Antroposofi – ”en intellektuellt avancerad form av ockultism”
”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.
SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6
Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.
Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.
Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.
Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.
Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.
Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.
Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.
Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.
En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.
Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.
Kul. Fast inte är det någon konflikt egentligen, mellan den esoteriska och den exoteriska kristendomen. Kristna esoteriker har full tillgång till den exoteriska kristendomen och kan värdesätta dess yttringar som kulturskapare och tröst i nöden.
Att en genuin EXOteriker inte på samma sätt kan värdesätta esoteriken — vare sig den är kristen, judisk, islamsk eller något annat — ligger i sakens natur. Detta förstår esoterikern och väntar sig därför heller inga uppskattningar från företrädarna för en exoterisk religion. Esoterikern vet att exoterikern, genom sitt engagemang, gör ett offer, försakar något i sin personliga utveckling, som esoterikern inte offrar. Han må offra annat, men inte detta. Genom sitt offer har exoterikern avstått från möjligheten till essentiella möten med exoteriska företrädare för andra religioner. Att prat om ekumenik är, ur esoterikerns perspektiv, därför snarare av politisk än av religiös natur. Esoteriker, däremot, kan om de har orsak till det utan vidare mötas över religionsgränserna. Och det utan att ge minsta avkall på sin egenart.
Ur en exoterisk synvinkel kan det vara svårt att uppfatta esoteriken som religiös. Den ter sig från den exoteriska religionens perspektiv snarare som filosofisk. Esoterikern finner sig i det och går inte i svaromål. Ty även om essensen i esoteriken inte är filosofiska undersökningar så är varje esoteriker fundamentalt en vän av vishet, alltså en filosof i ordets egentliga mening. Det betyder att han är redo att ändra uppfattning om han inser att han har haft fel, även i religiösa frågor. Annars vore han ingen vän av vishet, dvs ingen filosof.
Men det är han.
Därmed, nota bene, inte sagt att antroposofer per definition är esoteriker. Så enkelt är det inte. Man kan ta upp antroposofi som en exoterisk religion, en variant av kristendomen, och leva efter regler som är socialt vedertagna i den eller de subkulturer som alltid uppstår kring alternativreligioner.
Antroposofins väsen och ursprung är esoteriskt. Men detta gäller även exoteriska religioners väsen och ursprung. Steiner såg som sin uppgift att föra ut esoteriska tankegångar och föreställningar i offentlighetens ljus. Där blir de emellertid oundvikligen exoteriska. Det ligger i det offentligas natur. Eftersom esoteriska tankar inte kan smältas av individen och integreras i livet med samma medel som aldrig så finurliga och komplicerade exoteriska tankar, så finns det både uppenbara och dolda faror med att göra så som Steiner gjorde. Bland de uppenbara farorna är en överväldigande risk för sekterism. Bland de mer dolda farorna finns bland annat en tendens till högmod som iklär sig ödmjukhetens fårakläder. Det tycks inte spela någon större roll hur mycket man än varnar för sådana tendense, de finns där ändå. Och hamnar obönhörligen i den vänstra vågskålen.
Vad som vid dagens slut vägen tyngst? Ja, den som lever får väl se. It ain’t over til the fat lady sings!
Den välkände amerikanske antroposofen John F. Gardner skrev mot slutet av sitt liv en motsvarande positiv betraktelse över den amerikanska pingströrelsen.
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Fentress_Gardner
Men det är i Amerika det. Någon svensk motsvarighet till JFG har jag svårt att föreställa mig. Även om Margareta Eichenholtz var en hängiven beundrare av och brevvän till honom.
Fr. Eichenholz (rätt stavat!) var tydligen aktiv så sent som i våras enligt denna brochyr:
http://www.fibercraftstudio.org/yahoo_site_admin/assets/docs/Handwork_Conference_Brochure_.4062736.pdf
Detta är glädjande. Hon var lärare i handarbete vid Kristofferskolan i många år. Liksom salig Hasse Scherlund (metallslöjd). De båda stod för en mindre intellektuell, mer hjärtlig och praktisk antroposofi. I vilken mån en sådan finns kvar vet jag inte. Men låter mig gärna upplysas.
Pappan
Johannes. (och alla andra.
Här finner jag nu en springande punkt som omedelbart triggar i gång mitt naiva tänkande. I texten ovan (som endast skugglästs) läser jag
”Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet”
Häri kan jag säga ligger ett ämne för en uppsats.
Det görs ett intryck på mig Johannes att du håller med om detta?
Du behöver inte lägga ut texten omkring det, men jag tycker det vore intressant att höra din egen ståndpunkt?
@Miss Mysjkin
Orsaken till alltings uppkomst är för det första så ofattbart omfattande och obegripligt att det är svårt att överhuvudtaget sätta ett namn på eller ha en uppfattning om. Än mindre veta något om. Att sätta ett namn på Orsaken och Upprätthållaren känns därför nästan otillbörligt, för att inte säga osakligt. Är man seriös i sin existentialism kan man inte hålla på så.
Men det finns många former för vördnad inför Det absoluta. Många behöver en mer nära relation, så det är ju inget man kan moralisera över. Det är bara ett uttryck för en annan position. Visst är det naivt, men ett barn är också naivt – men har ju inte fel för det.
Hej igen Johannes.
En väl underättad (får man anta)person meddelade för inte så länge sedan att RS menat att vi början av detta sekel, inte skulle behöva någon kristendom. Det gick en högst påtaglig rysning genom församlingen. Samtalet fortsatte men jag kände aldrig att uttalandet fått något ”svar”. Vad menade han?
För mig ligger svaret på denna fråga, i just den springande punkt som omnämns i citatet där ovan. I FF säger RS (och jag kan tillägga att jublet steg inombords när jag läste detta)att han sätter tänkandet högre än Gud. Jag har tolkat det som att om vi inte på ett personligt(naivt) plan medupplever det ”absoluta” via tänkandet då behöver vi religion, men om vi finner ”den springande punkten” iakttagandet av tänkandet och sätter in den iakttagelsen i sitt sammanhang då har vi ”religion”, eller vördnad som du säger.(relation) Vördnaden för det enastående, det absoluta i personlig form. Då har vi också den kunskapsteoretiska basen för att förstå det unika. Just det som Solovjev menar är ett tecken på ”Antikrists framträdande” = oförmågan att se det unika i Kristus.
Jag menar att RS menar att vi inte kan få en relation till det absoluta på annat vis än det personliga så som det personliga förstås i FF.
Här är också den punkt där det omtalade självförtroendet kunde upprättas…
Det bidde lite otydligt där på slutet ”Jag menar att RS menar att vi inte kan få en relation till det absoluta på annat vis än det personliga så som det personliga förstås i FF”. Naturligtvis kan vi få det på annat vis men det är genom peronligheten, genom kött och blod som det absoluta ska förstås, det ska genomlevas och individualiseras, annars är vi i otakt med tiden.
Dvs det är först när vi har FF inom oss som vi inte längre behöver de yttre formerna; kristendomen som en ”lära”eller som en ”tro”.-”Då ska vi vara kunskap”. Naturligtvis ett framtidsideal, men enligt mig det nålsöga vi har att passera.
Denna artikel ger ljuset som vi kan observera verkligheten.