Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Judas var ingen förrädare. Eller ska man säga att han var det för att Kristus ville att han skulle förråda honom? Nya dokument, det s k Judasevangeliet, visar att Judas var Jesus älsklingslärjunge med djupa insikter i kosmos hemligheter, något som de övriga lärjungarna saknade. Men framförallt framstår Judas som en centralgestalt för uppfyllandet av Jesu gudomliga uppdrag.  Något även Rudolf Steiner framhöll redan i början på förra seklet – han menade att Judas förräderi var nödvändigt för att världshistoriens viktigaste händelse skulle fullbordas.

Detta bekräftas nu av historiker. Judas tog på sig offret att framstå som alla tiders värsta förrädare för att möjliggöra ett världsmirakel. Jesus bad honom att göra detta offer, framgår det av Judasevangeliet. Förräderiet föregicks av en överenskommelse dem emellan. Trogen ett mer övergripande sammanhang blir han därför en av de mest missförstådda gestalterna i världshistorien. Över detta kan man orda mycket, inte minst att han exemplifierar något de flesta av oss får uppleva – att bli missförstådda.

De goda intentioner vi har möter inte alltid den förståelse vi förväntat oss. Saker vi säger och gör feltolkas. Vårt agerande – och kanske vår yrkesroll – undervärderas. Vi uppskattas inte efter förtjänst. Och de i chefsposition som är tvungna att ta impopulära men nödvändiga beslut utifrån en helhetsbedömning får räkna med att inte bli förstådda – kanske bli illa omtyckta av de som inte inser det berättigade i beslutet. Och de måste leva med det.

När det omvända sker – man blir uppskattad efter förtjänst – blir man starkt berörd. Kanske rörd till tårar.

Sen har vi skulden. Vi är alla skyldiga, eftersom vi förorsakar andra lidande – ofta utan att vi vet om det. Och självföraktet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Det är mycket vi bär på. Och allt detta har en orsak som vi bara själva kan reda ut. För ingen förstår oss egentligen. Innerst inne.

Därför måste det vara en kraftfullt omvälvande upplevelse att bli ”frälst” som det kallas. Frälsningen föregås då av att man känner sig förstådd i sitt innersta. Känslomässigt sett. Allt själsligt mörker av skuld, missförstådda intentioner och självförakt genomskådas och FÖRSTÅS. Detta, inbillar jag mig, måste vara kärnan i denna både skakande som livsavgörande upplevelse.

För oavsett vad man gjort, hur usel man känner sig blir man därigenom sedd och räknad med av en övergripande objektiv instans. Som förstår. En förståelse som  samtidigt är en kärleksgärning. Och som skapar mening.

Ett liv fullt av umbäranden och lidande kan vara uthärdligt bara livet känns meningsfullt. Meningen är det avgörande. Att bli förstådd i sitt innersta – är det inte det vi alla längtar efter?