Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talat – eller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”