Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Den nionde oktober 1945 stod Vidkun Quisling framför exekutionspatrullen vid kruttornet på Akershus i Oslo. ”Jag är oskyldig” var hans sista ord innan skottsalvan från tio soldater avlossades och träffade det vita pappersark som var fäst med knappnålar mitt för hjärtat på hans grå ylletröja. Vakthavande fänrik gick därefter fram till den fallne och sköt ett sista nådaskott i huvudet.

Vidkun Quislings efternamn kom att bli synonymt med begreppet landsförrädare redan under hans livstid. På många sätt var det välförtjänt. Men en närmare bekantskap med hans biografi visar  sidor som komplicerar bilden.

Tyskland ockuperade Norge 9 april 1940. Enligt uppgift hade Quisling redan året innan varnat tyskarna för engelsmännens strategiska intressen i Norge, vilket ansågs ha bidragit till Hitlers beslut att ockupera landet.

Då den norska regeringen lämnat Oslo strax efter att tyskarna intagit staden och kungen flytt, fanns inte längre någon representant för den verkställande makten i huvudstaden. I det läget ställde sig Quisling ”till förfogande”, som han uttryckte det, i avsikt att förhindra blodsutgjutelse och återställa lugn och ordning. Så hade han hoppats att man skulle se det. Att den regering han tillsatte skulle fungera som en sorts stötdämpare mellan ockupationsmakten och det norska folket. Utan detta hade saker blivit etter värre, menade han.

Det var en ödesdiger felvärdering. Det stötande, skamlöst osmakliga i att en politiker föll sin kung och regering i ryggen i nödens stund när en främmande makt slagit till mot landet, skulle aldrig förlåtas av norrmännen. Och Quisling kom aldrig att förstå vidden av sin förbrytelse. Han såg det som att han hade räddat Norge från total osjälvständighet. Han försökte också hela tiden förmå Hitler att ge Norge status som självständig nation.

Quisling ville bilda ett storgermanskt förbund där Norge i allians med Tyskland skulle ha en gemensam försvars- och utrikespolitik med gemensam valuta. Att ersätta ockupation med union, helt enkelt. Men detta var Hitler inte intresserad av. Och därmed blev Quislings situation i längden ohållbar.

Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad blev hatet mellan landsmän påtagligt i Norge. Det rådde då ”ren inbördeskrigsstämning”, skriver Quislings utrikespolitiske rådgivare i sin dagbok 1942. Näringsliv och förvaltning motarbetade nu Nasjonal Samling, som Quislings parti kallade sig, och från våren 1944 blev det en veritabel massflykt från landet.

In i det sista satt Quisling varje dag på sitt arbetsrum på slottet och expedierade beslut enligt förvaltningens rutiner och partiets långsiktiga plan. Men genom Hitlers självmord på natten till den första maj 1945 gick botten definitivt ur både den tyska och norska krigsmoralen.

Quisling höll sitt sista radiotal 4 maj där han sade sig vara ”beredd att vika” och ta upp en dialog med hemmafronten och exilregeringen i London. Han erbjöds av tyskarna att fly till Spanien, men avböjde. Genom att fly skulle han ju erkänna sitt förräderi. Det var också detta som blev hans försvarares linje då rättegången mot honom inleddes: Att lägga fram Quislings motiv och idealitet snarare än att gå i god för hans verklighetsuppfattning.

En otacksam uppgift. Ändå blev advokaten övertygad om Quislings hederliga avsikter och goda tro. Han menade faktiskt att han hade en kallelse att rädda Norge från den svåra kris han såg komma redan på trettiotalet. Åklagarsidan talade om högförräderi och stöd till fienden under krig, och dessutom mord.

Utgången var given. Rätten misstrodde Quisling helt och hållet. Han var dömd på förhand, ingen såg något förmildrande i Quislings handlande. Hans advokat fick hatbrev och man spottade efter honom på gatan. Kravet på dödsstraff var i det närmaste enstämmigt. Till och med Quislings fångvaktare hade gjort upp om att mörda honom om han inte fick dödsstraff.

”Det är inte lätt för oss andra att förstå Quisling”, sa försvarsadvokaten under rättegången. En djup avgrund skilde honom och hans verklighetsuppfattning från andras. Detta var gåtan Quisling – nyckelbegreppet i rättegången. Själv hade han en annan syn:

När man talar om ”gåtan Quisling”, så verkar det för mig som om problemet har en helt annan karaktär, nämligen gåtan det norska folket… Att det är jag som sitter här som landsförrädare, det är för mig en gåta. Att norska folket kan ha en sådan beskaffenhet!

Måndagen 10 september 1945 dömdes Vidkun Quisling till döden för krigsförräderi, mord och stöld. När avrättningen verkställdes hade Norge inte haft dödsstraff sedan 1876.