Skulle Steiner gillat dagens antroposofiska rörelse?
I början tror man att de flesta antroposofer är invigda. Och man hoppas att det inte märks att man själv är en ”vanlig” människa. Så stor är respekten för antroposofin. Känslan av att på något sätt vara ovärdig sporrar till självdisciplin. Man mediterar sig blå och tar verkligen itu med sin positivitetsövning för att bearbeta sitt i grunden kritiska sinnelag. Med tiden kan nog en viss kultivering av själslivet märkas – åtminstone tycker man det själv. Man odlar höga ideal genom att förkovra sig inom filosofi, existentialism, kristologi, konst och historia.
Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.
Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.
Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.
Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.
Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.
Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.
Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.
’Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.’
Jag undrar om han till fullo gjorde det, och om han förstod hur länge och hur kraftigt denna bundenhet skulle kvarstå efter hans död. Han bidrog ju själv till receptantroposofin genom att ge anvisningar om det mesta mellan himmel och jord (och mer därtill), ytterst detaljerade anvisningar! Det är, tillsammans med hans ledaregenskaper, tämligen väl upplagt för receptvarianten. Och det finns alltid (även i mindre dramatiska sammanhang, såsom vanlig matlagning!) de som dogmatiskt följer sina recept. Det är bekvämt och förväntas leda till önskvärt resultat (eller i vart fall inte till en helt annan och skrämmande maträtt!). Att det sedan är ett rätt mediokert sätt att förhålla sig till en livsfilosofi, el dyl, på är en annan sak förstås.
Att han själv bidrog till receptantroposofin är en sanning med modifikation. Det som står i alla avskrifterna av hans föredrag, som utgör största delen av hans kvarlåtenskap, har han naturligtvis sagt. Men från början motsatte han sig att hans föredrag skulle stenograferas och ges ut som böcker JUST AV DEN ANLEDNINGEN att de skulle tas bokstavligt. Han menade att hans skrivna grundböcker (4 stycken) var fullt tillräckliga för en antroposofisk förkovran, kanske framförallt Hur uppnås kunskap om de högre världarna. Att jobba med den skulle ”utbilda” antroposofen där han i full frihet utvecklade allt nödvändigt i en egen livsväg. En ”receptfri” självskolning. Men han blev övertalad att kompromissa på den punkten.
@Johannes
Det är sant (och han hade nog rätt i de farhågorna); dock: oavsett om föredragen skrivits ned eller inte, kan man ju inte komma i från att han i förhållande till sina anhängare gav detaljerade svar angående alla upptänkliga spörsmål. Om någon undrade om det var bättre att äta med en trägaffel än en metallgaffel så hade han alldeles säkert ett svar. (Nu hittade jag bara på det som illustration, förstås.) Att föredragen skrevs ned känns lite som en bisak — det viktigare är hans förhållningssätt — även om detta förstås underlättat spridningen av hans anvisningar om stort och smått. Han kunde förstås önska att människor själva skulle söka svar genom att tillämpa hans metoder, som beskrivna i t ex Hur…, men människor har kanske lättare och är snabbare att ta till sig de mer konkreta anvisningarna där detaljerna redan är givna, så att säga, särskilt om de kommer från en person som Steiner, som uppfattas ha särskilda insikter.
Man märker ju emellanåt i föredragen och andra nedskrivna sessioner att han känner ett motstånd mot att vara den som förväntas ha konkreta svar på rätt obetydliga saker — men han var nog tyvärr medskapare till det problemet.
Det är också lätt att glömma bort hur situationen såg ut när Steiner utvecklade och beskrev antroposofin i en första form för hundra år sen.
Bara sju veckor innan det möte julen 1923 i Dornach där Antroposofiska Sällskapet nygrundades stack Draken i Europa upp sitt huvud med ölhuskuppen i München men misslyckades först att få till det och satt 1924, Steiners mest produktiva sista arbetsår i fängelse, där han formulerade sin ”Mein Kampf”, den mörka motbilden till vad Steiner försökte bidra till att bygga upp.
Vad som hände 1924 var också att det misslyckades för Steiner att med utgångspunkt i förvaltningsföreningen för Goetheanum initiera en asociation av de grundläggande institutionerna i Dornach som grund för samverkan mellan dem på institutionell bas inför framtiden.
Då, sensommaren 1924, kommenterade Steiner till ett antal personer: ”Julmötet har misslyckats” och bad åtminstone en av personerna komma tillbaka i oktober med kommentaren: ”Vi måste göra om allt från början!”
Men han var då så utmattad att det inte gick och det sen bara var möjligt att 1925, strax före hans bortång åstadkomma en nödlösning organisatoriskt, som sen omedelbart började sönderfalla av olika skäl, eftersom man inte förstod vad han försökte göra och han bara klarade av att föreslå vad man skulle göra, men inte att förklarade, eller av något skäl kunde förklara varför.
För mig personligen framstår det som en gåta att antroposofin överhuvud taget har överlevt, även om knappast har utvecklats som andlig substans och innehåll, bara som olika praktiskt orienterade rörelser.
Att den har gjort det också trots nazismens framfart och andra världskriget är ytterligare en av de saker som – som jag ser det – har gjort det gåtfullt.
@Sune
Ja visst är det märkligt att antroposofin överlevt. Men är det inte dödskampen vi ser nu? Den svenska antroposofin är utbränd efter några sällsamt dynamiska decennier och från det schweiziska centrat märks inget nyskapande – bara ett krampaktigt vidmakthållande av positioner. Återstår ungdomen. I Järna är YIP-ungdomarnas entrepenöraktioner hoppingivande. Ingen kan anklaga dem för osjälvständighet! Förhoppningsvis finns fler sådana initiativ. Annars verkar rörelsen sakna attraktionskraft hos unga människor. Men det behöver ju inte vara dåligt att rörelsen är på upphällningen, kanske är det först då något nytt, sant och tidsenligt kan komma fram.Ofta är det nödvändigt att gå igenom nollpunkten innan det nya kan komma.
@Sune
’För mig personligen framstår det som en gåta att antroposofin överhuvud taget har överlevt …’
Det framstår inte som särskilt konstigt för mig. Konstigt nog. Så mycket värde tillerkänner jag den i alla fall!
@Johannes
’Annars verkar rörelsen sakna attraktionskraft hos unga människor.’
Frågan är vad den försöker göra för att attrahera. Inte är det att synas i alla fall. Vad YIP beträffar förefaller mig dess verksamhet vara ganska tråkig och tandlös. Plantera lite på någon åker och måla entusiasmerande ord på stora papper, för att raljera. Storstilade visioner utan något som helst innehåll.
Var finns en mer intellektuell antroposofi? Utan detta blir antroposofi bara medelmåttigt new age-fjoms, fast med snyggare akvarellmålningar.
Hur Steiner framställde antroposofin, dvs i detalj in i minsta sak,var nog mänsklighetens nödvändiga öde snarare än något annat.A man´s got to do what a man´s got to do!Rudolf Steiner var helt enkelt On a mission;det var han som,i detalj,skulle framföra antroposofin på jorden,precis som de fyra evangelisterna dikterade evangelierna.Det kallas frihet!
Jag anser också att det sk Yip i Järna är något helt annat än antroposofi och det har ingenting med det att göra mer än Vårdinge Folkhögskola har,och det är ett gäng alternativa unga som vill göra sin grej och har hittat en plats för det.
Frihet,mänsklig sådan,är arbete,död och uppståndelse,förstå sin tid,upprätthålla hälsan,uppfylla sitt öde,finna Kristus…Många många misstag och framgångar skapar ett fritt liv.Att växa upp i Järna med sk antroposofiska föräldrar,gå på Örjanskolan,stanna kvar i Järna,skaffa egna barn,ha dem på Saga,utbilda sig,köpa hus,lasera väggarna…det har ju inte med den antroposofiska impulsen att göra!Varför ens föra upp dessa människor till diskussion?De kallar sig inte själva antroposofer,de går på kurser och säger Åh,vad intressant.That is all.Glöm dem.Låt dem leva sina småborgerliga liv i fred.Yip gruppen,vad är det?Ett gäng människor som gillar varandra i någon slags evig sympati,som säger wow till allt och aldrig läst en bok EVER,förutom möjligen en Harry Potter.Varför idéalisera dem?När deras ledare kom till Järna,det var då det började bli så här.Centrum flyttades någon helt annanstans än det varit innan.Jag tror inte ett dugg på att antroposofin ska komma någon annanstans ifrån blabla bla.Och,som Zooey säger,snygga akvarellmålningar räcker inte.Men i sin frihet tänkte knappast Steniner att någon MÅSTE göra någonting.Det är bara det att till och med de största ledarna inom antroposofin efter honom helt enkelt totalt saknat det han kallade Gedänktätichkeit.Till det krävs en väldans massa arbete.Med sig själv.Var finns de moderna människorna som har denna starka tankekraft.Je ne sais pas.
Hei Johannes og Sune – og hei til dere for meg (personlig) ukjente, men likevel interessante kommentatorer og potensielle samtalepartnere omkring ”antroposofiens” situasjon i dag!
Jeg håper at dere tillater meg å kommentere på mitt morsmål, siden jeg ikke har praktisert særlig mye svensk på over ti år! Når jeg nedenfor bruker betegnelsen antroposofien mener jeg det som Rudolf Steiner la frem i sitt verk og slikt av senere dato, som er ekvivalent med det – og ikke det som senere såkalte ”antroposofer” har prestert. Først når noen kommer og erklærer å kunne bekrefte Steiners utsagn og resultater, kunne vi egentlig snakke om antroposofi, selv om dette heller ikke lar seg ”bevise” annet enn ved at stadig flere erkjenner og bekrefter samme sak. Alt annet burde betraktes som individuelle og gruppemessige tolkninger og livsanskuelser.
Jeg satte innledningsvis antroposofien i anførselstegn, fordi det er knapt mulig å diskutere den uten å komme i klammeri med hverandre, siden hver enkelt har en annen oppfatning om den, ettersom hva du har studert av den eller hvilken erfaring du har i forhold til å virkeliggjøre antroposofiens innhold. Og hvis du er i en samtale uten først å definere eller helt nøyaktig inngrense din forståelse av hvordan du ser på innholdet av det som Steiner la frem, blir det vanskelig å diskutere detaljene. Så la meg derfor først nevne to ting som for meg kjennetegner antroposofiens kjerne, slik jeg oppfatter den og hva som for meg har vært avgjørende i forhold til det å individualisere og omsette i praksis Steiners råd og anvisninger.
Steiners prosjekt gikk ut på to ting som var knyttet til hverandre som ”hånd i hanske”, som syntese og antitese eller som yin og yang: For det første å videreføre et europeisk basert idégrunnlag om reinkarnasjon og karma. For det andre å knytte dette sammen med kristendommens esoteriske kjerne eller omvendt det å åpne kristendommens kilde, for derved å bringe den i ekvivalens med reinkarnasjonsideen. Alt annet av det Steiner skrev, sa eller gjorde henger sammen med disse to oppgavefelt. For Steiner selv kjennetegnet således en antroposof nettopp de mennesker som utviklet et ekte, sannferdig og praktisk inklusive meditativt forhold til disse oppgaver.
Se på begynnelsen av hans virksomhet i Teosofisk Samfunn i 1902: Øyeblikkelig forsøkte han å introduserte praktiske karmaøvelser! Se på grunnbøkene og foredragsrekkene frem til 1910: Reinkarnasjon, karma og kristologi! Se på mysteriedramaene: Nåtiden i forhold til tidligere liv satt i scene! Se på den 1. Goetheanumbygningen og foredragsrekkene under 1. verdenskrig: Nærmest alt handler om tidligere kulturer, åndelige strømninger og karmiske bakgrunner til nåtidens kriser! Se på den esoteriske undervisning for medlemmer, høyskolemedlemmer (inklusive den tidligere ES) og på datterbevegelsenes metodikk og didaktikk for yrkesfolk: Atskillig handler om selverkjennelse, skolering i forhold til skjebnespørsmål, karmiske lovmessigheter i pedagogikken, medisinen osv. Selv forholdet til naturvesener i landbruket viser hen på det egne karmiske ståsted – og for den unge generasjon i Koberwitz poengterte han at det dreier seg om å skue tilbake på minst sju tidligere liv. Hvorfor? Ikke for å mate egoismen, men for å få perspektiv på det individuelle ståsted i forhold til de man ønsker å samarbeide med i et konkret prosjekt, for med karmaerkjennelse får den enkelte tilgang til sine latente resurser, ferdigheter og kan begynne å ordne opp i karmiske forhold til sine medmennesker – aller best hvis dette selvfølgelig gjøres i åpent og ærlig samarbeid på det esoteriske området.
Er alt dette kun idealer og oppskrifter? Ja, idealer og oppskrifter for livskunst, men den som setter seg ned og konkret prøver ut for eksempel hans karmaøvelser, vil snart merke at den åndelige verden svarer. Sånt sett er og forblir Steiner en ”chips” (SIM-kort) til direktekontakt med avdøde, engler og med Kristus? Hvorfor det kan være slik, må henlegges til et annet forum. Slik kan Steiners antroposofi finne selvstendig og allsidig tillemping. Personer som så mener å ha erfart åndelige eller karmiske ting autentisk, vil imidlertid snart stå overfor et problem: Hvordan oversetter man de indre opplevelsene som muligvis ble gjort i en meditativ tilstand, til et kommuniserbart språk? Hvordan og til hvem kan man fortelle om og kommunisere sine erfaringer og erkjennelser? Hvor finnes de fora som har høyt nok i taket for denne etiske individualisme?
Jeg selv har arbeidet i 14 år med dette oversettelses- og kommunikasjonsprosjekt og interessant nok funnet ytterst lite gehør blant såkalte ”ledende antroposofer”. På lignende måte har det gått for dusin- og hundrevis av venner og kolleger til meg i atskillige europeiske land, som mener å ha mye nytt å bidra med i forhold til en videreføring av antroposofien. Ja, interessant nok er det i dag faktisk mulig ikke bare å bekrefte Steiner på en rekke områder av hans oversanselige forskning, men også å utvide hans synspunkter, ja, til og med å korrigere ham på en del viktige punkter, fordi jordens, menneskehetens og den åndelige verdens situasjon i dag er blitt en helt annen enn de var før nazismen. Når det f.eks. gjelder noen av Steiners uttalelser om en forhistorisk atlantisk sivilisasjon, har jeg i min bok ”Living with invisible people” (Clairview Books 2001) bekreftet noen av dem. Hvem interesserer det? Hvem er i det hele tatt interessert i at Steiner kan bekreftes? Hvem ønsker at antroposofien nettopp nå og i den neste tid etter 2012 oppdages som en mulig kilde til ekte innsikt om åndelige realiteter? Hvem vil støtte slike personer og forskere både moralsk og muligens økonomisk (hvis de skulle trenge til det), som tilsynelatende har klart å realisere enkelte av Steiners oppskrifter – som kan servere annet enn slikt ”antroposofisk oppkok” som erkeengelen Mikael muligens kun ser på som en sorts svensk ”pytt i panna”?
Tillåt mig att blanda mig I debatten såsom “utomstående”.
Egentligen är jag inte alls utomstående. Jag har vuxit upp med antroposofin, om inte med ”modersmjölken” så åtminstone med faderskärleken. Jag har arbetat åtminstone en sju-årsperiod på Järnaseminariet och kliniken. Jag började studera Steiner vid 16 års ålder, och har bara fortsatt om än med lite mindre intensitet. (Förhoppningsvis med mera djup)
Men jag ser mig som utomstående ändå. För jag säger, som min lite småtokiga kära vän: ”Jag är inte antroposof, jag är Steinerian.”
Alla tidigare kommentatorer för fram något väsentligt, enligt min mening.Jag har i o m mitt lite mer internationella och ”interkonceptuella” liv träffat på väldigt många fantastiskt visa och klarseende människor (som inte varit antroposofer), och upplever ”antroposofernas” förhållningssätt mycket trångt och ofritt. Märk väl citat-tecknen runt orden!!
Människor har i alla tider behövt ledare och lärare. Inget är fel med det. Men det är fel när det för till att man inte tänker självständigt. Det är fel när individen blir en härmande papegoja, vilket tyvärr är fallet i många fall. Barn härmar för att lära sig. Alla är barn i början, ja, men sen krävs det arbete av den egna individen! Arbete! Och egen utveckling.
Jag kan inte säga att jag arbetat tillräckligt. Inför Sankte Per kommer jag att skämmas över hur lite jag gjort, men en sak håller jag för ytterst väsentlig, och det är det som Steiner hela tiden framhållit som det viktigaste i förhållande till sina ”läror” – acceptera inte det jag säger utan pröva det noga i ert inre:
” The author frankly confesses: he would like readers who will not accept what is here presented on blind faith, but rather put it to the test of their own insight and experience of life. This does not only refer to the spiritual test of supersensible research, but to the test — unquestionably valid — of open-minded thought, the test of healthy human intelligence and reflection. He desires careful readers — readers who will allow only what is sound and reasonable.”(Vetenskapen om det fördolda)
Det man som utomstående ser av ”antroposoferna” är en attityd av inacceptans av andra icke-antroposofer. Man är noga med att framhålla att man inte är en sekt, men märkligt nog är det det man får som intryck av den antroposofiska rörelsen (!) (Och jag har ändå vuxit upp med den och varit del därav….) Ja, en intolerans! Man är helt enkelt intolerant gentemot det mesta som inte ”Der Doctor- (oder seine Jünger) – hat gesagt”.För hur ska man veta? Hur ska man kunna veta att det är rätt, om det inte har rubriken ”antroposofi”? Hur är man en riktig antroposof?
Det är helt enkelt det gamla vanliga självförtroendet som sviktar.
[Naturligtvis finns det en kärna med människor som detta inte gäller, men de vet också om det.]
Jag håller med alla föregående talare, det är lätt att se att Steiner egentligen inte ville (i början) att antroposofin skulle få den form den fick. Läser man brev eller föredrag från strax efter sekelskiftet ( t ex Zur Geschichte und aus den Inhalten der ersten Abteilung der Esoterischen Schule) ser man lätt att intentionerna som finns där inte alls är desamma som straxt innan Antr. Sällskapet bildades. Men om detta är ett misslyckande eller en anpassning kan man ju diskutera. Det är här som alltid, viktigt att ta med tidpunkten och epoken i beräkningen vid förståelsen av det som sägs.
När det gäller en människa med Steiners klarsyn är det svårt att tro annat än att han var väl medveten om vad som höll på att ske och varför, och att hans anpassningsförmåga –och tolerans – var betydligt starkare än de flesta andra människors.”What a man’s got to do …etc”
Men idag är vi snart 100 år efter Steiners död och hur är det med flexibiliteten, ifrågasättandet, självständiga tänkandet, självutbildningen, toleransen, friheten? Friheten!
Jag anser att en förutsättning för att kunna nå fram till något slags frihet är ödmjukhet, tolerans och arbete. Det har jag stött på mycket på annat håll! Inte så mycket bland ”antroposofer” tyvärr. Och däri ligger nog kärnan till ”rörelsens” framtid. Vad är värt att ta med sig in i framtiden? De antroposofiska initiativen? Steiners föredrag? Nutidens ungdomars entusiasm?
Jag har även haft ynnesten att bo och leva nära Arne Klingborg och iaktta hans sätt att leva och förhålla sig till omvärlden. Han hade någonting (förutom hans självklara arbete på sig själv och hans sällsamma entusiasm), något som är mycket sällsynt i våra dagar, och det var ett konstnärligt sätt att se på allting omkring honom, om det sen än gällde skålarna på bordet, trädgården eller Steiners verk.
Denna kreativa förmåga, ja egentligen detta levnadssätt, genomsyrade allt han gjorde. Vi, i västvärlden lever i ett genomintellektualiserat samhälle. Var finns de andra två delarna? Var är hjärtat, var är viljan, entusiasmen? Och var är den kristliga kärleken, den gudomliga toleransen?
I min mening är det enda som kan fortsätta att ge frukt, det som innehåller frön som kan utvecklas. Inte gamla citat i ny klädedräkt. Inte flummig, obegränsad ungdoms-entusiasm. Nej bara individens eget mycket jobbiga arbete på egot, kreativitet, kärlek och ständigt sökande efter frihet! Vi kommer inte ifrån det. Det går inte att åka snålskjuts på någon frälsningslära vare sig den heter antroposofi eller något annat.
Och det var ju det Steiner alltid framhöll.
Så sant. Och den mentalitet du beskriver – och som så många av oss lider av – har ju ingen chans att överleva i det långa loppet.
Frågan är väl knappast OM den antroposofiska rörelsen kommer att marginaliseras utan NÄR. Oförmågan till förnyelse och bristen på intresse till utveckling är ovärdig sann antroposofi.
Men som sagt, det existerar motståndsfickor. Jag hoppas på dem.
Ja precis!
Men det är också det där med namnet (som Jostein också nämner)När Steiner själv just sa att man borde byta namn på sällskapet med jämna mellanrum….Det handlar ju just om metamorfoser.dvs vidareutveckling.
Man behöver släppa titeln och definitionen antroposofi, öppna sig för andra andligt arbetande människor och gå gemensamt.Även om det innebär att man får lov att ändra sig lite för att passa in.Ett sällskap för inbördes beundran är alltid fel.
Tänk vad medicinen skulle kunna ha utvecklats t ex om man vågat lite mer.Det finns fler kliniker som botar cancer numera.Där ligger man lite i lä.
Ja detta är ett ämne man kan tala länge om och vi återkommer väl därtill……
Mmm…ett konstnärligt förhållningssätt till allting.Hur lär man ut det`?Hur får man människors känsla i rörelse så att deras blick färgas av detta konstnärliga förhållningssätt?Hur skapar man en utbildning,kalla den Steinersk eller vad passande man vill,där detta är det som lärs ut?Så att när eleverna går ut ”vet” de inte en massa saker som bara blir en belastning och ett ämne för avsmak,utan de SER allting med konstnärliga ögon.Går det att lära ut?Tänk,vilka lärare vi skulle få sen!Vi skulle skapa underverk och mirakel med alla konstnärliga ögon.Antroposofin idag har stannat för att den saknar denna känsla,det som har inre rörelse,det som hela tiden växer av liv.Det är det vi måste inplantera i människor,om de ska kunna göra något i världen.Annars blir det ingen rytm.Ur den föds konsten,och konsten är också antroposofins ledstjärna,inte bara reinkarnation och karma men KONSTEN.Vi måste skapa en framtid ur hjärtana.Något annat är inte möjligt.