtebehov i första rummet och verkligen på allvar sträva efter att uppnå något i livet.Amen

Hm…vore svårt bli en Pär Ahlbom med den inställningen.Antingen kör man sitt race eller så låter man bli.Nån mellanljummen lam antroposof som naturandarna pratar om ville vi ju inte ha,eller ville vi det?Eller pratar vi om samma sak?Jag är väl mer ödmjuk inför uppgiften om jag går helhjärtat in i den än om jag står utanför och inte vågar för att jag är rädd att göra fel i antroposofins namn?

Är det inte det du också vill säga här att vi måste våga mer,att vi måste få ut antroposofin i samhället?Man kan väl vara ödmjuk utan att kompromissa.

Du har en förmåga att otroligt snabbt dra slutsatser om vad man vill säga och tyvärr är det lite förvirrande.Kanske något att jobba på?Minns att du gjorde det även på 90-talet.Förövrigt var du inte den enda.Jag tror att hela 50-talsgenerationen har det problemet och det gör det svårt att hålla på med antroposofin på ett ödmjukt sätt,dvs förstå människor från olika synvinklar.Och man kör över folk,helt enkelt.Naturligtvis har jag också problem jag måste jobba med.Men detta gör mig upprörd gång på gång.Men jag får helt enkelt ödmjukt dra mig tillbaka.Annars får jag väl på moppen…

Men till något helt annat.Du har väl kontakt med antroposofer antar jag.Vad säger de om det som skrivs här?Är de intresserade och öppna för saker och ting?Inser de själva att de väcker debatt med sin ”stagnation” eller vill de inte höra på det örat?

Har med intresse nu satt mig in i denna rad av kommentarer och det är för mig uppenbart att antroposofer sådana de beskrivs här inte är beredda att möta det som kommer till dem av t ex kritik.Att tro att man lever i ett undantagstillstånd som antroposof kan vara riskabelt.Att vara en del av AS innebär inte att man inte omfattas av de lagar andra omfattas av.Frågan för mig är om lösningen på problemet med AS är svårlöst och kräver mycket arbete av alla,eller om den är ganska enkel i grunden,bara inte helt tydlig för dem själva.