Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Han förvandlade oresonligheten till en konstform. Han gick inte med på någonting – och då menar jag inte ett enda dugg. Och jag talar inte bara om innehållet i mötena, utan också om var mötena skulle hållas. Vilka som skulle vara med. När de skulle börja. När de skulle sluta. Vad syftet med mötet var. Vem som talade först. Vem som fick sista ordet. Vem som talade mellan den förste och den siste talaren.

I sin självbiografi Mitt liv, min resa berättar Tony Blair om den oändligt utdragna processen som ledde till fred på Nordirland. Decennier av förödmjukelser hade skapat en bottenfrusen stämning mellan parterna där alla medlarförsök sågs med misstro och ofta ren fientlighet.

Bill Clinton följde hela tiden förhandlingarna, satt uppe på nätterna, ringde till alla han behövde ringa till, sa allt han behövde säga, var i högsta grad med på noterna och ”slog med den där instinktiva förmågan han har alltid huvudet på den politiska spiken”. Blair reflekterar över karaktären på medlarjobbet:

Man får ta emot ganska mycket ovett. Inte brutala utskällningar eller protester, men ens bevekelsegrunder blir ständigt ifrågasatta eller hånade, det man säger missförstås eller misstolkas, när man vill göra gott betraktas det som försök antingen att hävda sina egna intressen eller till och med att göra något ont.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nåddes till slut en fredsöverenskommelse 8 maj 2007. Och Blair fick nypa sig i armen där han satt mellan de båda förr så oeniga ledarna och uppleva dem sitta och skratta och skämta med varandra som om de alltid varit de bästa vänner. Blair och hans medlare såg förstummade på.

Under Kosovo-konflikten hade Blair och Jeltsin utbytt ganska skarpa ordväxlingar, men efter att konflikten lösts träffades de. Jeltsin gick tvärs genom rummet för att ge Tony en av sina beryktade björnkramar för att markera att allt var frid och fröjd igen.

Han började kramas. De första tio sekunderna kändes fantastiskt kärvänliga, tyckte jag. Under de följande tio började det bli lite obekvämt. Och efter ytterligare tio sekunder fick jag problem med andningen. Efter ungefär en minut blev jag äntligen frisläppt och stapplade iväg efter en grogg. Jag tror jag förstod poängen.

En av kraven på en premiärminister är att han ska vara ”en man av folket”. Han måste låtsas leva samma liv som gemene man. För att underhålla denna myt, som betraktas som oerhört viktig, tvingades han besöka tallösa  fish and chips-ställen som innan undersökts av säkerhetsmän och som följdes av pressfotografer och TV-team. Priset togs när han och Gordon Brown uppmanades att gå och köpa en glass för att  ”visa vilken gemenskap ni har och hur normala ni är”.

Nej det är ju absurt sa jag. Jag gillar inte mjukglass om man inte stoppar ett chokladkex i. Och ser Gordon ut som om han brukar köpa glass? Det är ju bara löjligt. Vi är två män i kostym, den ene är premiärminister och den andre finansminister. Vad är det som är normalt med det?

Galamiddagarna med drottningen och världens ledare brukade vara relativt sällskapliga. När världens ledare får ett glas eller två blir de nästan mänskliga. Drottningen hanterar alla gäster med skicklighet, även om alla inte alltid vet riktigt hur de ska hantera henne.

Vissa blir kamratliga. Och nu vill jag poängtera en sak: man blir inte kamratlig med drottningen. Då drabbas man av Blicken. Jag såg med dold förtjusning på dem som inte förstod skillnaden mellan en drottning och en president. Båda är statschefer, men drottningen är ändå drottningen. Hon är monarken, inte någon uppkomling som råkat vinna ett val. And don´t you forget it.

Nå hur gick det vidare då paret Blair besökte Drottningens sommarresident Balmoral i Skottland? Jo då de förflyttat sig till en av stugorna på egendomen för prins Philips traditionella barbecue fick de häpet uppleva att kungligheterna lagade maten. Och de serverade gästerna. Och efter man ätit färdigt frågar drottningen om man är klar, samlar ihop tallrikarna och går bort till diskhon, sätter på sig gummihandskar, stoppar ned dem i diskhon och diskar. Så nu vet ni det.