Är fostret inte en fullvärdig människa före tjugoandra havandeskapsveckan?
Kvinnan bestämmer över sin kropp, det är hon som tar beslut om abort vid ofrivillig graviditet. Oavsett vad mannen tycker. Detta har väl i stort varit den svenska hållningen ett bra tag nu – även om stora grupperingar, främst religiösa, starkt tar avstånd till den. I radioprogrammet Ring P1 härom dagen aktualiserades ånyo denna komplicerade frågeställning.
Det var en manlig lyssnare som ifrågasatte att man genom detta synsätt reducerar barnet till enbart en kvinnlig kroppsdel, med följd att abortbeslutet avdramatiseras, vilket i sin tur lett till den lagstiftning vi har i frågan. Det finns nämligen en frågeställning, menade han, som är överordnad kvinnans beslutsrätt: Frågan om när livet börjar. Är det i befruktningsögonblicket? Om inte – är varje följande gränsdragning godtycklig.
Vilket underförstått gör befruktningsögonblicket till ett rimligare alternativ – om det inte vore för frågeställningens oerhörda laddning. Att ge ett nyligen koncipierat foster status som fullvärdig människa omöjliggör naturligtvis abort eftersom det då skulle jämställas med mord. Därför har lagstiftningen blivit en pragmatisk kompromiss: fostret är egentligen inte en RIKTIG människa förrän efter tjugoandra graviditetsveckan då abort är förbjuden. Enligt detta synsätt är alltså fostret under drygt fem månader inte att betrakta som en fullvärdig människa. Egentligen.
Eller hur ska man tolka detta? Lagstiftarnas kompromiss är fullt förståelig med tanke på det allmänna rättsmedvetandet. Man har antagligen betraktat lagen som den minst dåliga lösningen. Den bästa lösningen är nämligen ingen bra lösning, det vet vi alltför väl av historien. Att totalförbjuda aborter gör inte att de försvinner. Istället får vi (kvinnorna) större problem. Likafullt kvarstår den etiska frågeställningen: När börjar livet?
Programledaren bryter in med kungsargumentet: Jamen graviditet som orsak av en massvåldtäkt, ger inte det rätt till abort? Svensk lagstiftning ser det ju som självklart. Men lyssnaren vidhåller fortfarande att argumentet är underordnat frågeställningen om när livet börjar. Programledaren kippar efter andan, man hör hur han tänker: en reaktionär mansgris, kristna fundamentalister i USA.
Ändå sjunker argumentet långsamt in och tankedimmorna skingras: Att det ofödda barnet har ett fullgott människovärde måste skiljas från frågan om hur det har koncipierats. Barnet är ju inte orsaken till övergreppet. Det är oskyldigt. Varför ska det då dödas?
Man måste skilja på barnet och övergreppet. En våldtäkt är avskyvärd, tragisk och en traumatisk upplevelse – inte barnet. Och föreställningen om barnets ursprung är naturligtvis svår för en mor att bära om hon väljer att inte göra abort. Men är därför abort en självklar följd? Detta är mycket svåra frågor där bara en antydan till moraliserande är katastrofal. Men nånstans måste problemkomplexet kunna diskuteras i avsikt att klarlägga faktiska sakförhållanden på ett mer filosofiskt och existentiellt plan.
Alternativet till abort i våldtäktsfall måste vara akut krishantering. Våldtäktsoffret är i ett chocktillstånd och skall därför få adekvat behandling av psykolog. Och på längre sikt andra åtgärder i avsikt att mildra den sociala stigmatiseringen.
Men det finns mindre dramatiska orsaker att avbryta en graviditet. Vanligt förekommande är att ett barn inte upplevs passa in i livssituationen. Med inställningen att fostrets fulla människovärde inträder vid koncipieringen är detta en icke-fråga. Då handlar det istället om hur man förhåller sig till en fakticitet. Hur förbereder man sig, hur ställa om sitt liv? Ödet kommer emot en på ett väldigt konkret plan. Väljer man bort det, eller bejakar man det trots stora svårigheter? Sist och slutligen är det en fråga om människosyn.
Och varför träder inte till exempel samhället in med stöd till unga flickor som blivit gravida med ett annat alternativ än abort? Man erbjuder död, varför inte liv? Detta kräver naturligtvis att man går in med ett stödprogram – inte minst ekonomiskt. Då lämnas inte flickan i sticket, hennes situation får en realistisk struktur. Då kan vi tala om alternativ.
Diskussionen kring de oföddas människovärde är viktig att föra vidare.
Ah, ett delikat minfält! Men om människolivet nu börjar med konceptionen och berövandet av en oskyldig människas liv per definition är mord, då säger du att ingen har rätt att döma den som mördar. Eller hur?
Det begås cirka trettiosjutusen aborter per år i vårt land. Över hundra oskyldiga svenskar mördas alltså varje dag. För att deras föräldrar inte växer upp och tar ansvar för sina förlustelser.
”Abortförespråkare är lika okloka som djurrättsveganer, som vill att vi inte äter djur eftersom det är en sorts kannibalism och alltså omoraliskt, i deras ögon.
Vad de militanta veganerna inte beaktar är att kulturdjuren ö h t inte skulle existera om det inte var för att människor tyckte att det är en bra idé att äta upp djur, och därför har avlat fram djurarter speciellt för detta ändamål. Grisar och kor, till exempel.
Och abortförespråkare? De ser kvinnans ”rätt till sin kropp” – som hon avsäger sig i könsakten – men inte barnets rätt till SIN kropp. Och glömmer att varje kvinna, varje, älskarinna, varje moder, har börjat som barn, buren i ett moderliv.
Liksom varje man.
Varför föds det så få genier och välgörare? Kanske aborteras de. Mördas i moderlivet. Ludwig van Beethoven, t ex, hade klart aborterats idag. Omständigheterna kring hans konception, födelse och uppväxt var, med dagens svenska standard, vidriga och INGEN hade väl vågat föreslå att hans utarbetade och sjukliga flerbarnsmor med sin alkoholiserade man hade bitit ihop och ”behållit barnet”, som det heter.”
http://murslev.blogspot.com/2009/12/forkladd-likgiltighet.html
Pappan
Bör inte frågan nyanseras till att skilja mellan vad som är liv och vad som är medvetande?
Enligt vissa esoteriska källor vandrar själen (eller anden som antisar kanske kallar den) så att säga ut och in i fostret under graviditetens första månader och är inte så starkt förbundet med det ännu. Om detta stämmer borde man kanske bemöda sig om att ta reda på exakt när den mer permanenta anknytningen sker. Innan dess finns där mest organiskt liv men kanske inte nödvändigtvis ett inkarnerat medvetande. Har Steiner sagt något om detta?
Själv tycker jag det är fint att värna liv, även ofödda, bara man gör det av rätt orsak så att säga, och inte av t ex politiska eller religiösa skäl (för att få så många som möjligt att födas in i den egna religionen).
Att den ofödde kunnat bli ett geni, det skulle den ju kunnat bli vid missfall också, eller när man använder preventivmedel, det kan man aldrig veta i förväg. Men om den riskerar att bli mentalt eller fysiskt handikappad då? Idag kan man ju i vissa fall få veta det redan innan.
@InG
Enligt Steiner sker anknytningen efter omkring tre veckor; han nämner det vid minst två tillfällen. Mer än så minns jag inte, det var många år sedan jag läste det.
@InG
Att få veta att modern bär ett barn med t ex Downs syndrom är idag möjligt. Och då öppnar sig stora problemkomplex. En abort i det läget blir då liktydigt med att betrakta barnet som mindervärdigt. Vi hade en debatt om detta för några år sedan då handikappade skattade sig lyckliga eftersom de INTE blivit aborterade. Detta var tunga inlägg mot abort. Om hörnet lurar möjligheterna att DNA-diagnosticera foster och ”tacka nej” till de som har anlag till oönskade sjukdomar. Ochsåvidare. Som sagt stora problemkomplex, framförallt för de som inte tror på slumpen.
@ Anders, tack för svaret. Eftersom man inte kan kontrollera uppgiften själv, så får man väl använda sin intuition till att gissa vilken andlig auktoritet som kan tänkas ha rätt.
@ Johannes, ja, frågan lär inte bli mindre komplex med DNA-tekniken.
Jag är själv en som fick det tveksamma nöjet att bli född då min mor ångrade sig på väg till kliniken. I o m att hon ändå hade det fria valet så känns det ändå bättre än om hon inte hade haft något val utan varit tvingad i lag. Och hade hon valt annorlunda så hade jag gärna sluppit 60- & 70-talet och kommit tillbaka lite senare.