Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie?
”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7
I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.
Vidare i artikeln om eurytmi:
Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.
Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.
Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.
Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.
Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.
Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.
Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.
Dock gjorde Peter de Voto ett tappert försök på 80 talet då han lät sig övertygas göra en uppsättning av Tolkiens ”Bilbo”. Men det var som sagt var bara ett försök med glada amatörer
”Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.”
Eurytmi är alltid vackert? Bra! Då får eurytmin i princip godkänt. Konstens biljett till legitimitet är skönhet, punkt slut. Den konst som INTE förmedlar en upplevelse av skönhet är inte konst, utan något annat. Terapi kanske. Filosofi kanske. Politik möjligen.
Men inte konst.
Att bruka konst som en uppvisning i häpnadsväckande genanta eller förargande tillställningar eller tankar, om så aldrig så utmanande, existentiellt kämpande, smärtsamma eller modiga är att missbruka, inte bara konsten utan även konstkonsumentens upopmärksamhet. Det konstnärliga i konsten är inte att det är nytt, inte att det utmanar eller förolämpar, inte att det är experimentellt och inte att det bär prägel av ångest eller förtvivlan. God konst må innehålla någon eller alla av dessa ingredienser men det är INTE det som gör god konst till konst. Konst är konst för att den påminner oss om källan till skönheten. Med eller utan ångest, kamp, grubblerier, psykisk exhibitionism och balla specialeffekter.
Såtillvida är eurytmin definitivt, och med ödmjuk stolthet, något förmodernistiskt, något ickemodernistiskt, något postmodernistiskt eller rentav något klassiskt men definitivt inte och aldrig något modernistiskt. Eurytmin är, försåvitt den känner sitt eget väsen, helt okay med det. Väntar gärna på bättre tider och verkar till dess oförtrutet vidare i källarlokaler och på obskyra små antroposofschener. Eller dör ut. Och återföds.
Vilket också är helt okay.
Ty den som inte dött och återfötts är, för att tala med nämnde Goethe, blott en turist i denna värld.
Hmm. En händelse som ser ut som en tanke: Det dök just häromdan upp ett inlägg på mursleven om konstens mission: http://murslev.blogspot.com/2010/11/minns-du-kara-lasare-din-barndoms-skola.html
Pappan
1993 var 17 år sedan. Modernistiskt sett är en sjutton år gammal kritik från stenåldern!
Nej eurytminst stora problem är snarare dess dåliga självförtroende. De som brinner för eurytmin förklarar för mycket och förevisar för lite. De är för ofta malliga och undfallande och för sällan stolta och ödmjuka. När de gör anspråk på att tillhöra en avantgardistisk elit blir det bara patetiskt. När de vet sig tillhöra en månghundraårig tradition av FINKULTUR, då blir det bra.
Vad som är bra och vad som är dåligt beror givetvis på sammanhanget. Det är inte automatiskt så att det fina är bättre än det grova. Det är helt enkelt finare. Som att sand är finare än grus. Vill man göra en uppfart till huset så är grus att föredra. Vill man solbada så är sand bättre. Hårdrock är grovt. Mozart är fint. Eurytmi är närmare släkt med Mozart. Om detta är bra eller dåligt beror på sammanhanget. Men finare är det.
Allt är inte för alla alltid. Det är okay.
Pappan
Kunsten kan vel helt enkelt også bare være sand, det er ikke kun det skønne der er dens mål.
Den skal gerne åbne for nye inspirationer og ideer, forvandle menneskers oplevelse af verden, opildne til interesse osv osv.
Vi lever ikke længere i det attende århundrede, vi kan idag godt tillade os at skabe kunst som ”kun” er sand, fordi den på den måde forløser er stort problem vi alle går og roder med, nemlig vore åndelige mål.
Det er ikke kun sjælens råb om skønhed der er det gyldige mål idag, længere.
På den måde bliver eurytmien for mig rigelig som den er, for den viser og beskriver det åndelige konkret, og det kan meget vel udvikle sig gennem 100 år, men samtidigt er Steiners ideer på dette område så massivt foran alle andre.
Hvem eller har skabt en ny kunst-dans som har så mange elementer af åndeligt inspirerede ideer med under samme tag?
En konstnär är en skönhetsarbetare.
Den smygrevolutionära Frankfurtskolans framgångsrike propagandist Theodor Adorno vände på detta. Genom hans inflytande förvanskades konstbegreppet. Skönhet, fägring, står inte längre i centrum, utan ses tvärtom som ett övervunnet stadium i utvecklingen. Nej, efter Adorno är konsten ett instrument för allt annat än skönhet. I synnerhet för (och det låter ju bra) godhet och sanning. Konsten skall vara sann, får man ofta höra av personer som påverkats av Konstfack, vårt svenska Bauhaus. Det är helt ointressant om den är vacker, bara den är sann, uttrycker sanningar. Speciellt då obehagliga sanningar. Gärna av civilisationskritisk eller rentav människokritisk art.
Ty då, och först då, kan den bli god. Impliceras det.
Det sanna och det goda knyts alltså ihop i en ohelig allians mot det sköna.”
http://murslev.blogspot.com/2010/11/minns-du-kara-lasare-din-barndoms-skola.html
Pappan
@Pappan
Att allt är fridockfröjd bara konsten är skön syns mig vara ett torftigt och reduktionistiskt konstbegrepp. En skicklig hötorgstavla är vacker, men hamnar snarare i veckotidningsillustrationsfacket än ger det där odefinierbara mervärde som kännetecknar sann konst. Begreppet skönhet syns mig alltför statiskt stillastående som meningsfullt konstbegrepp. Skönhet på vilket sätt? På ett gammalt sätt, på ett sätt vi upplevt många gånger förr? Eller på ett sätt vi aldrig tidigare sett? Om inte konsten banar väg till det nya, vem ska då göra det? Teknologin? Vetenskapen? Jag går inte på Liljevalchs vårsalong för att titta på tidlös skönhet (det får Nationalmuséet stå för), jag går dit för att bli stimulerad, få en doft av vad som lever nu och i framtid. Att bli överraskad. Och skönheten i det fula ska inte underskattas, allt beror på gestaltningen.
(Ursäkta att förra inlägget blev så långt, det var inte meningen att citera hela texten, bara från ”En konstnär är en skönhetsarbetare” och neråt — jag såg det inte förrän det var för sent).
Nu vill jag bemöta Gert med specifikt:
Kunsten kan vel helt enkelt også bare være sand, det er ikke kun det skønne der er dens mål.
P: Visst, det lär man sig på Konstfack och andra kulturmarxistiska, Adornoinspirerade institutioner. Men en ”konst” som ”bara är sann” är ingen konst, utan en filosofi eller ideologi uttryckt i bildspråk.
Den skal gerne åbne for nye inspirationer og ideer, forvandle menneskers oplevelse af verden, opildne til interesse osv osv.
P: Det kan vara en FÖLJD av konsten, men inte dess MÅL. Målet är SKÖNHETEN. Den som inte tror skönheten om att kunna tukta den uppblåste och uppresa den brustne, den har aldrig upplevt den på nära håll, dvs. aldrig inspirerats av skönheten.
Vi lever ikke længere i det attende århundrede, vi kan idag godt tillade os at skabe kunst som ”kun” er sand, fordi den på den måde forløser er stort problem vi alle går og roder med, nemlig vore åndelige mål.
P: Här har vi själva kärnan i progressivismens hybris. Det är som att höra: ”Vi är inte lika dumma som våra föregångare, som i sin enfald behövde något så simpelt i sina simpla små liv som skönhet, pynt, dekoration, småborgerligt bjäfs! Vi är numera redan upplysta och kan därför kosta på oss att använda konstnärliga uttrycksmedel till annat som förefaller oss angeläget.”
Det er ikke kun sjælens råb om skønhed der er det gyldige mål idag, længere.
P: Jo, för konsten. Det är inte så att skönheten har förlorat i aktualitet, att den hör till ett övervunnet evolutionsstadium eller så. Skönhet är näring för hjärtat. Det du (i sällskap med pretentiösa ”konstnärer” som Lars ”von” Trier eller salig Joseph Bueys eller för all del redan Michel Duchamp) söker med ditt modernistiska konstbegrepp är näring för huvudet.
Själen ropar förvisso inte bara efter skönhet, utan även efter sanning och kärlek. Men det är inte konstens uppgift att ombesörja dessa behov. Därtill finns andra verksamhetsfält. Behovet av skönhet förlorar inte aktualitet så länge det finns en människosjäl.
Pappan
@ Johannes: Teknologin och vetenskapen SKALL bana väg för det nya, definitivt. Konsten KAN göra det. Men det finns INGET konstnärligt egenvärde i att något ”aldrig har setts förr”. Så hånade man klassisk konst under modernismens värsta härjningar. Man kunde avfärda något med argumentet att man hade ”sett det förut”. Och? Jag har ätit kyckling förut!
Vem avgör vilken konst som är vacket?
Betraktaren såklart! Var och en för sig. Inte åt varandra.
Ingen konst passar alla. Sanningsivrare och godhetsivrare är så sjukt sugna på att kidnappa konsten för sina egna syften. Konsten försvarar sig inte. Men sanningsivrare har filosofin och forskningen. Och godhetsivrarna har vården och politiken. Det är bara att sätta igång.
Det är viktigt att hålla isär de tre (även om många antroposofer tycks vilja klumpa ihop dem på olika sätt) för att de skall kunna mötas på fruktbara sätt.
Ett misstag, tror jag, beror på att modernistiska antroposofer gärna rubricerar kulturlivet som något som bör styras av en liberal princip. Men det blir fel då. Det är snarare den konservativa principen som bör prägla kulturlivet. Konservatismen är att se till det som har beständigt värde. Att vilja bevara sådant. Och att vilja skapa sådant. Som naturen gör. Man tröttnar liksom inte på träd, eller på stackmoln!
Pappan
Du gör det enkelt för dig. Och gör en dygd av det. Att stanna vid att konsten enbart uppstår i betraktarens öga är att diskvalificera konstdebatt, konstskolor och konstvetande. Din egen upplevelse är naturligtvis den självklara utgångspunkten. Men för konstintresserade kan det ju inte sluta där. Man vill diskutera med andra, byta erfarenheter. Arnes konsthistoriesyn var ju att konsten speglar medvetandets utveckling. Konsten är här en sorts nyckel att förstå en fortlöpande process. Visst kan man stå kvar och vårda en konservativ hållning, det är inget fel i det, men då avsäger man sig samtidigt ett intresse för denna process.
Att använda konsten för att förstå människan är vetenskap, inte konst. Vetenskap är bra och viktigt. Men en annan sak.
Pappan
Man kan också göra det komplicerat för sig, och upphöja det till filosofi. Konstfilosofi. Eftersom våra komplicerade huvuden inte riktigt tål hjärtats enkelhet. Till vilken fägringen viskar sina kosmiska hemligheter utom hörhåll för våra nyfikna små öron.
Steiner talar om att konsten måste innehålla det fulas element, och visa det sköna i det fula. Så långt är jag helt med. Konsten skall visa det sköna i allt, alltså även i det vi spontant uppfattar som fult. Då är konsten riktigt bra. Jag glömmer aldrig den där berömda scenen i American Beauty med en virvlande platspåse mot en tegelvägg. Njut och berörs, det här är GOD POSTMODERN KONST:
http://www.youtube.com/watch?v=pGWU4QhJ4L8
Adorno, däremot, vill att konsten skall framställa det fula. Även det fula i det sköna. Hans ärende är det rakt motsatta till Steiners ärende. Senast igår, på radions P1, var det ett entusiastiskt evighetsreportage om några bidragstagande klåperskor från Konstfack som har tagit sin dyrbara tid och våra pengar och använt dem till att medelst ett antal stickmaskiner STICKA EN TRERUMSLÄGENHET. Med det explicita syftet att framställa DET FULA i hur FOLK BOR. I Husby. Klicka och hicka, ty det här är följden av ”det utvidgade konstbegreppet” och retoriken om att skönhet är passé:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3050&artikel=4203983
Pappan
Tror det hedder geisteswissenschaft i tyskland, men jeg kan tage fejl.
Kunst er genialt til at begribe menneskets væsen, derfor bruger vi den til netop det.
Hele vores kultur mangler at have et ”medium” til netop den ting, at begribe hvad mennesket er. Psykologien og vestens øvrige videnskab på menneskets område har givet op, men ikke kunsten, den forsøger stadig at begribe det der udgør det specielt menneskelige, og som kan udtrykkes igennem kunstens mange midler.
Kunst er mange gange følelser, men ikke kun, det har jeg i øvrigt også skrevet ovenfor. Den er også indsigt i sjælen.
Derfor er udtrykket ”sand” også brugbart overfor kunsten, fordi indsigt også kan være sand.
@Pappan
En konstsyn ointresserad av utveckling synes mig inte bara torftig. Frågan är om det inte är ett direkt missförstånd. Som ett försök att reducera något stort och svårfångat. För konsten är naturligtvis svår att definiera. En del menar till och med att det ska vara så. Men för en meningsfull diskussion kring vad konst är krävs trots allt vissa grundkriterier. Du menar att det räcker att eurytmin är vacker (”punkt slut”) och frånkänner därmed konstbegreppet en parameter som tills nu allmänt betraktats som en självklar ingrediens. Att utvecklingen inom eurytmin i stort sett stått stilla sen Steiners död torde de flesta som inser det beklaga. Dina anspråk att bli tagen på allvar känns knappast realistiska.
Vilken parameter åsyftar du?
(Sedan undrar jag om du verkligen tror att argument som ”dina anspråk att bli tagen på allvar känns knappast realistiska” befrämjar det civiliserade samtal som konsen uppenbarligen lider brist på.)
P
@Pappan
Jag åsyftar utvecklingsbegreppet. Eurytmin har stått stilla medan andra jämförbara rörelsekonster på tjugotalet gått vidare. Eurytmin är en anakronism, fråga Hans Fors som snart kommer med en bok i ämnet. Att du menar att eurytmins brist på utveckling är OK och att konst ”bara” handlar om skönhet är svårt att ta på allvar.
Men bästa Johannes, du behöver för all del inte ta NÅGOT jag säger på allvar. Det är helt upp till dig. Livserfarenheten säger väl, för övrigt, att mycket av det man inte tar på allvar inte beror på saken, utan på ens egen mottaglighets begränsningar. Ens egen föreställningsförmågas begränsningar samt ens eget kognitiva MODs begränsningar. Jag har full respekt för folks, och mina egna, begränsningar.
Är det så att du misstänker att du kanske inte riktigt förstår vad det är jag försöker säga så kan du till exempel fråga. Det är inte att fuska eller så. Självklart kan konstarter utvecklas. Liksom de kan stagnera. De kan också urarta. All förändring är inte utveckling.
Pappan
Øv.
Okay, kanske jag borde ge ett konkret exempel på vad jag menar med utveckling inom konsten. Ta symfoniorkestern. Den har sett ungefär likadan ut under snart trehundra år. Musik som inte levereras av en symfoniorkester finns det gott om. Den kommer och går. Upphör symfonisk konstmusik därför att vara aktuell? Är symfoniorkestern ett tecken på kulturell stagnation? Borde vi visa oss modiga och nyskapande och måla fiolerna rutiga, spela med upponervända stråkar, byta ut de gamla basarna mot elbasar?
Visst har det hänt många och viktiga saker mellan en Bach och en Pärt. Visst är det en avgrund mellan dem. Men det finns även en tydlig bro över den avgrunden, en kontinuitet. Begriper man sig bara något på musik så märker man det.
Den som försöker skojsa till den symfoniska musiken med ovidkommande attiraljer får omedelbart feedback av dess stora och kräsna publik. Den som gör något nytt av bestående värde får cred för det. Samma sak är det med eurytmin. När den blir patetisk är det för att den antingen blir pretentiös eller försöker spela anspråkslös. När den gör vad den är bra på så är den bra.
Eurytmi är ingen bhutodans. Eurytmi är ingen avantgardistisk experimentkonst. Det är helt enkelt inte i den traditionen man finner eurytmins idé. Eurytmins idé finner man i samma tradition som producerat allt från Bach till Pärt. Inte i den som producerat Stockhausen eller Moondog. Och inte i den som producerat Deep Purple och Led Zeppelin. En konstform som inte är i kontakt med sin idé får identitetsproblem. Och stagnerar, respektive flippar ut. En konstform som ÄR i kontakt med sin idé är trygg i sina uttryck. Och vågar därför förverkliga sin potential.
Hoppas detta var tydligt.
Pappan
@Pappan
Jag vet ingen som kräver att eurytmin ska förvandlas till bhutodans eller att den skulle lämna kontakten med sin idé. Jag har heller aldrig önskat detta. Men att den stått stilla i sin utveckling under 90 år och att den antroposofiska kulturen accepterat detta som något naturligt är minst sagt anmärkningsvärt. Inte ens en diskussion! Ingen debatt förs. Jag tror att eurytmin står inför stora uppgifter – men ansvariga har inte fattat det ännu. Jag menar att det är tragiskt och kanske ett av de tydligaste tecknen på den sekterism rörelsen lider av.
@Pappan
”Det är snarare den konservativa principen som bör prägla kulturlivet. Konservatismen är att se till det som har beständigt värde.” Jag vet inte vad du fått detta ifrån. Inte är det från Steiner i alla fall. Om den absurda idén hade varit dominerande hade vi inte haft en konsthistoria, då hade våra konstnärer fortfarande målat ikonbilder. Varför är utvecklingsprincipen så förhatlig för dig – allt utvecklas bevisligen – inte minst konsten. Naturligtvis finns konservativa som inte har lust att gå vidare utan vill förfina ett existerande stadium. Inget problem. Men utvecklingsprincipen fortsätter oavsett, den går inte att hejda.
De gange jeg har nydt eurytmien mest var når den var godt udført, noget der sker sjældent i norden, sorry!
Jeg har været dybt fascineret og oplevet scener som jeg knapt kan beskrive, som på trods af deres ydre enkelhed var så fyldte af den ånd som de netop skal gestalte.
For mig er eurytmien det nærmeste man komme det åndelige/guddommelige i et bevægelsesmæssigt udtryk, og det er dens opgave at gøre og være netop det, ikke noget andet.
Der er helt sikkert plads til videreudvikling, og til modernitet, men det skal ikke være på bekostning af dens evne til at repræsentere det åndelige.
Gestalt det åndelige i et dans, det som er, det som vi med tiden vil evne at se og forstå som udtryk for flere tusind års fortællinger om det der forsvandt da mørket sænkede sig over vores bevidste oplevelse.
Det er det som virkeligt er der som skal gestaltes.
Derfor brugte jeg begrebet sandhed, fordi det virkelige er sandt, også for sjælen, og fordi sandheden, når sjælen er istand til at opfatte den, bringer lys, liv og glæde ind i sjælen.
” ”Det är snarare den konservativa principen som bör prägla kulturlivet. Konservatismen är att se till det som har beständigt värde.” Jag vet inte vad du fått detta ifrån. Inte är det från Steiner i alla fall. ”
Nej det är helt riktigt. Jag ägnar mig inte åt steinerism, jag ägnar mig åt antroposofi och ”får” därför saker och ting genom eget kognitivt arbete. Varken mer eller mindre. Vilket jag givetvis har Steiner att tacka för, men det är en helt annan sak än att skylla mina föreställningar på honom. Men till saken:
Jag tror inte du förstår konservatismens väsen. Den handlar inte om att konservera allting precis som det är. Det är socialistisk demagogi att så skulle vara fallet. Som alla ni 68-or har svalt och färgats av.
Konservatism handlar inte om att konservera. Konservatism handlar om att se till det beständiga. I det som varit, i det som är och i det som skulle kunna bli till. Att inte gå på dagsländorna, modeflugorna, i åsikter, sentiment och estetik.
Steinerister har tagit parollen ”frihet i kulturlivet” som en biljet till den totala godtyckligheten och subjektivismen inom konsten. Och så kallar man detta utveckling. Vilket har lett oss till den konstnärliga misär vi lever i idag, där konsten anses vara till för att irritera och kritisera, visa fram det fula och det dåliga.
Steinerister konserverar. De är inte konservativa, vare sig i teori eller praktik. De anser sig oftast vara progressiva, moderna, radikala och liknande men i själva verket är de ängligt instängda i vad Steiner har sagt och kanske har menat om det ena och det andra.
Den hållningen ger du själv uttryck för med det i nedsättande syfte använda låtsasargumentet ”Jag vet inte vad du fått detta ifrån. Inte är det från Steiner i alla fall.”. Detta argument fungerar möjligen på sektmedlemmarna och den jantekultur de hjälplöst plågar varandra med.
I ett civiliserat samtal fungerar det inte. Alls. Någonsin.
Vill du diskutera (t ex) konst med mig så får du ändra tonfall. Annars får jag väl helt enkelt önska dig lycka till med bloggandet.
Pappan
Kunsten er et vanvittigt spændende tema, ihvertfald for mig, men jeg ser at jeg ikke helt forstår hvor i befinder jer i denne debat, hvor der åbenbart har indfundet sig en vis fjendskab. Derfor slutter jeg for min del her, desværre, for det var ellers en god start.
Håber i finder frem til en tone for videre samtale.
Det hoppas jag också, bäste Gert!
Fast bäste Johannes, visst förstår jag att tanken ”kulturlivet (och alltså även konsten) bör styras av konservatismens princip” är såpass udda i antroposofiska sammanhang att den måste stöta på patrull. Det håller den för. Alla tankefigurer måste granskas, det är vår plikt som kulturvarelser och tänkare. Jag var själv rätt skakad när jag upptäckte att det är så det måste vara (konservatism i kulturlivet, socialism i rättslivet samt liberalism i näringslivet). Faktiskt såpass att jag passade på att pröva denna modell på en mycket aktiv gammal tregreningsaktivist i 70-årsåldern, som fortfarande är en flitig föreläsare och skribent i sina sammanhang. Personen i fråga hade gjort planscher till sina föreläsningar och jag frågade ungefär: I vilka sektorer skulle du placera in de tre stora politiska idéströmningarnas väsen? Tanken var ny och först lite förvirrande men efter en stund trillade slanten ner och svaret blev samma som det jag själv kommit fram till. Jag frågade: Men inser du inte att principen ”konservatism i kulturlivet” tycks strida mot den vedertagna tolkningen av Steiners tregreningsprincip? Är du säker på att du skulle placera den konservatismen i kulturlivet? Svaret blev:
”Självklart. Tiden har visat att det måste vara så. Det syntes inte på Steiners tid, och inte heller på 1970-talet då vi började utveckla dessa tankar, men idag står det helt klart för den som är fördomsfri”.
Sådant påverkar visserligen inte mina egna slutsatser men det var onekligen intressant att fler antroposofer oberoende av varandra har kommit fram till samma sak. Inte för att det betyder att det måster vara sant, utan för att det betyder att det finns hopp för antroposofins förmåga att leda till självständiga omdömen i dagsaktuella frågor.
Pappan
Det är uppenbart att ni båda är rörande eniga om att eurytmin inte bör utvecklas. Den var uppenbarligen perfekt från början. Och vad jag har förstått också all annan konst – eftersom kulturen i grunden lyder under en konservativ princip, om jag förstått Pappan rätt. Att jag anser att detta är gallimatias har också blivit tydligt antar jag. Vi är med andra ord eniga om att vi är oeniga.
Nææææ, slet ikke, for mig må eurytmien meget gerne udvikles, skriver det vist også foroven, men den er nødt til at holde fast ved dens identitet, den kan ikke gå hen og blive til rockballet, det ville ihvertfald give visse problemer, men måske alligevel, lige dér er jeg ikke sikker.:)
Form og bevægelse i det ikke-fysiske rum, kalder steiner det han ser i den åndelige verden, malekunsten, – den moderne er inde i meget af detsamme. så her har kunsten udviklet sig fremad (i mine øjne) og da de samme regler gælder for eurytmien, så vil den helt sikkert også kunne finde meget anderledes former, så nej, jeg er på ingen måde imod udvikling.
@Gert
OK Gert – du kan tänka dig en viss utveckling för eurytmin. Men den är villkorad. Du kan bara godkänna den om den ”håller fast vid sin identitet”. Byt ut ordet eurytmi mot måleri så ser du hur märkligt detta villkor är. Det finns inga garantier för utveckling. Utveckling bara ÄR. Sen kan man ha synpunkter på den, och föredra den eller den riktningen, eller säga som Pappan att all målarkonst efter modernismens genombrott är dålig. Man kan tycka vad man vill, men att betrakta själva utvecklingen i sig som ett misstag är både orealistiskt och anspråksfullt.
Det är detta min krönika behandlar. En idériktning har fött fram en konstart där reglerna är så fastlagda att en utveckling i princip omöjliggörs. Detta ses inte som något problem inom rörelsen förrän först på senare år eftersom föreställningarna kring eurytmin är lika fastlagda som regelsystemet. Vilket vårt meningsutbyte är ett bra exempel på.
HELL-EURYTMI :
Efter mine ”traumatiske” oplevelser med eurytmien malede jeg billedet ”HELL-EURYTM” :
http://www.frankmonradchristensen.dk/23602983?i=34847558
-Frank
Jag skulle inte uttrycka mig som Gert. Men jag menar nog ungefär samma sak. Självfallet kan eurytmin, liksom all god konst, utvecklas. Men inte hursomhelst. Det finns lagbundenheter — principer — även inom konsten. En princip är inte samma sak som en regel. En princip fattar man eller inte. Den som fattar någontings princip kan utveckla detta någonting. Andra har att följa regler.
Pappan
Alltså bäste Johannes, har du ens klickat på de två länkarna jag bifogade i inlägget från den 2 dec härovan? Jag tror att de skulle klara ut kända och okända missförstånd vad gäller inte bara eurytmins öde utan hela kulturlivets öde under efterkrigstiden. I ännu högre grad gäller detta mina referenser till Theodor Adorno, Frankfurtskolans synnerligen inflytelserike konstteoretiker. För mig var det nog kunskapen om Frankfurtskolan, ”kritisk teori” och ”kulturmarxism” som öppnade ögonen för det paradigmskifte vi kallar ”68” och som har präglat oss alla så djupt.
Från min murslev:
Frankfurtskolan och -68
Jag har rotat runt lite efter upplysningar om Frankfurtskolan på sistone. Det började väl egentligen för många år sedan, med att jag undrade över ursprunget till mina egna ideal och ”alternativa” värderingar, till atmosfären jag växte upp i, till hippiekulturen i USA som jag mötte som ung och till den samhällskritiska nyvänster dagens unga ofta dras till.
Hur kan man t ex kritisera sina jämlikhetssträvande, psykologiskt inkännande curlingföräldrar för deras personliga tillkortakommanden, samtidigt som man hyllar ärkekonservariva, patriarkala klankulturer? Hur kan man förkasta det egna sopsorterande, u-hjälpande, naturvårdande, progressiva samhället och romantisera primitiva, tribala, förtryckande och utvecklingsfientliga rasistsamhällen i tredje världen? Hur kan man gäspa och fnysa åt komplexa, djupa och gränsöverskridande symfona europeiska konstmusiken samt den innerliga och skira svenska vistraditionen men begeistras av monotont och konstlöst dunkoplink från fjärran öknar och djungler? Hur kan man finna så mycket dåligt med den egna kulturen och samtidigt så mycket beundransvärt med andra kulturer? Hur kan svenska ungdomar vilja förstöra vad deras föräldrar har skapat? Och hur kan föräldrar acceptera och ibland rentav uppmuntra det?
Vad är det som givit oss en så aggressivt dålig självbild — och varför går det aldrig över?
Varför är det bra att vara kritisk men tveksamt, betänkligt, rentav otillrådligt att hysa vördnad och beundran?
Hur går det till egentligen?
För det är ologiskt. Det logiska vore att kunna uppskatta Det andra i proportion till uppskattningen av Det egna. Men det är inte så det är. Och hur mycket vi än städar så är det något som luktar fel. Det ligger helt enkelt en hunn begraven nånstans under golvet. Eller: någon eller några har snickrat ihop en trojansk häst och ställt den precis utanför stadsporten till vårt bildningsväsendes högborg, och våra ivrigt studiosa ungdomar baxade triumferande in den till borggården, reglade porten och gick till sängs.
När vi vaknade var vi döda i anden, zombiefierade, steriliserade och föredrog giftig föda framför sund.
Något hade programmerat oss till självdestruktion.
Vad? Vem? Vilka? Varför?
En kommentator här på mursleven uppmärksammade mig på tankesmedjan Frankfurtskolan. Jag kände vittring av något väsentligt och började alltså rota runt. Det fanns en hel del, minsann. Hela postmodernismen fick sin förklaring, så även den lömskaste av alla lömska kvinnofällor, likhetsfeminismen. Den antiauktoritära flumpedagogik som kidnappat och förvanskat ädla och samhällstillvända skolrörelser som Waldorf, men även svensk grundskola, fick sin förklaring. Terapi- och psykologiseringsmanin fick sin förklaring. Rentav den sjunkande fertiliteten. Det var ett stort aha.
Man kan läsa vidare här: http://murslev.blogspot.com/2010/07/frankfurtskolan-och-68.html
konstruktiva hälsningar,
Pappan
Johannes, gider du ikke lige prøve at læse min sætning ovenfor igen, jeg skriver netop at jeg er usikker på hvor begrænsningen for udvikling af eurytmien er, og at den kun begrænses af det den repræsenterer, nemlig den åndelige verden.
At ukritisk forvandle eurytmien til jazzballet er lidt som at høre et rockband spille ”requiem”, tonerne kan være de samme, men indholdet er væk.
Frank@
Jeg tror at de fleste havde det på samme måde som dig, som børn, men man behøver vel ikke forblive i sne holdninger fra barndommen?
@Frank (fronkensteiner)
@Pappan
Jag förstår inte vad denna textmängd tillfogar debatten. Den skymmer ändå inte det faktum att du (åtminstone i början) avvisade utvecklingstanken som en viktig del av konstbegreppet. Och bristen på utveckling inom eurytmin var ju poängen med min krönika. Men i ditt svar opponerar du mot detta: ”Eurytmi är alltid vackert? Bra! Då får eurytmin i princip godkänt. Konstens biljett till legitimitet är skönhet, punkt slut”.”Nej eurytminst stora problem är snarare dess dåliga självförtroende.” ”Men det finns INGET konstnärligt egenvärde i att något ”aldrig har setts förr”.” Etcetera.
Jag tycker du har uttryckt din ståndpunkt tydligt. Vad är det för missförstånd du talar om?
Missförståndet jag talar om är det kriterium som den kritiska teorin genom Adorno har tillfört konsten. Vilket i sin tur har ersatt skönheten som kriterium. Så att det viktiga med konst är att det är nytt, experimentellt och samhällskritiskt. ”Fräscht”. ”Ifrågasättande”. ”Tabubrytande”. ”Nytt”.
Inget av detta, menar jag, har något egenvärde i konsten. Det enda som HAR EGENVÄRDE i konsten är just att den låter betraktaren beröras av skönheten. Skönheten gör sedan det som skall göras. Väcker det slöa, lugnar det oroliga, lyfter det betryckta, sansar det flippade och så vidare.
Egentligen är detta precis samma samtal som det vi haft om progressivism kontra tribalism. Vad du befarar, och det med rätta, är att eurytmin tribaliserats. Eller kanske snarare: är ett synligt uttryck för tribaliserandet av den antroposofiska rörelsen. Vilket gör den sekteristisk.
Under det att resten av konstvärlden progressiviserats.
När vi tillämpade dessa begrepp på våra sociologiska och demografiska betraktelser såg vi att tribalismen är implicit utvecklingsfientlig och därmed intellektuellt steril. vad jag också försökte påpeka, men kanske inte var så tydlig med i början, är att även progressivismen lider av en sterilitet, men inte i intellektet utan i livet. Ju mer ensidigt progressivistisk en kultur är desto mindre fertil är den. Den blir biologiskt steril. Etniska svenskor föder t ex i snitt 1.3 barn under sin fertila tid, vilket givetvis är en demografisk katastrof.
Vad jag säger här är att även konsten blir lidande av progressivism. Progressivismen är implicit sekulär och individualistisk. Modernismen (och även det som kallas postmodernism) är progressivism. Konceptkonst är en logisk konsekvens av denna anda. Från Michell Duchamp och Bauhaus till Anna Odell och Konstfack. Allt det där. Och där finns inget liv. Bara medvetande. Men dött, kritiskt medvetande, utan innerlighet. Utan egentligt sinne för fägring, för det sköna och KRAFTEN i det sköna.
Jag säger INTE att eurytmin borde vara tribal, Johannes!
Men jag säger att den INTE bör bli progressivistisk.
Den tappar då fotfästet. Visst, den kommer loss ur sin stagnation, men bara för att reduceras till sofistikerat trams a la Konstfack. Det vill åtminstone inte jag stödja.
Detta ville jag peka på med ”textmassan” jag bifogade. Jag förutsätter att idé- och konsthistoria uppfattas som relevant till frågan om eurytmins öde.
Pappan
@Pappan
Bland snofsiga begrepp och akademiska svängar anar jag ett missförstånd från din sida. Eller snarare en förhastad slutsats: När jag säger utveckling ser du fan på väggen, vilket tydligen innebär Anna Odell och hennes meningsfränder. Det låg inte i krönikans text. Det har du tolkat in. Jag menar det jag skrivit. Det finns ingen undertext. Eurytmin har befunnit sig i ett konstnärligt limbo i snart ett sekel. Jag tycker det är tragiskt och jag är bedrövad över att så få inser detta.
Jaha. På så sätt.
@Gert
Se også :
Nu var jeg næsten 30 år, da jeg lærte eurytmien at kende.
– Men okay..lidt barnlig har man vel lov til at være !
Men læs lige flg. artikel ; EURYTMI, OKKULTISME OG MAGTMISBRUG :
http://www.boernogunge.dk/internet/BoernOgUnge.nsf/0/1E89FFBA0239895EC1256C930038ED93?opendocument
Venlig hilsen
Frank, Silkeborg, Danmark
@Frank (fronkensteiner)
Jag tror vi har väsensskilda utgångspunkter. Jag kritiserar eurytmin för att jag tror på dess möjligheter. Du ger en länk som tar avstånd inte bara emot eurytmi utan även antroposofin för att den är ”ockult”. Har du inte hamnat lite fel?
@Johannes
Eller, för att tala med Arlebrand, ’intellektuellt avancerad ockultism’ (ur minnet just nu, men du citerade det härom veckan!). Om någon konstform kan betecknas som ett resultat av en ockult åskådning är det väl eurytmin! Det är inget fel med det — inget fel med att vara ockultist, eller antroposof, bara för att somliga andra — som jag och Frank — inte är det! (Jo, ibland händer det att man hamnar ’fel’. Frank på waldorflärarlinjen och jag i waldorfskolan!)
Jag har rätt svårt att tro på eurytmins potential. Med det inte sagt att den inte finns. (Jag ser ingen potential någon annan dansform heller, så delvis ligger förstås problemet i mitt ointresse. Det enda intressanta med eurytmin är antroposofin.) Jag minns hur förfärligt avskydd eurytmin var i skolan. Hur man fasade för de tillresta eurytmisällskapens framträdande. Ibland kom de faktiskt från Danmark (Odense). Åh fy, tristessen! Men, återigen, det är jag och mina preferenser. Dock tror jag, rent allmänt, att eurytmin har svårt att attrahera barnen.
Naturligtvis finns det utvecklingspotential i allt, för den som har engagemanget. Samtidigt finns det ju lika självklart en gräns — inte för utvecklingen i sig, men i eurytmibegreppet. Någonstans upphör det ju att vara meningsfullt att tala om eurytmi. I alla fall om man tycker att orden betyder något, vilket är en fördel i kommunikationen. Inte för risken är överhängande att eurytmin skulle förvandlas till något oigenkännligt. Den står väl just snarare, som påpekats, mer eller mindre still, obenägen till nytänkande.
@zooey
Ja, denna obenägenhet till nytänkande är nästan fascinerande. Eurytmins brist på utveckling är ett sektfenomen som är besvärande för antroposofin. Man talar högstämt om konstens betydelse men förstår inte hur man har snöpt sin egen konstform. Härovan ser du hur resonemangen går. Man borde vara bekymrad över sakernas tillstånd, istället försvarar man stillaståendet med näbbar och klor. Att eurytmin har svårt att attrahera (de lite äldre) barnen har alltid varit ett problem JUST FÖR att man är låst av ett regelsystem så att man inte kan göra eurytmin intressant. För det är klart att det går! Det handlar om pedagogik – att göra något intressant för barnen. Kan man inte det borde man ta bort eurytmi från skolschemat. Helt enkelt.
Fast det där var ett problem redan på Steiners tid. Det står om någon unge som vägrade göra eurytmi. RS blev arg och ville relegera honom. Att ifrågasätta eurytmin var inte till att tänka på.
Fast jag tror jag vet varför eurytmin inte har utvecklats: För lite ego. Inga tävlingar. Andra nya konstformer har utvecklats. Foto, till exempel (klicka + hicka: http://www.boston.com/bigpicture/2010/11/national_geographics_photograp.html?ref=nf) men just genom tävlingar, priser, konkurrens, tillåten fåfänga och arrogans, dräpnade kritik och allt antroposofer inte gillar. Eurytmi försöker vara konst utan Lucifer. Straffet för att kastrera Lucifer är stagnation, intellektuell sterilitet.
Och det är egentligen inte så konstigt.
Frågan är vad man vill ha egentligen. Jantelagen var stark på eurytmiskolan, åtminstone på den tid jag var där. De få begåvningar som vågade sticka ut blev rätt isolerade, minns jag.
Nu är inte jag den som säger att eurytmin BORDE vara en konst som alla andra och alltså ACCEPTERA en ohämmad luciferisk atmosfär med påföljande arimansk kommersialism osv. Men min analys om VARFÖR eurytmin stagnerade (i den mån den gjorde det) är klar.
Är din?
Pappan, i jihadismens tid
@Pappan
Jag är mer fenomenolog än analytiker då det gäller eurytmi. Jag känner förvåning inför sakernas tillstånd och vågar ropa högt in i det svarta hål av tystnad och oförståelse skapad av alla som inte sagt ett knäpp i saken. Detta är en början. Och det tog jag som uppgift. De som är bra på analys kan nu träda till. Jag tycker att ”eurytmi försöker vara konst utan Lucifer. Straffet för att kastrera Lucifer är stagnation, intellektuell sterilitet”, är en lysande kortanalys. Verkligen.
@Johannes
Det här blir ett lite senkommet svar från mig, men bättre sent än aldrig! Jo, det är säkert möjligt att göra eurytmi bra mycket roligare än den var. Det stämmer förvisso att särskilt de äldre barnen hade svårt för eurytmin, ordningsproblemen eskalerade till exempel i mellanstadiet. Egentligen tror jag dock att skadan gjorts betydligt tidigare, men att den blommar ut när barnen blir 10-12 år. (Hur det gick i högstadiet törs jag knappt tänka på.) Det är bara det att i den åldern börjar barnen sätta sig upp mot de vuxnas krav och idéer och är inte lika lättdresserade som 7-åringarna. De senare var kanske också uttråkade, men det märktes då inte lika mycket. 11-åringar som springer runt och skriker och slåss, de märks mer. Och först då blir eurytmin ett problem för alla inblandade. Så även om eurytmin tycks vara ett krux främst med de lite äldre barnen, måste man nog se till att redan 7-åringarna finner eurytmin meningsfull, och att man därefter fortsätter att hålla den meningsfull. Hur är däremot en helt annan fråga.
Det är förstås inte fel att vara allvarlig, men jag tror att eurytmisterna tog eurytmin på sådant gravallvar, och barnen kunde omöjligen begripa varför eller se någon mening i det, och fann därför eurytmisterna som människor vara obegripliga och ofta oberäkneliga. Engagemang är en sak, det är säkert trevligt, men undergångstyngd allvarsamhet är något annat.
I boken Teosofi av Rudolf Steiner berättas det bl.a. om den andliga tillvarons skikt och dessa skikts beskaffenhet.
Han talar där om det andliga skikt där konstens levande urbilder finns. Dessa ligger till grund för den inspirerade konstnären (ex. diktare, kompositörer). Dessa i sin tur ligger till grund för den inspirerade- med fantasi-inlevelseförmåga-eurytmiskagrundervälförtrogna-liksom sin egna väsenkärnas välförbundna- eurytmisten. Om denna – eurytmisten lyckas med sin konst – gör den något som få andra konstarter gör (eller ens aspirerar till att göra)- tar himlen ner till jorden- eller gestaltar andliga urbilder- klär dem i mänsklig gestisk skrud.
Eurytmin försöker…och har försökt länge…och inte ofta lyckats…tyvärr…den är på väg och har varit det i ca. hundra år…Modernitet eller ej är egentligen inte det mest intressanta här. Eurytmin kräver andligt inspirerat material, annars faller den…(framförallt inom musiken anser jag – att då förlita sig på traditionens ”genier” är inte fel (men borde för den skull inte vara en slutpunkt – målet borde vara att hitta adekvata former och material (dikter, musik) som ligger i tiden – annars kommer omvärlden/världen aldrig att se den som intressant)
Sen är det så klart en annan fråga vem som avgör det- vad som är inpispirerat och vad som inte är det. För en som inte har tillräcklig kunskap, och självförtroende på området är det lättare att falla tillbaks på traditioner och traditionella eurytmiska uttryckssätt och former. Det är kanske där skon klämmer mest av allt- för det krävs ganska mycket av eurytmisten att uppfylla eurytmins ideala anspråk i sig. Att sedan vara ett barn av sin tid och förmå destillera det tidlösa ur den- kräver än mer.
Konsten behöver för övrigt både Lucifer och Ahriman, men framförallt det som står stadigt och fast mittemellan dessa båda.
@Silavon
Tack för en fin betraktelse. Den andliga dimensionen är en viktig del av eurytmin, men eftersom eurytmin inte ”bara” är att gestalta andliga skeenden är mitt intryck att uppgiften nästan blir övermänsklig. Att konstnärligt gestalta är en oerhörd uppgift i sig, att dessutom göra detta i överenstämmelse med andliga lagbundenheter – hur är det överhuvudtaget möjligt? Hur ska en konstart samtidigt kunna vara ett åskådliggörande av andlighet – något de flesta saknar erfarenhet av? Knepigt är bara förnamnet.
Jag är förvånad att det inte utvecklats en renodlat ockult eurytmi där man kunde koncentrera sig på det kultiska. Och även om man saknar egna andliga erfarenheter ändå sträva att visualisera något man anar. Men detta avvisas av en erfaren eurytmist jag ofta talat med i dessa frågeställningar. Ockult eurytmi är för honom en styggelse.
Men oavsett är eurytmin starkt präglad av en benhård tradition. Saker ska göras som de alltid gjorts och eftersom få är sceneurytmister till yrket präglas sceneurytmin av amatörer som man knappast kan kräva dessutom ska utveckla konstarten vidare. Trots det finns sedan något decennium experimentell eurytmi som är intressant. Men det lär dröja innan den får en publik på den moderna dansscenen.
Styggelse hurså??