Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7

I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.

Vidare i artikeln om eurytmi:

Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.

Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.

Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.

Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.

Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida  publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.

Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.

Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.