Antroposofiska sopor på museum
”Att kalla sig antroposof kan verka förmätet då begreppet tycks innehålla värderingar om mänsklig godhet”, är en av slutsatserna i en undersökning om den antroposofiska särarten som utfördes av Torekällbergets museum i Södertälje 1997.
Undersökarna noterar att begreppet antroposof ”inte är något som kommer till användning i den sociala samvaron inom rörelsen utan mer används av omgivningen”. Och man förmodar att försiktigheten med begreppet också åtminstone delvis kan hänföras till omgivningens fördomar.
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 11
Museet dokumenterade ett antroposofiskt hem i Järna för att rörelsen är ”en samhällsyttring med sitt viktigaste svenska centra i Södertälje, samt att det saknas studier om hur den enskilda antroposofiska familjen lever”. Man ville se om den undersökta familjen levde efter sina antroposofiska värderingar och om man ”signalerar dessa värderingar utåt till omgivningen”.
Och man gick grundligt tillväga. Under en längre tid följde man livet i ett hem, listade alla föremål och förde kontinuerligt samtal med alla familjemedlemmar. Och för säkerhets skull intervjuade man parallellt tre andra ”referensfamiljer”.
Undersökningen visar att familjerna lever ett liv i antroposofins hägn. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är beroende av livsåskådningen. Tjänstebostaden uppfattas inte som något otryggt, som man kan vänta sig. Det antroposofiska arbetet är ett kall. Att utföra sitt yrkesarbete är att bidra.
”Antroposofin är en holistisk åskådning som slår igenom på alla plan”, framhålls det. ”Genom yrke och hemliv synliggörs det antroposofiska intresset i en komplicerad struktur där delarna länkar in i varandra. ”Barnens inställning tilldrog sig ett stort intresse eftersom de inte ”ska påverkas att bli antroposofer”. Inte oväntat värjer de sig också: ”Jag är inte antroposof, men mamma är det.” Men det går inte att ta fel på att de känner både uppskattning och stolthet över hemmiljön och sin skola.
Alla föremål i hemmet gicks igenom. Man hade tillgång till nycklar så att man kunde komma in när familjen var ute. Innehåll i lådor, garderober och till och med sopor (!) dokumenterades noggrant. Och man säger i rapporten: ”Familjens sopor under en vecka har överförts till museets samlingar och vi planerar ett föremålsförvärv från hemmet.”
Vad har man då dragit för slutsatser? Man menar att ”den antroposofiska livsföringen har konsekvenser för hemmets materiella utrustning” och att detta kan delas upp i två kategorier – det subtila och det mer i ögonenfallande. Den senare kategorin är föremål som tillverkas och säljs av antroposofiskt drivna verksamheter. ”Antroposofin handlar om att använda och utveckla sina sinnen och de föremål rörelsen har frambringat är sinnliga, mjuka, milda.”
Det i ögonenfallande svarar även mot direkta funktionella behov som t ex mediciner och matvaror. Detta är lätt att upptäcka för en utomstående, och även om det inte alltid kan förstås tjänar det dock som en signal. Här nämns t ex Goetheglas, klangspel, ull- och sidenkläder, vissa möbler och alternativa mediciner.
”Dessa saker synliggör vad antroposofer anser stå för skönhet, kvalitet, själslighet och funktionalitet. Omvärldens uppmärksamhet och uppskattning av de antroposofiska arkitekterna och konstnärerna blir en bekräftelse på idéernas riktighet.”
Sammantaget blir intrycket att den livsstilsantroposofiska impulsen, som den definierats och präglats av Arne Klingborg och hans medarbetare, har blivit något musealt. Hur ”ljust & fräscht” något än känns när det beger sig kommer det att te sig förlegat och ouppdaterat nästa morgon. Det har talats ad infinitum om förnyelsekrafter men det som levererades tycks mest ha varit yta och stil. Eller?
Pappan
Musealt blir allt förr eller senare. Men frågan från Museet gjorde vidtalade antroposofer bestörta. Det framtidsland de betraktat sig som stående mitt i tonade genom frågeställningen långsamt bort, verkade det. Lite obehagligt och så där plågsamt konkret med beskäftiga tjänstemän som vill registrera impulsen. Blandade känslor är bara förnamnet. Jag var städslad att fråga ett antal ”modellantroposofer” och av kanske tio var det bara någon som inte avvisade. I och för sig kanske mest av blygsel för att man inte ansåg sig duga som ett representativt typfall, men också tror jag för att man tyckte intentionen på något sätt kändes otillbörlig och irrelevant. Till slut högg Ulrike på kroken. Och jag var inte förvånad.
Hahaha, inte jag heller! Men ALLT blir faktiskt inte musealt. Principer blir inte det. Bara deras tillämpningar. Den vetenskapliga principen är inte museal. Inte heller estetikens principer, eller geometrins. Det är deras tillämpningar som är tidsbundna. Antroposofin som princip, som vetenskap, tycks mig förbluffande outforskad och, bland antroposofer, ointressant. Som om det bara var mer eller mindre karismatiska uttolkare av en färdig lära, och deras diverse mer eller mindre stolliga och pretentiösa projekt. Sätter sig någon, för att ta ett konkret och av oss två känt exempel, och skriver en uppdaterad variant av Steiners centralverk ”Vetenskapen om det fördolda” så bemöts vederbörande med samma generade och besvärade typ av tystnad som om en muslim skulle ha skrivit en uppdaterad version av Koranen. Meddelar sedan en sådan person att han utarbetat en läroplan för andlig forskning i Högskolans anda och intention så blir denna tystnad plötsligt iskall. Delar sedan vederbörande med sig av en genomtänkt organisationsutveckling för Antroposofiska Sällskapet så bryts linjen helt. Det enda som eventuellt diskuteras, lite i skymundan, är vederbörandes uppenbara och förmodade personliga tillkortakommanden, tabbar och egenheter. Som om det vore intressant i sammanhanget.
Sektvarning, någon?
Pappan
Ja ja, men den enda pyttelilla detalj som behövs för att förändra denna bedrövliga situation — stagnation! — är en trovärdig ny inkarnation av Rudolf Steiner själv. Piece of cake.
@Pappan
Nja, här kommer vi in på känslig materia och du vet det. Denna generade tystnad har ju sina orsaker. Du vet mycket väl att det krävs mer än goda kunskaper och idéer. De måste också presenteras för rätt människor på ett socialt begåvat sätt. Det räcker sällan att tänka rätt, halva segern handlar om hur man övertygar strategiska instanser. Har man dessutom med åren agerat på ett sätt som de tongivande upplevt som omdömeslöst är chanserna naturligtvis mikroskopiska. Hur rätt man än tänkt. Jag tror ingen är betjänt av konspirationsteorier här, det räcker gott att se att det handlar om bristande förtroende. Orsakerna till detta kan man ju tvista om, men det båtar föga. Du vet ändå vad det handlar om.
Vet inte vilka konspirationer du menar att jag skulle teoretisera om. Påpekar bara att antroposoferna verkar rätt nöjda med sin stillastående och allt rostigare farkost. Kommer någon hjälpsam själ med en verktygslåda och en bensindunk så svamlas det om förtroende och som sagt vederbörande själs personliga egenskaper. Som om dessa hade det minsta med saken att göra. Jag kallar detta sekterism. Du får kalla det vad du vill. Jag är säker på att killen med verktygslådan och bensindunken har annat för sig än att stå och lipa över att ett antal självgoda sekterister inte vill ha hans hjälp. Tror inte du det?
Pappan
Alicia, du har tydligen missat Dostojevskis Legenden om storinkvisitorn? (Br. Karamasov)
Pappan
@Pappan
Om människor inte tar på allvar en person som gjort sig omöjlig i deras ögon uppstår brist på förtroende. Detta är inte ett uttryck för sekterism. Ditt exempel är illa valt. Däremot finns naturligtvis sekterism i antroposofiska sammanhang, men det har andra orsaker.
Det sekteristiska i mitt exempel är att Steiners verk är ett fordon, typ en buss eller husbil. RS själv var den senaste som tankade saken. Sedan försvann han. Bussen gick ett tag, därefter stannade den. Idag står detta fordon punkterat och förfallet (men ljust & fräscht)längs vägkanten och det bebos av varelser som inte tycks bekymra sig om att det inte rör sig och som dessutom förskräckt (och oförskämt) avvisar den hjälp som erbjuds. Vilken sekterism du åsyftar vet jag inte men detta är den sekterism jag åsyftar. Därtill dög exemplet alleles utmärkt. Att du inte ser det illustrerar problemet. De som idag bebor det stillastående fordonet är nöjda med att låtsasköra. Tanken på att fordonet skulle röra sig på riktigt skrämmer dem. De är som barn eller kanske markattor. Och gör sig bra på Torekällbergets friluftsmuseum över fantastiska fordon från förr.
RS har säkert fixat en annan buss för länge sedan. Han vore hursomhelst knappast välkommen utom som ett kuriosum.
Pappan
Vederbörandes förslag till förnyelse och vidareutveckling av Antroposofiska sällskapet har vad han själv berättat inte fått stöd av någon i den kommitté som jobbat med detta. Jag hade också mina betänkligheter. Min upplevelse var att tankarna var orealistiska och minst sagt kontroversiella. Att av detta dra slutsatsen att vi alla är förstockade sekterister är att göra det väldigt enkelt för sig. Det är en brist på ödmjukhet som är problematisk i alla sociala sammanhang.
Tony Blairs självbiografi visar detta tydligt. Hans förnyelse av Labour hade inte varit möjlig med bara hans goda idéer. Förnyelsearbetet var ett ständigt stötande och blötande med en stor krets – som till slut förutsatte hela valmanskårens godkännande.
Att sitta och sura för att man inte lyckats förankra sina idéer bevisar inte att alla andra är sekterister. Hur kan han vara så säker på att hans förslag är guds gåva till antroposoferna?
Hmmm…intressant munhuggning.Inte ens den inkarnerade Steiner själv skulle kunna lyfta Järna ur den småborgerliga dvalans undersköna villfarelser…
Det är alltid farligt att vara för många på samma plats.De stora får liksom slåss om de få platserna då(det går visst max en storhet på tretton personer,eller hur var det)och tillslut så blir det ingenting,tyvärr.Men storheterna har dock ändå en slags dragningskraft så folk vill stanna till varje pris och kastar bort sina förmågor i långtidssjukskrivningar,förtidspension och nonsensuppgifter,då de kunnat vara både lärare,läkare,piloter och kaptener i en annan del av världen.Och…utvecklingen stannar!
De har ju trots allt själva valt att ha de så då de hellre stannar kvar i detta fiktiva samhälle med olika verksamheter och nästan aldrig lyfter ett finger annat än i en egen liten ateljehörna,i höstmarknadens vimmel eller på loppisen ute i ladan.Där hittar man dem,människor som med lite eld i baken skulle kunnat göra mycket för mänskligheten.De tycker det är tillräckligt om de ger barnen eko-mat och sätter dem i waldorfskola och jobbar deltid på ett boende.
Är det tillräckligt?Det kan inte jag svara på.Jag är ibland förbannad på Steiner som ju måste anat detta.Eller anade han att folk skulle klumpa ihop sig på detta vis och glömma att världen skrek efter deras förmågor?Han trodde säkert inte att NÅN från början vettig människa var så korkad.Jag tror han hade höga tankar om mänskligheten.
Men nog är det sekterism alltid.Sekterism kännetecknas just av att många människor tillsammans blir mindre än de är var för sig,pga idéer som förminskar och drar ned deras möjligheter.Eller något åt det hållet…
@Fiffi
Din beskrivning synes mig vara lite väl schablonartad och abstrakt. Verkligheten var ju den att en oerhört dynamisk människa (Arne Klingborg) genom sina spännande idéer och sociala begåvning gjorde att människor strömmade till Järna från när och fjärran. Man ville delta i hans olika projekt. Stämningen var fantastisk de där åren mellan mitten på sextitalet och tjugo år framåt. Småborgerligheten och sekterismen har tilltagit i takt med att han drog sig tillbaka. Människor av hans kaliber är sällsynta och såna finns inte i rörelsen idag. Alla gör så gott de kan, men det som gjorde att vi alla sökte oss till Järna finns inte där längre.