Är det tvärtom – härstammar aporna från människan?
I Darwins idé om kampen för tillvaron överlever de djur som bäst lyckas anpassa sig till omgivningen. Detta gör de genom specialisering. Men människan är den minst specialiserade av alla andra arter. Hur har hon då kunnat inte bara överleva, utan också breda ut sig på de andras bekostnad genom en strategi av icke-specialisering? Frågan ställs i en artikel av Daniel Håkanson i november 2002 av Forum för antroposofi i en anmälan av boken Der Erstgeborene. Mensch und höhere Tiere in der Evolution av Jos Verhulst.
Ytterligare en fråga anmäler sig. Djurens specialisering har utvecklats under stora tidsrytmer – innebär det då att människans brist på specialisering gör henne mer primitiv? Vi vet naturligtvis att det inte är så, men hur kan vi då förstå detta paradoxala fenomen? Som lök på laxen ägnar sig människan de första tjugo åren av livet åt lek och lärande – inte åt jagande efter föda som de andra arterna. Hur har det varit möjligt att trots detta kunna uppnå världsherravälde?
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 14
Frågan som Verhulst ställer sig är om denna icke-specialisering i själva verket är ett uttryck för att människorna är mer lik primaternas* gemensamma förfader än någon annan primat. Har aporna i själva verket utvecklat sig från en människoliknande urform och inte tvärtom? Innebär det att djuren vidareutvecklat former som hållits tillbaka hos människan? Om vi skulle ”rulla filmen baklänges” – skulle då de övriga primaterna bli alltmer människoliknande?
Om nu människan ”hållit tillbaka” utvecklingen och specialiseringen till förmån för bibehållandet av sin allsidighet, har hon då stått stilla i utvecklingen och ser likadan ut som sina förfäder? Om inte, vad är det då hon har utvecklat istället för specialiseringen?
Dessa frågeställningar ses märkligt nog som en oviktig sidoknorr i de traditionella evolutionsteorierna.
En ap-baby är till sin kroppsform väldigt lik en vuxen människa, speciellt huvudet. Ju mer apan växer, desto mer skjuter hak- och munpartiet fram nästan karikatyrartat. Den mänskliga gestaltens väsentliga anatomiska kännetecken är dess allmänt fosterliknande drag i en evolutionsutveckling som är ”återhållen” jämfört med apornas som är mer ”framåtskridande”. Människan lämnar i princip inte den för alla primater gemensamma fosterformen.
Det verkar alltså som om människans utveckling fördröjs och skjuts upp genom att drag från fosterutvecklingen bibehålls. Under evolutionens gång utsätts en del kroppar för ett specialiseringstryck, de måste specialiseras för att överleva. De i denna grupp som inte utvecklar livsdugliga former dör ut. De livsdugliga bildar vartefter de olika djurarterna.
Av någon anledning ”skyddas” en annan del av kropparna från specialiseringstrycket och kan bibehålla och vidareutveckla den från början givna allmänna formen. Det är människans förfäder. Man kunde visualisera detta i en bild där människans utvecklingslinje är stammen och djuren de grenar som växer ut från denna stam. På sätt och vis kan man därför säga att djuren har utvecklats ur människan – inte tvärtom.
Vi har en fixering vid att orsakerna alltid måste komma före verkan (orsak – verkan) på grund av att vårt resonerande förnuft fungerar på detta sätt. Vi söker ständigt orsaken till de fenomen vi möter i det förgångna. Men Verhulst menar att de lagbundenheter som ligger bakom människans evolution ligger i en för förnuftet obekväm riktning: Verkan kommer före orsaken.
Eller uttryckt på ett annat sätt: Det framtida slutmålet är en kraft som verkar in i nuet och det förgångna.
Frågan är om vi inte övervärderar sambandet orsak – verkan. Vi kan till exempel i varje äggcell se något från början obestämt och odifferentierat utveckla sig till en individ. Råder inte det omvända sambandet även här? Är det inte så att vi övervärderar genernas ”orsakande” betydelse i individens utformning?
*Primat – herredjur, högre stående djur
Går det att reda ut detta? Eller behöver vi folk med förmågor av Steiners typ? Nån som tänkt nåt på saken? Utan tvivel behöver vi en utökad form av vetenskap av Goethes typ, men Goethe sysslade ju med färg, växter och annat, där ”perceptionerna” var lite mer nära till hands.
Själv tycker jag att det stora misstaget som vetenskapen – och även folk i allmänhet – gör när man tänker på evoluationsteorin är att man fokuserar för mycket på övergångarna mellan olika former (mutationer och allt det där), och för lite på de kvanstsprång som faktiskt sker från det o-organsika till det organiska, och sedan vidare till det som vi uppfattar som känslor och tankar, dvs det som man i mindre materialistiska tider tänkte sig som själ och ande.
Om man hypotetiskt antar att vetenskapens sätt att se på det förstnämnda kvanstprånget är korrekt (den mekanistiska hypotesen) så skulle det i så fall rimligen för människan innebära att varje äggcell / spermiecell innehåller 100 000 miljarder (antalet mänskliga celler) registerposter med exakta positionsangivelser för alla celler som ska ingå i den nya organismen. Dessa ska sedan på något sätt jämkas samman av de två arvscellerna och eventuellt moderorganismen till en ritning av den nya organsimen, och denna ska sedan byggas cell för cell av dessa tre aktörer, eller ev. andra celler som uppgifterna delegeras till…Kan detta verkligen vara möjligt? Tänk efter själva.
Sedan blir det inte lättare när man ska vidare från det organiska till det vi uppfattar som ”inre liv”: känslor, minnen, tankar osv. Vetenskapens standardsvar är väl än idag att detta egentligen är elektromagnetiska fält och att själva processerna är ”subjektiva”. Och likväl ser alla med ett normalt färgseende samma färger. Vi kan känna igen oss i varandras känslor…glädje, sorg osv, och vi kan förstå varandras tankegångar med matematisk precision. Vetenskapens hypotes är respektabel, men den är en tillkrånglad tankebyggnad där äpplen ska förklaras utifrån päron, och det påstås att lagar saknas där det uppenbarligen finns lagar…
På återhörande.
// RB
”Om man hypotetiskt antar att vetenskapens sätt att se på det förstnämnda kvanstprånget är korrekt (den mekanistiska hypotesen) så skulle det i så fall rimligen för människan innebära att varje äggcell / spermiecell innehåller 100 000 miljarder (antalet mänskliga celler) registerposter med exakta positionsangivelser för alla celler som ska ingå i den nya organismen. Dessa ska sedan på något sätt jämkas samman av de två arvscellerna och eventuellt moderorganismen till en ritning av den nya organsimen, och denna ska sedan byggas cell för cell av dessa tre aktörer, eller ev. andra celler som uppgifterna delegeras till…Kan detta verkligen vara möjligt? Tänk efter själva. ”
Om man tänker först behöver man inte föreslå det ovanstående. 100 000 miljarder xyz-positioner är inte det som behövs för att producera en människa.
Tänk dig t.ex. en fraktal, oändligt komplex, omöjlig att fullständigt beskriva m.h.a. en xy-tabel men korrekt beskriven av en kort matematisk formel.
Nanowire,
”Om man tänker först behöver man inte föreslå det ovanstående. 100 000 miljarder xyz-positioner är inte det som behövs för att producera en människa.”
Det är säkert så att man inte behöver. Men ATT jag tänkte först, det kan jag försäkra dig. Däremot har jag inga anspråk på att presentera något som på alla sätt är fullständigt genomtänkt och motsägelsefritt, bara att fortsätta dialogen som Johannes startade, med förhoppning om nya inlägg som kan föra den här tråden vidare.
”Tänk dig t.ex. en fraktal, oändligt komplex, omöjlig att fullständigt beskriva m.h.a. en xy-tabel men korrekt beskriven av en kort matematisk formel.”
Jag förutsåg invändningen, dvs att informationen skulle kunna lagras på något annat sätt än i en xyz-tabell. Det kan du mycket väl ha helt rätt i. Vad som var min egentliga poäng var dock att åtminstone jag tänker mig att en komplett ”ritning” måste finnas i var och en av de två celler som utgör den allra första begynnelsen hos den nya organismans kropp. Om denna ritning är en samlig matematiska ekvationer eller en xyz-tabell är sedan en annan fråga. Det intressanta i sammnhanget är att vetenskapen någon gång rimligtvis måste nå till den punkt då man når fram till denna ritning (om den finns) och kan se hur den är uppgyggd. Själv har jag inte hört talas om något sådant. Kanske vet du bättre besked?
Vad tror du själv? Är det en samling fraktaler som det handlar om? Eller är människan en enda stor fraktal? Risken finns väl att denna matematiska ekvation / ekvationssystem skulle bli rätt komplex den också, liksom min tabell…
Hur ser du på ”logistiken” då? Är det de två manliga och kvinnliga ur-cellerna som – cell för cell – kommenderar övriga celler att dela sig, och exakt i vilken riktning de ska göra detta? Eller distribueras det på nåt sätt?
Hur som helst är detta ett rätt svårt värv, om man tänker sig det som en rent mekanisk process. Man kan väl jämföra det med en bil som bygger en ny bil inuti sig själv, i ”bilmodern”, om man så vill…Och moder-bilen ska då matas med en lämplig blandning av järnskrot, som den själv omvandlar till uppbyggnadsmaterial till den nya bilen…
// RB
RB,
Om du är seriöst intresserad och är villig att investera lite av din tid så är det inga problem att sätta sig in i vad som är känt i dessa frågor. En lämplig start är nog en grundbok i biologi på universitetsnivå och sedan vidare på de spår som intresserar dig mest. En spännande och givande kunskapsresa, lycka till!
Hej Nanowire,
Ja, det är nog bra. Jag läser gärna böcker på universitetsnivå, gymnasienivå och andra nivåer. Samtidigt brukar jag ta chansen att diskutera saker i sådana här sammanhang, och även i ”vanliga livet”, eftersom de ger möjligheten att förklara / få förklarat svåra saker på enklare sätt, och ofta belyser saker på andra sätt än man får genom böcker. Därav mina frågor o.dyl.
Syftet med antroposofin – och alla alternativa rörelser – är ju också just detta: att försöka se saker ur nya vinklar.
// RB
Du får ursäkta men jag tycker nog att antroposofin mest liknar ett gammalt stelbent synsätt som inte utvecklas med ny evidens.