Får man verkligen älska Sverige?
Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.
SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.
Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.
Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.
Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.
Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.
Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.
Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.
Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.
No comments yet.