Tony Blair förnyade en tröttkörd socialdemokrati

Jag lärde mig både hur jag skulle avväpna motståndarna och hur jag skulle spränga dem i luften. De blir arga – man själv blir vänlig. De tappar besinningen – man själv förvandlas till förnuftets milda röst. De förolämpar en – man ser på dem, inte med ilska utan med medlidande.

Orden är Tony Blairs, den förre engelske premiärministern. I sin självbiografi på 850 sidor går han igenom sina erfarenheter av sin tioåriga regeringstid 1997-2007, men också tiden före. Kanske är just den delen av störst intresse – hur förnyar man en tröttkörd socialdemokrati som stelnat i tomma åtbörder? Man får utgå ifrån att förnyarna av svensk socialdemokrati studerar detta noggrant.

Han börjar med konstaterandet att han själv tillhörde medelklassen och att hans politiska intentioner var inriktade både på att tillfredsställa de framgångsrikas strävanden som att lugna de utslagnas farhågor. Han ville ha en förenande politik för hela landet. Han ville inte ha någon klasskamp, ingen uppdelning och missämja.

De nya företagen – i synnerhet de moderna serviceföretagen och de som drevs av ny teknik – tilltalades inte av den blandning av industriell agitation och politik som man fann inom fackföreningarna. Det var någonting ohjälpligt gammalmodigt över mötena, reglerna, kulturen.

När Tony Blair efter valet 1983 såg ut över det som fanns kvar av Labour förstod han att det måste ske en förändring. Ett modernt politiskt parti kunde helt enkelt inte enbart bygga på fackföreningarna om det skulle komma i regeringsställning. ”Naturligtvis skulle vi som alltid kämpa för social rättvisa, men i dagens värld var detta inte liktydigt med mer statlig kontroll”, skriver han. Och att vara hård i frågor som gällde försvar och lag och ordning menade han ”var en förståndig reaktion på den moderna världens hot”.

Hans analys väckte anklang inom partiet och den 2 maj 1997 kunde han flytta in på Downing Street 10 som nyvald premiärminister efter en jordskredsseger över det konservativa partiet. Nu började jobbet. Bland alla de ministrar och tjänstemän han samlade kring sig var den person som höll i hans tidsplanering kanske den viktigaste. I den sysslan ingick att säga nej till alla som ville träffa Blair.

Premiärministern måste alltid vara `the nice guy´. Man träffar någon, han/hon ber om ett möte, man går naturligtvis med på det. Vad kan man säga? Du är trist, obetydlig och har ingenting intressant att säga? Naturligtvis inte. Man måste säga ja. Det är tidsplanerarens jobb att säga nej. `Men han gick med på att träffa mej.´ Nej. `Men han sa ju att han ville träffa mig.´ Nej. `Men han sa att han själv hade tänkt ringa upp mig för att bestämma tid för ett möte.´ Nej.  `Men…´ Nej.

De som sett filmen The Queen intresserar sig kanske för Tony Blairs egen beskrivning av turerna i hovet i samband med prinsessan Dianas frånfälle. Men fullt så dramatiskt som i filmen ser han inte på skeendet. Däremot ger han några intressanta inblickar i umgänget med de kungliga. Vid ett tillfälle var Tony Blair och hans fru Cherie bjudna till drottningens sommarställe Balmoral i Skottland. Där fanns fasta regler för allting. Man drack te som sig bör på eftermiddagen och det var drottningen som serverade. Frukost, lunch och middag var överdådiga, men drottningfamiljen åt väldigt lite.

Räddningen var den rejäla drink man kunde få före middagen. Den där drinken – jag fick aldrig riktigt klart för mig vad det var i den – var precis vad jag behövde. Den slog till direkt. Det var riktigt raketbränsle. Modet återvände. Småpratet med kungafamiljen tycktes med en gång fullkomligt naturligt.

Men det var när de efterpå förflyttade sig till en av stugorna på egendomen som den stora överraskningen kom. Fortsättning följer.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

  1. No comments yet.

  1. No trackbacks yet.