Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

De kommunala bidragen till waldorfskolan per barn och år inskränkte sig till 1 350 kronor, jämfört med grundskolans 21 000. Statliga bidrag var 7 000 per waldorfelev mot grundskoleeleven som fick 18 000. Detta var situationen 1989 innan friskolereformen genomfördes – och det åstadkom ett förfärligt oväsen i Norrköping. Om detta berättar Medlemsbladets decembernummer 1989.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 4

Det socialdemokratiskt styrda Sverige hade vid den här tiden länge varit avvisande mot fria skolor – som det då ännu hette, fast man helst kallade dem ”privatskolor” – och ingenstans var det politiska motståndet större än i Norrköpings kommun. Skolkommunalrådet Kjell Norberg (S) ville i det längsta sätta käppar i hjulet för kommunens enda waldorfskola. Men det började bli problematiskt på höstkanten.  Waldorfskolan mopsade sig och skriverierna blev allt fler.

En skribent talade om hur ”befrielsevindarna blåser genom öststaterna. Inte ens de benhårda kommunistregimerna kan stå emot människornas krav på självbestämmanderätt och valfrihet. Men här hemma får vi bara uppleva att idel gammalkommunistiska föreställningar lever kvar orubbade; deras företrädare har tydligen ingenting lärt, ingenting begripit. Här ska inte föräldrar och lärare komma och inbilla sig att de har någonting att säga till om. Här är det vi som bestämmer. Om inte kollegiet i Norrköpings waldorfskola dansar efter den socialistiska pipan, så ska vi se till att skolan läggs ner. Barnen hämtar vi sedan med polis, om inte föräldrarna underkastar sig”.

Hotet om nedläggning var ett faktum. Om inte skolan klarade sig ekonomiskt – förorsakat av kommunens ideologiskt färgade snålhet – tänkte man inte hjälpa till: ”Rudolf Steinerskolan har ju valt att vara en fri skola och då går inte vi in och täcker upp det statsbidrag man förlorar med kommunala pengar”, uttalade sig kommunalrådet Norberg. Och kritikstormen fortsatte.

”I Norrköping finns (mot alla odds!) en väl fungerande waldorfskola. Det är en skola som uppfyller alla av skolöverstyrelsens uppställda kriterier. Det är en skola där skoltrötthet är ett närmast okänt begrepp. Vandalism av skollokaler förekommer inte. Det är en skola där föräldrar, lärare och elever fungerar som en nära sammanhållen enhet. Det är bara ett fel. Waldorfskolan är en fri skola. Dess värderingar har inte påverkats av kommunens politiker. De förstår ännu inte att waldorfskolans framgångsrecept är just att den är en fri skola.”

En pressad kommun kom med ett kompromissförslag att tillförsäkra waldorfskolan fullt bidrag – mot att den upphörde som fri skola. Skolstyrelsens ordförande (S) ville att skolan skulle vara en ”försöksverksamhet” inom det etablerade grundskolesystemet och rätta sig efter de regler och förordningar som fanns där.

Naturligtvis gick skolan inte med på detta. Istället hankade man sig fram så gott det gick, kommunen sköt till någon sorts nödpengar tills skolan helt enkelt inte hade råd längre och stängde verksamheten – en vecka. Vid det laget var situationen så uppmärksammad att samtliga partier i riksdagen enades om ett överlevnadsbidrag på 5 miljoner till de 5 mest utsatta waldorfskolorna i landet. Samtidigt tog utbildningsutskottet ett enhälligt beslut om att de fristående skolorna – som det nu hette – från och med den 1 juli 1992 skulle uppbära samma statsbidrag som de kommunala skolorna.

Så gick det till då waldorfskolorna ändrade skollagstiftningen. Förutom ett mindretal traditionella privatskolor för överklassbarn fanns då förutom waldorfskolorna bara Montessoriskolor under begreppet friskolor. Föga anade man då vilken lavin man hade satt igång.