Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Antroposofer reagerar med ryggmärgen mot att bli betraktade som en enhetlig gruppering med tydliga särdrag. Vi är ju individualister. Unika varelser. En antroposof har svårt att se sig som en del i ett homogent kollektiv som agerar efter bestämda mönster. Samtidigt är det precis så det är. I vår gemensamma idealbildning utvecklar vi ett specifikt kulturmönster.

Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.