Problematiskt att kalla antroposofi för vetenskap
Att antroposofin går under begreppet andevetenskap är olyckligt. Vem kan känna förtroende för en vetenskap om andar? Frågan ställs i aprilnumret av Forum för antroposofi år 2000. Rudolf Steiners beteckning var Geisteswissenschaft, ett svåröversatt begrepp som utanför antroposofiska sammanhang aldrig tagits på allvar i det här landet. Det tyska (och det norska ordet åndsvetenskap) är däremot oproblematiskt, eftersom det samtidigt är liktydigt med kulturliv, en dubbelbetydelse som inte existerar i det svenska språket.
Den svenska beteckningen andevetenskap ger intrycket att det handlar om en vetenskap i ordets allmänt vedertagna betydelse. Det är också många antroposofer som på fullt allvar menar att detta är den riktiga definitionen av antroposofin. Inte för att Rudolf Steiner skulle haft fel när han betecknade antroposofin som en Geisteswissenschaft, utan för att vår tid lägger en mycket mer begränsad betydelse i begreppet.
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 12
Vetenskap är människor i vita rockar som mixtrar med provrör i laboratorier och sammanställer siffror på dataskärmar. Vetenskapliga resultat skall kunna falsifieras och verifieras, det vill säga upprepas av andra och framförallt bevisas kvantitativt. Detta var i Steiners mening ett begränsat kriterium på vetenskap. Han menade att den som undersöker andliga fakta skulle gå tillväga lika vetenskapligt och vara lika seriös. Men detta utvidgade vetenskapsbegrepp är okänt och att i det läget påstå att antroposofin är en vetenskap är för de flesta förvirrande, för att inte säga löjeväckande.
För våra belackare är detta naturligtvis gefundenes fressen. Religionsforskaren Olav Hammer sätter det hela på sin spets.
”Innan man själv har nått så långt att man kan betrakta de högre världarna skall man vördnadsfullt fylla sitt sinne med den kunskap som de redan invigda förmedlat. En mera tvivlande sätter genast stämpeln självsuggestion på en sådan attityd. Om antroposofin verkligen är en andlig vetenskap är rådet absurt. Man har ju genom att programmera sig med rätt åsikter garanterat att upplevelserna blir rättroget antroposofiska.”
Tidigare har både Sven Ove Hansson och Håkan Blomqvist raljerat över detta. Man kan tycka vad man vill om dessa herrars hållning i frågan, det vanligaste synsättet från antroposofiskt håll är naturligtvis att man diskvalificerar dem för att de inte vet vad de talar om. Men det hjälper inte den antroposofiska saken att vi avvisar de som inte förstått den. Vi måste ta dem på allvar genom att se problemställningen som en uppgift.
Antroposofin har ett trovärdighetsproblem så länge vi talar om den som en vetenskap. Något våra kritiker plockar poäng på i en strid vi har små chanser att vinna. Vi riskerar inte bara att buntas ihop med New Age, som utan åtskillnad kallar allt möjligt för vetenskap och forskning – vi får problem att lansera den antroposofiska vetenskapssynen goetheanismen, som med tiden har goda chanser att göra sig gällande genom fullt påvisbara forskningsresultat i en mer klassisk mening.
Det råder delade meningar om hur man skall definiera antroposofin. Men envisas man med att beteckna den som en vetenskap blir man tvungen att lägga ned avsevärd möda på att klargöra vad Steiner lade i begreppet.
Johannes, denna fråga dyker upp med jämna mellanrum och jag har varje gång försökt säga det du här skriver. För döva öron, visserligen. Kunde man säga att antroposofin (vilket otympligt ord för den utan mångårig vana!) är en studiegång, med forskningsmöjligheter hinsides när man klarat magistern? Eller att ”die Geisteswissenschaften” på tyska är de humanistiska vetenskaperna samlat, på det att man tänker bort de vita rockarna och provrören? Det norska ”åndsvitenskap” framkallar i mina kära landsmän precis samma spöklika ryggklåda som hos svenskarna, ”åndslivet”, däremot, är kulturlivet i bred mening.
Frågan är hur man bedriver största möjliga mått av ”uppenbar esoterik” i största möjliga offentlighet utan att allmänheten ser spöken? VoFfare och ”Humanister” bryr vi oss inte om, det gör knappast någon annan heller i dag.
Men ”die Nachprüfbarkeit der Resultate” som doktorn beskrivit har vi ju ännu inte sett. Möjligtvis hålls de med orätt fördolda, om man därmed tror sig spara Sällskapet offentlig skam och nesa. Den ende jag vet som offentliggjort något i den vägen är vår vän Jostein men han fick ju så gruvligt på pälsen för det, så det exemplet frestar väl inte till efterföljd. Men Jostein hade modet att trycka sina resultat och kränga dem på marknaden. Det är kanske så att det fattas oss detta mod?
Vi är inte vuxna det ansvar Steiner gav oss. Att vi inte ens bryr oss om att formulera grundläggande begrepp på ett för samtiden begripligt språk visar att vi är klåpare. Antroposofer intresserar sig inte för yttervärlden. Ledningen är kraftlös och saknar relevanta initiativ. I ett sånt klimat kan antroposofin som världsåskådning aldrig spela någon roll i samhället.
Jostein var modig – men var han omdömesgill? Det finns frågetecken kring hans karmaforskning. Jag tror inte den kommer att rädda antroposofin.
Spørgsmålet er om åndsvidenskaben giver muligheden for ””die Nachprüfbarkeit der Resultate”, det er egentligt det eneste spørgsmål der er interessant, for det er en videnskab der kræver en hel række af forudsætninger, og først når man kan sige sig at udfylde dem kan man derefter se om Steiners forskning var forskning eller om det var bluff.
Psykologisk forskning i moderne tid går på mange områder langt længere end stainer gjorde i sin tid, og har stadig modet til at kalde det videnskabelig forskning, så det eneste der egentligt skal opbygges er en seriøs grundforsking som grundlag for de videre erkendelser.
Problemet er at denne forskning kræver at man arbejder med det grundlænngende i mange år inden man kommer ”videre”, og det er måske den moderne videnskabs største årsag til skepsis, men ellers kan jeg ikke se problemet.
@Gert
”…men ellers kan jeg ikke se problemet.” Nej det är det som är problemet. Det STORA problemet. Det räcker mer än väl, tycker du inte det? Så här hundra år efter Steiners uppmaning till oss har inget hänt i den riktningen. Ska vi uppfatta detta som ett problem, eller ska vi fortsätta hundra år till och låtsas som det regnar?
@Johannes
Nej, Johannes, Josteins karmaforskning kommer inte att hjälpa nämnvärt. Vad jag vill framhålla är attityden, att låta sig falla, i förtroende för livet och änglarna. Huruvida det blir ett fall framåt eller en bak/sidledesvurpa är bara sekundärt intressant. Huvudsaken är ju att låta det stå till i förtroendet för det egna arbetet. En forskare inom akademin har i bästa fall en fruktbar miljö omkring sig, i sämsta en miljö präglad av revirpinkande och avundsjuka. I bägge fall är miljön forskarvänlig, resultatredovisning obligatorisk och ofta positivt förväntad. Vad erbjuds antroposofiska forskare i Sverige inom sin egen miljö? Stöd? Ryggklappningar? Positiv feedback? Eller dogmatiska protester, hänvisningar till doktorn anno 1908, ointresserade, iskalla ryggar? Eller i Josteins fall, en närmast samstämmig ärerörig slakt som mera gick på författarens person än hans verk (verket i sig vill jag inte omtala här). Att bemärka: I Tyskland är intresset för den sortens forskning levande och tydligen går det bra för honom där. Vad skiljer tyskar från svenskar därvidlag?
Dett här blev för långt tyvärr, jag hoppas din blogg kan hjälpligt initiera en mycket välbehövd debatt!
@curt jansson
En debatt om karmaforskning eller om antroposofin som vetenskap? Jostein är en hedersman och det var därför sorgligt att se honom bli så förringad. Men hans insats väcker frågor om karmaforskning över huvudtaget. När det gäller vetenskapsbegreppet kan man ju fråga sig som så många gånger förut: Vad är antroposofi om det inte är en vetenskap?
Kan problemet vara att vi talar om en (1) vetenskap, när det i själva verket rör sig om dels en vetenskaplig attityd (goetheanismen, om du vill), dels om Utforskandet av förhållanden hinsides, vari karmaforskning är en viktig bestånddel.
Kriteriet på vetenskap är just ”Nachprüfbarkeit”,
vilket i Steiners fall blir att göra om hans process och falsifiera eller bekräfta, vilket han själv uppmanade oss till, otaliga gånger. Därefter få någon annan vemsomhelst att göra samma sak. Därefter efterpröva honom igen, efter fattig förmåga. Jag tror vi får trovärdighetsproblem utåt för vår vetenskapspraxis. Den enda möjligheten är att åtminstone söka de fall där Steiner sagt att si och så kommer vetenskapen att bekräfta i framtiden. Dessa fall är många flera än man tror, inom historia, arkeologi och biologi (ex galna kosjukan).
Eller strunta i akademin och dess kriterier och forska friskt på egen hand, använda eventuella rön så gott det går och hänvisa till en övertygande verklighet.
En vetenskap som ingen bedriver är som ett språk som inget folk talar. Säger bloggaren inte själv att antroposofin efter Steiner är att betrakta som tro, snarare än som vetenskap: http://blogg.ljungquist.org/archives/700
G
Det är min poäng, ja.
Även om vi är djärva (fräcka?) nog att kalla antroposofisk forskning för vetenskap, så finns det sådan av många olika slag. Karmaforskning står lite i särställning i sammanhanget. Det är svårt att se vilken praktisk betydelse den egentligen har. För den enskilde individen kan den vara något betydelsefullt, men mycket galenskap har också kunnat förmärkas inom det området. Jag tror att det finns saker som det är mer fruktbärande att ägna sig åt.
Hur som helst, den som ändå blir biten av saken bör enligt min mening absolut läsa boken ”Deja whot? A new look at past lives” av Judy Hall. Vad man än tycker i ämnet så menar jag att den boken ger ett ytterligt värdefullt, ja nödvändigt perspektiv på saken.
Till sist ska man väl säga att antroposofin är en nagel i ögat på de organiserade skeptikerna. Säkert beror detta främst på den rent praktiska framgång som antroposofin har och har haft. Ska man bemöta skeptikerna eller ignorera dem? Att bemöta dem och diskutera med dem är något jag funnit totalt meningslöst. Deras övertygelse om den egna materialismen som den enda sanna kunskapen är av rent religiös natur. Som man säger i Canada (där jag bor): ”The only fool bigger than the one who knows it all is the one arguing with him”. Men det är klart, när de lobbar för lagstiftning som försvårar antroposofisk verksamhet måste man förstås ta i lag med dem. Vad man annars kan göra är väl just det som Johannes föreslår, nämligen att lyssna och lära. För visst visar mycket av deras kritik på svagheter i det antroposofiska tänkandet. Svagheter som förmodligen kan övervinnas, ifall man är beredd att ta tag i dem.
Om svensk antroposofi finns mycket att säga. Vad är det för egendomlig framtid den för närvarande tycks skapa åt sig? Som utanförstående betraktare är man både förbryllad och förundrad. Om jag var engagerad skulle jag kanske rent av vara bekymrad. Men vi är alla människor som väljer vad vi vill gestalta. Det gäller för de svenska antroposoferna också. Vi bör acceptera och respektera varandras drömmar. För det är vad vi önskar oss att andra ska göra med oss själva.
@EG Westlund
Hej där, det var ett tag sen!
Ja jag vet inte om skeptikerna uppfattar antroposofin som en nagel i ögat. För våra ”forskningsresultat” som vi så stolt kallar dem lyser ju med sin frånvaro i offentligheten. Karmaforskning – vad har vi som är av en sådan kvalitet att det kan läggas fram? Flera har känt sig kallade (bl a Jostein Saether), men de har väl knappast sanktionerats av vetenskapliga sektionen (som väl inte ens lagt upp kriterier i denna forskningsdisciplin). Biodynamisk odling – här viftas ständigt med EN forskningsrapport (DOK-försöket). Hur ska denna odlingsform får respekt med så magra bevis?
Medicinen har respektabilitet av andra skäl – folket vill ha den. Det räcker långt. Samma med läkepedagogiken – för där talar resultaten för sig själv. Också här har en avhandling gjorts – lysande enligt min mening – men inget mer vad jag förstår, och då finns ändå ett stort material tillgängligt för forskning.
Waldorfpedagogiken har utretts en del, Bo Dahlins grejer har hög kvalitet, men eftersom ledningen i AS i Sverige inte prioriterat kommunicerandet av detta är det inte allom bekant. Istället trängs waldorfrörelsen mer och mer av en beskäftig skolminister. Det är för sorgligt.
Men att ägna kraft åt den undervegetation som häcklar oss är dömt på förhand. Redan den hånfulla tonen säger att den som ger sig in i leken är en given förlorare. Men denna undervegetation tas ju inte på allvar. Har inte sett att massmedia bryr sig, så då är det ingen anledning att lägga ned kraft på detta.
Sakernas tillstånd förorsakas av en svag ledning – och ett medlemskap som inte förstår detta. Det är verkligen frustrerande.
@Johannes
’Bo Dahlins grejer har hög kvalitet’
Det är de, beklagligt nog, inte och möjligen är det insikten om detta som gör att man låter bli att ’kommunicera’. Inte vet jag.
’Men att ägna kraft åt den undervegetation som häcklar oss är dömt på förhand. Redan den hånfulla tonen säger att den som ger sig in i leken är en given förlorare. Men denna undervegetation tas ju inte på allvar. Har inte sett att massmedia bryr sig, så då är det ingen anledning att lägga ned kraft på detta.’
Jag antar att jag bör ta åt mig.
Jag ägnar mig emellertid inte åt att söka massmedias uppmärksamhet, ty jag vill inte ha den. Detta sagt eftersom jag är medveten om de nidbilder somliga antroposofer sprider.
Det händer förvisso att människor som är verksamma inom media kontaktar mig. Kan jag, ger jag hänvisningar. Men jag själv ställer aldrig mer upp på någonting alls i den vägen, oavsett hur berättigat det må vara också i mina ögon.
Att inte bli tagen på allvar är jag van vid. Det lärde jag mig i waldorflekskolan, att människor som jag inte kan ha några anspråk på att bli tagna på allvar. Således, en gammal fin tradition mellan antroposoferna och mig.
hälsningar från undervegetationen,
-a
Cool. I spent a long time looking for relevant content and found that your article gave me new ideas, which is very helpful for my research. I think my thesis can be completed more smoothly. Thank you.