Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.