Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Det var bättre förr är det många som säger. Och visst kan man ibland hålla med. Men uttryckets svepande generalisering möter ofta berättigad kritik av de som kan visa att det är mycket som talar emot denna schablon. Det var i själva verket mycket sämre förr, folk var fattiga, arbetena var tyngre rent generellt, det var trångbott och smutsigt och den levnadsstandard vi idag betraktar som självklar fanns inte för hundra år sedan.

Men vad är det människor egentligen menar då de säjer att det var bättre förr? Naturligtvis inte att folk slet ont och var fattiga. De menar något annat som de har svårt att uttrycka. Detta stod klart för mig då jag på en promenad på söders höjder i Stockholm härförleden gick förbi ett av dessa åt eftervärlden bevarade kulturmärkta små låga hus. Just detta hus var ett envåningshus i trä med fönstren så lågt placerade att de låg under huvudhöjd. Kanske jag inte reagerat om inte huset mittemot var ett traditionellt tiovåningshus av den mest trista miljonprogramssorten med smutsig fasad.

Tala om skillnad. Säg mej den människa som inte skulle ha valt det lilla trähuset – speciellt om det invändigt hade alla moderna faciliteter (och inte var dyrare). Varför det? För de mänskliga proportionerna. Det lilla huset talar till mej medan den stora betongkolossen skrämmer. Stugan förhåller sig till mej som individ, för hyreskasernen är jag bara en ynka beståndsdel av en människomassa. Människor bor i sterila hyreskaserner mindre för att de vill än för att de är tvungna. De flesta skulle nog vilja bo i idylliska Elsa Beskow-hus.

Är det inte de mänskliga proportionerna vi längtar tillbaka till då vi vårdslöst säger att det var bättre förr? Inte då bara hus utan på alla plan? Den framrusande utvecklingen har tagit dem ifrån oss. Vi märker det överallt. Till exempel fenomenet motorväg. Det handlar ju inte om vägar i egentlig mening – de är transportsträckor för fordon där fotgängare är förbjudna att uppehålla sig. De har byggts för att vi fortare skall kunna ta oss fram, samtidigt som charmen med själva resandet gått förlorad. Visst är landskapsscenerierna fortfarande där men driften att komma fram fortast möjligt är överordnad.

Men fortfarande kan man om man vill njuta av dessa små underbara grusvägar på landet som slingrar sig mellan skogar, hagar och betesmarker där man inte kan köra fort. Detta är vägar i ordets rätta bemärkelse! Vägar med mänskliga proportioner. Affärer och handelsbodar från förr – där försäljning skedde över en disk med social interaktion kund och handlare emellan – finns inte heller kvar på samma sätt. Och det var ofta varor i lösvikt. Jag kan fortfarande minnas barndomens mjölkaffär runt hörnet där mjölken – opastöriserad – slevades upp från ett stort plåtkar över i kundens medhavda mjölkspann. Intresserade kan se en rekonstruktion på Skansen i Stockholm.

Idag handlar vi på stormarknader där jag bara räknas som en i massan. Gaslyktorna på Stockholms gator gav en fin kvällsstämning men framstår idag naturligtvis som opraktiska när vi istället har halogenstrålkastare.  Det traditionella familjelivets levande initiativrika umgängesformer med spel, frågesporter, högläsning och samtal – har till stor del ersatts av TV-tittande där den mänskliga interaktionen nästan helt försvunnit.

Det handlar egentligen om att vi genom utvecklingen förlorar värden av individuell kvalitet. Utvecklingen är fantastisk – men den devalverar samtidigt livskvalitéer i en alieneringsprocess av gigantiska mått. Och den utvecklingen går inte att överklaga. Den är obönhörlig. Bättre förr? Ja i viss mån – otvivelaktigt.