Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”