Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Aspergers syndrom innebär att ständigt behöva tänka ut de sociala regler som andra intuitivt rör sig med, säger Gunilla Gerland i en intervju. Hon måste nöta in dessa sociala regler och skaffa sig strategier för att inrätta sitt liv.  Dessa strategier är ett ständigt medvetet tankearbete. När en kollega kommer och säger ”jag har satt på kaffe” känner hon sig förvirrad. Varför störa med en sån onödig kommentar?  Att det också betyder ”vi kan fika tillsammans snart” kan hon aldrig förstå intuitivt, bara träna in medvetet.

Många med Aspergers syndrom skulle vilja ha en handbok med alla sociala regler nedskrivna. Det är så mycket underförstått i spelet. När man märker att det blir fel förstår man kanske ändå inte alltid varför, säger Gunilla Gerland. Många gånger märker man kanske inte ens när man gjort ett socialt misstag. Det kan bero på att många med Aspergers syndrom har svårt att avläsa kroppsspråk. Och även nyanserna i ansiktsuttryck.

Det är nyttigt att tänka över detta. Hur fantastiskt rikt det sociala samspelet normalt är mellan människor. Ta bara en vardaglig situation – hur komplicerat är inte alla minspel, åtbörder, kroppsspråk och nyanser i de uttalade orden! Följande är ett scenario från boken Människors möten av Lorentz Lyttkens.

En person kommer in i lunchrummet på sin arbetsplats. Där sitter två andra i samspråk. Han känner den ena av dem relativt väl men inte den andre. Nu utlöses flera aktiviteter. De två som vistas i rummet upphör med sitt samtal. De förbereder nu möte och hälsning genom att resa på sig och vända sig mot den som gjort entré. Denne i sin tur har redan observerat att den han är bekant med har en samtalsrelation med en annan person och att han därför bör hälsa också på denne.

När de möts säger den som känner de båda andra deras namn. De två som skall hälsa på varandra hinner med flera saker. Redan innan har de upprättat ögonkontakt för att därigenom markera att händelsen är ett möte men också för att veta var de har varandra rent fysiskt. Avståndet dem emellan måste anpassas till handskakningens rent fysiska villkor.

I samma intervall som båda är tillfredsställda med avståndet får regeln om ögonkontakt ge vika för snabba blickar mot händerna för att på så sätt undvika den lite löjliga händelsen att händerna missar varandra eller kommer ”snett”. Därefter återtas ögonkontakten – för det är från och med att händerna möts som den blir betydelsefull. Innan detta ögonblick får en avbruten ögonkontakt inga avgörande konsekvenser. Men därefter tenderar de flesta att uppfatta en ”irrande” blick som bristande uppmärksamhet.

Det är en förolämpning mot självkänslan att man inte kan fånga en annan persons uppmärksamhet i hälsningssituationen. Att hälsa innebär att bekräfta den andre som bekant, som en icke-främling. Att inte uppmärksamma den man hälsar på (irra med blicken) signalerar motsatsen. Den sista svårigheten de hälsande måste övervinna är att släppa varandras händer relativt samtidigt.

När denna vardagliga situation beskrivs så här noggrant ser man komplexiteten – och då har man ändå inte börjat konversera med allt vad det innebär av nyanser och underförstådda betydelser. Vi har nog inte fullt genomskådat det gåtfulla i den mänskliga interaktionen.