Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie?
”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7
I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.
Vidare i artikeln om eurytmi:
Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.
Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.
Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.
Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.
Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.
Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.
Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.
@Pappan
Jag vet inte riktigt. Men det var några år sen då han fortfarande var traditionalist. Och traditionellt är eurytmi betraktat som en andlig konst. Då såg han det som ett förräderi mot konstarten eurytmi att renodla den andliga sidan. Sen dess har han gjort upp med det synsättet radikalt. Själv tycker jag det skulle vara intressant med renodlingar av eurytmin på flera sätt. Ockult eurytmi, feldenkrais-eurytmi, avantgardistisk eurytmi etc. Genom att utveckla olika sidor tror jag att eurytmins sanna identitet blir mer gripbar.
Det tror jag också!
Er det kun mig eller havde vi ikke en længere debat herinde?
Aha forrige side…
@Frank (fronkensteiner)
Frank@
Det der var noget af det mest sørgelige jeg har set.
Men desværre sker det nogle steder at dårlige steinerlærere med deres krampagtige stil ødelægger mere end de gavner, og dér står jeg af.
Der er så meget genialt i steinerskolen, men det nytter ikke noget at give folk tvangstrøje på mens de studerer antroposofien, hvis man ikke kan motivere folk til at deltage, så lad hellere lortet ligge.
Dog undrer det mig lidt at der kommer kritik fra en der skulle studere steiner pædagogikken, i den er jo netop eurytmien en vigtig del, men det er svært at forstå og ikke mindst svært at få et fornuftigt forhold til.
Men vänta nu här…vi pratar om eurytmi,eller hur?Eterkroppens rörelser.Det är dem man ska lära sig på utbildningen.Den mänskliga eterkroppens rörelser.Var och när har de någonsin en plats på en modern dansscen?Alltså,den här debatten är helt enkelt fel.De som pratar om eurytmin som något som ska moderniseras vet inte vad eurytmi är.Ska eterkroppen moderniseras?Ska c-dur moderniseras?Ska A B C och CH moderniseras?O nej,de kommer alltid att vara de samma.C-dur kommer att vara c-dur i oändlig tid precis som c-durs uttryck eurytmiskt.Det konstnärliga i eurytmin är att VERKLIGEN VISA det man HÖR.Den musik som spelas eller den dikt som gestaltas, med andra ord.Gör du verkligen det med barnen i skolan,tycker de bara det är tråkigt om de är väldigt långt ifrån att kunna koncentrera sig på sådana ting.Jag har sett det själv!En stökig klass 6 med bråkstakar som hade verklig,välgestaltad eurytmi.De var tysta!En flicka, 11 år, sa;Nu förstår jag vad eurytmi är!Den som verkligen förstår vad eurytmi är, ser gärna en väl gestaltad eurytmiföreställning med Bach och Goethe-dikter.Hundra gånger.För det är så skönt och så vackert.Pappan,du hade ett av de mest intressanta inlägg jag nånsin läst här,angående konsten.Johannes,sorry,men du är inte konstnär och kommer inte att bli nånsin.För att förstå eurytmi MÅSTE man vara en konstnärssjäl.För att se på en eurytmiföreställning,måste man se en som verkligen konstnärligt gestaltar den mänskliga eterkroppens rörelser som synligt språk och synlig sång,för att beröras på det sköna sätt eurytmin är skapad att beröra på.Allt annat ,skulle jag vilja säga,är en styggelse.TACK FÖR ORDET.
@Mio
Din syn på eurytmin som en konstart utan utveckling – och att detta inte är beklagligt utan definierar själva konceptet – är minst sagt originellt. Ett undantag från alla rörelsearter som ju utvecklas hela tiden. Ett undantag från själva den konstnärliga idén som sådan. Det är modigt att hävda detta. Inte i våra sammanhang – där är din inställning vanlig – men inför konstvärlden i stort.
Att många i våra sammanhang delar din syn var det jag ville uppmärksamma med min krönika. Detta synsätt har konserverat det som från början var en intressant konstnärlig ansats till ett museum.
Nej vänta här nu IGEN.Ingen utveckling?Hmmm.Det finns miljontals möjligheter att utveckla eurytmin.INOM eurytmins fält.Det är här konstnärssjälen kommer in.Man kan aldrig spela annat än de toner som finns på ett piano-men alla musikaliska verk som skrivits för piano kommer därifrån.Hur kan du ens skriva något så korkat.jag trodde du var en tänkande man.För det är samma med eurytmin;den har miljoner möjligheter,inom sitt fält,som sagt.Utan att vara konservativ OCH med alla utvecklingsmöjligheter den bär i sig.Kan du då Johannes,som verkar vara så insatt i saken,ge något exempel på HUR eurytmin skulle utvecklas på det sätt du menar att den skulle(så att den platsar på en modern dansscen,eller nåt?)I am waiting!
Jag har i min krönika överst utvecklat hur eurytmin stått stilla som konstart. Du håller uppenbarligen inte med om denna analys. Samtidigt säger du att eurytmin skulle ha kunnat utvecklats på miljontals sätt! Istället för att utveckla hur du menar vill du att jag skall säga hur eurytmin skulle ha utvecklats.
Min uppfattning är att man inte kan gissa hur en utveckling skulle kunnat se ut. En utveckling är något som sker eller inte sker.
Men du har uppenbarligen svaret. Låt höra.
Hej-och nej,jag har inte svaret.Det enda jag har svaret på är följande;Däremot vet jag att det finns två typer av konst.Och när man pratar om eurytmin pratar man om den som den ena typen,men den hör till den andra typen.Den hör inte till samma som poesin.Däremot som den klassiska musiken.Och problemet är att man pratar om eurytmin som något den inte är.Jag vet inte vad slags liknelse jag ska dra här.Men pianot kanske räcker.Ni pratar som om ni vill utveckla tonerna,förändra dem,göra dem annorlunda.Men det är fel väg!Eurytmin är speciell och den hör till vår nästa tidsepok,alltså inte nuvarande.De som har anlag för den kommande kan kanske förstå.Då kommer vi att se världen och livet på ett helt annat sätt.Det eurytmin är kommer kanske att vara så gripbart att denna diskussion inte längre förs.Kanske måste vi helt enkelt gå igenom detta stadium.Jag vet inte.För mig känns det som slöseri med tid och energi.Men uppenbarligen inte för dig.Så jag är intresserad att höra vad du har för tankar om utvecklingen av eurytmin!
Tro bara för Guds skull inte att jag för dens skull vill säga att dagens eurytmiföreställningar är intressanta-tvärtom,här håller jag med dig fullständigt.Och skyller på lärarna på eurytmiskolorna.Folk som hållit på i MÅNGA år,och inte brutit igenom mer än så.Det tyder på en brist på förståelse för vad konstarten innebär och hur den ska läras ut.Man lyssnar mer till någon annan än till själva skapandet.Och här tror jag hela förhållningssättet till antroposofin och sig själv spelar en mycket stor roll.Det är snarare människorna som håller på med eurytmi som behöver en spark i baken och nya tankesätt.Konstarten som sådan kan man inte skylla på.Som jag ser det…
Detta är absolut sista ordet om eurytmin-toppen!Tack och tack igen.Och Goethes ord inte minst hör hemma här.Det är VI som ska bli värdiga eurytmin-inte tvärtom.Det är det som är dens tjusning…@Pappan
@Mio
Den här bloggposten har nu fått en sån lång rad av kommentarer att jag inte kommer ihåg riktigt vad jag tidigare skrivit. Men om jag inte minns fel var det åtminstone tre typer av eurytmi jag är förvånad inte uppstått under denna långa väg från 20-talet. Avantgardistisk eurytmi, d v s att en helt förutsättningslös, experimentell konstnärlighet släpps lös i ett kreativt crescendo.
Det andra är lite det du antyder vara eurytmins väsen, nämligen ockult eurytmi. Att det kultiska renodlas, görs till nästan gestaltade meditationer – eller gudstjänster där de djupaste mänsklighetssanningarna gestaltas.
Det tredje är att renodla den klassiska eurytmin, d v s den historiska eurytmin. Det är den som vi i princip har idag. Sen finns ju läkeeurytmin, som ju är ordentligt utvecklad som en terapeutisk form – och kurseurytmin som utövas i waldorfskolor och sommarkurser för amatörer. Den går också att renodla, inbillar jag mig.
Den avantgardistiska formen har börjat ta form för kanske tio år sedan – här i Sverige framförallt genom Hans Fors och Marianne Kleiser. Men den ockulta eurytmin väntar ännu att bli renodlad. Jag fattar inte att ingen har tagit tag i detta.
eurytmin kan bara vara större än de som utför den om de tillsammans skapar något större.Jag tror att den ödmjukhet som fattas helt enkelt bara kan bli till om alla som ör eurytmi strävar efter den.Och har lärarna den inte ens-hr ska det gå då?Jag tror att alla människor i hjärtat känner vördnad för dem som skapar i ödmjukhet inför något större.
Fantastico!Det här kallar jag debatt!nU BÖRJAR ISEN TINA.Det där med strypa Lucifer var helt enkelt poängen.Det finns inget liv,ingen sång,ingen dödskamp och ingen härlighet i eurytmivärlden av idag.Många som vill göra eurytmi har nog i sig all den kraft som behövs.Men dör snart en långsam strypdöd av LEDA:det är helt enkelt för onyanserat,det som görs i dag.Eurytmin har i sig alla människans möjligheter,bara fantasin kan begränsas.Men verktygen måste först läras(ut).Som i symfoniorkestern.Nej,sluta inte skriva du pappan.Jag vill ha dig kvar i debatten.Det behövs fler än Johannes till att sätta denna blogg på kartan.Du är en av dem!
Haha, underbart formulerad artikel!
Är en sensibel konstnärssjäl själv men har svårt att tänka mig något mindre engagerande än erytmi som scenkonst. Vackert – visst, men tämligen intetsägande och inget som berör mig i alla fall. Kan bara gratulera mig till att jag inte gick i Waldorfskola och tvingades deltaga i sådana lektioner. (Min eterkropp klarar sig utmärkt ändå, tack.)
Oh no,no! Eurytmi är inte vackert att se på scen, oftast inte. Ibland kan det glimma till, men det tillhör undantagen. Jag mår illa och känner mig sjösjuk när jag ser hur det guppas upp och ned, flaxas febrilt och poseras. Manér.
Arg blir jag också. För att eurytmin behandlas så nonchalant och för att publiken håller den under armarna och applåderar artigt. Lite ”kejsarens nya kläder”-känsla.
Men, en gång såg jag toneurytmi där slöjan var ”fylld”. Den levde sitt eget liv, som en manet (ingen sladdrig disktrasa där inte). Jag var helt tagen. Det varade inte hela stycket, de långsamma delarna var starkast. Melaine Lampson heter eurytmisten (från Hamburg).
Mio, du sätter fingret precis på det jag känner. Eurytmin behöver inte förändras till ett annat utanverk, lika själlöst som det förra; utan bearbetas och fördjupas. Då blir den magisk.