Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.