Graffitin är en krigsförklaring mot skönhet och helhetsgestaltning
”Jag tror man kan säga att Järna har varit jävligt framstående inom graffitin”, säger en av de undomar Ruben Wätte talar med i sin bok Visit Norrtuna. ”Det är intressant att graffitin har så många skikt”, skriver han; ”konstnärliga ambitioner, aggressioner eller spänning.” Han samtalar med en erfaren graffitimålare som vandaliserat Järna station, bl a täckt hela gångtunneln under stationen med tags, från ände till ände och golv till tak. Han har också krossat fönstren med glashammare.
Ruben säger beundrande till honom: ”Jag gick förbi någon gång när färgen fortfarande rann på alla väggar och du stod kvar där i tunneln medan alla kvällströtta pendlare kom ner från tåget. Det var riktigt kaxigt och väldigt kul att se.” De går tillsammans till Järna station och Ruben fotar när killen fyller kakelväggen med svarta bokstäver. Ruben har själv varit aktiv och sprayat färg på olika offentliga underlag, tills han fick kemisk lunginflammation och var tvungen att sluta. Det är ingen tvekan om att Ruben Wätte ser graffiti som något berättigat.
Graffiti är född och utvecklad i amerikansk storstadstristess av ungdomar upphetsade av spänning och egotrippar. Pojkstrecket skruvat några varv till en perverterad tävlingskultur. De nattliga räderna på svåråtkomliga platser, kicken då prestationen beundras av de sakkunniga i gänget. Den alltmer drivna skickligheten och känslan att erövra talrika områden och utrymmen. Att publicera sig på en förbjuden arena.
Det är inte svårt föreställa sig tjusningen i detta. Problemet är det visuella resultatet. Och – till viss del – hållningen hos delar av kulturetablissemanget. Det uppenbart problematiska i att förfula offentliga platser idealiseras. Man åberopar både yttrandefrihet och konstnärlig frihet och talar om det konstnärliga värdet som om lagbrottet egentligen inte existerade och de miljoner som går åt varje år för att sanera var helt i sin ordning.
Med graffiti går konsten över gränsen från provokation till kriminell handling. Fast konst – är det inte mer att betrakta som en serietidningsestetik av enkelt slag? Visst är många utövare skickliga, men det handlar till övervägande del om grovt karikerande och grällt och klatschigt färgsatta motiv.
Graffiti är en ”konstart” som inte bryr sig om den miljö den appliceras i. Traditionell konstnärlig gestaltning i offentlig miljö har alltid syftat till att försköna omgivningen, lyfta upp det redan givna. Man målar för att fräscha upp ett annars gammalt och slitet hus, man anlägger blomrabatter, gestaltar parker, färgsätter bussar och tunnelbanor i aptitliga färger. Kanske man i hemlighet skulle kunna ha en viss fördragsamhet med det olagliga om graffitiutövarna haft intentionen att försköna fula miljöer. Tänk om en armé drog ut på nätterna för att i lönndom försköna allt det fula – vilka sympatier de skulle få!
Men graffitin struntar i omgivningen. Den är ett uttryck för en ego-kultur som använder konstnärliga medel till att visuellt våldta omgivningen. Det viktiga är den egna kicken. Graffitin både bekräftar och skapar förslumning. Och förfular alltid. Man tar över en offentlig fasad i en visuell ockupation som visar förakt för det offentliga rummet. Graffitin är en krigsförklaring mot skönhet och helhetsgestaltning och en förfallets logotype. Att konstetablissemanget inte fördömer klottret är en ynkedom – och en sorg för en uppgiven allmänhet.
Sen ska ingen skugga falla över Ruben Wättes bok, som är en beskrivning av ett glåmigt förortsområde i utkanten av Järna, som han undersöker historiskt och socialt med insprängda självbiografiska betraktelser kring sin uppväxt i området. Ett originellt och imponerande arbete som fått en uppskattande anmälan i DN och på andra ställen.
Den nihilistiska graffittisubkulturen är en logisk konsekvens av de perverterade konceptkonstideal som alstras på Konstfack och besläktade institutioner — för våra skattepengar — och andligen påhejade av den av antroposofer omhuldade Joseph Beuys. En skymf mot allt vad kultur heter. Och en tung puck i krysset på den västerländska kulturens legitimitet. Med vänner som dagens kulturarbetare behöver islamismen bara rulla tummarna och vänta på sin tur.
Pappan
En sammenligning af Beuys og forvirrede unge der pisser deres revir af er helt ”åt skogen”.
Egentligt minder graffitien mig mest om punkmusiken, det vigtigste var at hævde sig selv, igen, bare at pisse revir af.
Musikken skulle ikke være smuk eller sige noget andet end af punkerne var fulde af had og vrede mod det etablerede, eksakt som punkmusiken.
At forstå Beuys værker er en kæmpe opgave, det gider jeg ikke forklare her.
……Musikken skulle ikke være smuk eller sige noget andet end af punkerne var fulde af had og vrede mod det etablerede, ———————–eksakt som punkmusiken.——fejl—– Eksakt som grafittimalerne naturligvis.
Du antyder att jag inte ”förstår Beuys”. Det är en förutsägbar knäreflex. Du förutsätter därmed att du förstår min Beuyskritik. Det är jag säker på att du INTE gör. Desto osäkrare är jag på huruvuda du är VILLIG att förstå den.
@Pappan
Ut med språket.
Vad har detta för relation till det som Måste finnas, nämligen graffittikulturen?Ingen kan nånsin utradera den ändå, hur mkt han än önskade att han kunde.En stark motvikt vore att själv skapa något upphöjande, med skönhet och helhet.Som förmodligen aldrig graffittifolket kommer att se ändå.
@Johannes
@Pappan
Ja, det här var intressant. Jag väntar…
@hej
Förstår inte din fråga. Graffitikulturen är ett faktum, och en ”motvikt för skönhet och helhet existerar inte”. Det var min iakttagelse. Vad är din – att det är bra?
Nu förstår inte jag heller.Insåg dock att jag uttryckte mig lite grann klumpigt.Men Joseph Beuys och konstfack, jag fick inte helt ihop det med graffittikulturen bara.Upplever dock,precis som pappan, att graffitti är en slags banalisering av all skaparförmåga.Ett sätt att totalt förenkla sin existens och ja, varför inte, utradera all kultur.Det verkar hos människor i väst idag finnas något berättigat och tillfredsställande i att syssla med extremt banala saker och förkasta det som har ett inre värde.Graffitti är för mig nonsens i ordets fulla bemärkelse.Och min upplevelse är att som vi behandlar varandra idag, som skolan ser ut(ingen nämnd ingen glömt) som saker respekteras och inte, som religionen ingår i uppväxten och inte, som materiell standard och att vara välklädd mm inte heller värdesätts på det sätt det borde av vissa föräldrar, så utvecklas dylikt.Att jag låter gammaldags, åh jag vet.Men den INSTÄLLNING människor har idag, den syn på livet och det dett innebär som vi har idag, skapar nonsens.Osv osv.Kanske självklart men uppenbarligen ändå inte.
Det var mycket som blev hängande i luften här. Jag sticker in med en rad- anmärkning att Beuys så vitt jag förstått det ändå månade om någon slags social gestaltning , det skulle alltså rent idéhistorisk kunna visas på en kontext eller ett sammanhang som Beuys vill gripa in i med sina verk. Han ville förvandling genom förändring av ex perception och analysutveckling av seende och tänkande…?Något slags samtal hörde också till verket och fortsättningen skulle inte likna hans verk utan repliken skulle ske ur ett autonomt och självständigt agerande. Graffitikulturen är tvådimensionell och inbegriper ingen dialog eller analys bla.
Mitt inlägg är bara ett försök att blåsa lite liv i brasan, för jag känner att det ligger flera hundar begravda här…”Söka samarbetsformer med andra seriösa aktörer kring tanken om ett fritt kulturliv”. Nämligen frågan: Vad är ett FRITT kulturliv? Och vad grundar det sig på?
(Läser lite på måfå i arkivet, så ursäkta om jag kommenterar gamla inlägg nu.)
Är väl beredd att hålla med första meningen av Pappans inlägg överst i denna fråga. Jag är ingen vän av graffiti eftersom den ofta är så ful, men det är ju mycket modern konst också. Att konsten alltid vill försköna det offentliga rummet, det var var väl närmare ett sekel sedan den hade sådana ambitioner.
Dock kan jag förstå ungdomars kamp för att få finnas och synas i det ”nemo” som förorter ofta utgör, där (ibland destruktiva) subkulturer blir ett sätt för ungdomar som hamnar utanför det vanliga samhället att skaffa sig en identitet och lite avbrott i tristessen. Säger inte att jag gillar det, bara att jag kan förstå impulsen.
Sen tycker jag det är intressant att kolla var graffitin hamnar. I enstaka fall på putsen på flerbostadshus från 30-40-talet, ofta på parkbänkar och tunnebanesäten, men allra oftast på den ofärgade betongen på brofästen och jätteväggar, omålade elskåp och andra förfulande element i stadsbilden. Dessa blir som tomma ark som likt en tom jordplätt snart drar till sig omgivande frön, eller i detta fall busfrön. 😉 Det är sällan man ser något riktigt vackert vandaliserat, även om det säkert förekommer. Så varför inte bekämpa graffiti med vackrare elskåp, broar etc?