Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

I dessa tider då det talas mycket om de nya svenskarna, d v s invandrarna och deras kultur, religion och mentalitet kanske det kan vara intressant att titta lite på hur den traditionella svensken kan uppfattas av utomstående. Hur ser man på svensken utomlands? Vad är den typiska svenska mentaliteteten?

I undersökningar som gjorts uppfattas svenskarna av andra nationaliteter som kyliga och avståndstagande och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska kynnet. Svenskarna uppfattas som ”socialt slutna” och ”andligt tomma”. Och för att de ofta är tystlåtna uppfattas de som självbelåtna.

I USA är det klart negativt att vara blyg. Blyga amerikaner försöker dölja eller komma över sin osäkerhet, eftersom blyghet tolkas som att man är mindre kompetent eller till och med mindre intelligent. I Sverige är det snarast tvärtom. Blyga personer tillskrivs utmärkta egenskaper som att vara reflekterande, anspråkslösa och villiga att lyssna på andra.

Dessa uppgifter är hämtade från Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet. Hans bok Svensk mentalitet (1989) är en guldgruva om man vill få perspektiv i den här frågan. En annan förklaring till svenskens ”blyga” beteende menar han kommer från det särskilda värde som artighet ges i svensk kultur. Att vara artig innebär att rituellt underordna sig, att visa respekt genom att t ex låta andra prata och själv lyssna uppmärksamt. På så sätt placerar man andra före sig själv.

Svenskens verbala passivitet, eller ”talängslan” som Daun också kallar det tar sig även andra uttryck. Få svenskar är medvetna om att de vid samtal systematiskt eftersträvar samförstånd. Denna tendens att hålla med och gång på gång inflika ”just det” och ”precis” – i akt och mening att visa sympati och skapa gemenskap – kan av utomstående misstolkas som osjälvständighet. Den som aldrig invänder har ingen egen åsikt.

Alternativt kan det misstolkas som falsk inställsamhet. Att gång på gång ansluta sig till kollektivet är inte värdigt en person som gör anspråk på att tänka själv. I latinska länder menar man att kontroversen är livsluft. Att vara överens är inget självändamål, det är inte ens roligt.

I en undersökning 1996 av Socialstyrelsen tillfrågades en rad invandrare från Chile, Iran, Turkiet och Polen vad det hade varit för fördelar respektive nackdelar att komma till Sverige. De uttryckte berömmande ord om jämlikheten, solidariteten, friheten och fungerande samhällsapparat. Men nackdelen med att komma till Sverige var – tillspetsat uttryckt – svenskarna. ”Hjärta fattas”, ”trögt sinne”, ”fega, kalla, blyga människor”, ”brist på närkontakt”. Sverige kännetecknas av sin modernitet och sin enastående snabba samhällsomvandling. Samtidigt har ett traditionellt kynne dröjt sig kvar, så obegripligt avvikande från stora delar av världen.

Många svenskar tycks föredra att vara ”ifred”, även om inte lika många går så långt att de avsiktligen undviker att åka hiss med grannarna. I sällskap med obekanta känner sig få benägna att prata. Man känner en obehaglig press att säga något till en ytlig bekant i hissen. Ensamheten erbjuder däremot lättnad och befrielse, en avkoppling från den sociala samvarons förväntningar. Det är en frånvaro av social press att slippa tala och att anpassa sig till andra.

Även vrede och sorg i svensk kultur uttrycks indirekt och mindre omedelbart och öppet än i många andra länder. Antipati kommuniceras genom undvikande, snarare än genom öppet visad aggression ansikte mot ansikte. Det typiska är inte att ringa och gräla utan att helt enkelt låta bli att fortsättningsvis ringa till den person man blivit ovän med. Man låter bli att hälsa, låtsas inte se när man möts, ursäktar sig kanske att man inte hört av sig, men gör det sedan ändå aldrig. Det är alltså negerandet, undvikandet som är det typiskt svenska sättet att uttrycka antipati.

Menar alltså Åke Daun. Sen en egen fundering kring svenskarnas respekt för sina myndigheter. ”Samhället måste gripa in” säger vi då något missförhållande uppdagas. Och denna uppmaning efterföljs ofta. Speciellt hos danskarna lever bilden av ett Sverige som blint lyder sina herrar. De gör sig ofta lustiga över den osjälvständighet vi uttrycker inför överheten. Jag tror att de har fel, för är det inte så att vår respekt för myndigheterna inte kommer av auktoritetsbunden rädsla för någon som bestämmer ovanför våra huvuden utan en känsla grundad i en upplevelse att vi gjort en kollektiv överenskommelse med samhället? Är det inte helt enkelt en fråga om förtroende för något som faktiskt fungerar? Än så länge i alla fall. Det finns tecken som tyder på att förtroendet håller på att naggas i kanten.