Darwin hade fel – människan är inte ett djur
Darwin jubilerar, böcker ges ut och mängder av tidningsartiklar publiceras till hans minne – och ingenstans ifrågasätts dogmen att människan är ett djur. Hon är inte ens ett högre djur. Tvärtom – delfinen har minsann ett avancerat tänkande och apan visar sig nu kunna tillverka verktyg – en individ i ett svenskt zoo samlar stenar för att kasta på folk, får vi läsa i vår morgontidning.
Skillnaderna mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan att ifrågasätta människans position som skapelsens krona. Man kan fråga sig i vems intresse. Utifrån någon sorts missriktat jämlikhetsperspektiv? Människan ska inte tro att hon är något, menar man. Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?
I ett sådant mentalitetsklimat börjar gamla hederliga argument tryta. Det mesta av det som var självklart för några decennier sedan försvinner på något sätt ur det kollektiva medvetandet. Och hävdar man att människan är den enda varelse som skapat en kulturvärld i ständig utveckling, som har ett medvetande som rymmer insikten om sin egen dödlighet, sin historia etc – betraktas det inte som en avgörande artskillnad, utan bara som en gradskillnad. Alla djur har sina specialiteter, människan har sina, hävdas i en aktuell Darwin-biografi.
I en samtid som slukat Darwins platta bild av människo-djuret med hull och hår upplevs en antroposofisk människobild som udda. Även om säkert många undermedvetet upplever människan som överordnad djuren gör bristen på intresse för frågeställningen att man nånstans oreflekterat glider in i föreställningen att människan egentligen är en apa.
Ett antroposofiskt färgat synsätt riskerar därför att alltmer betraktas som en vetenskapsfientlig kuriositet med dunkla religiösa bevekelsegrunder. Hur kan vi i denna belägenhet företräda en sant mänsklig världsbild? Var finner vi argumenten som tar oss ur vår svarslöshet? Ovedersägliga fenomen som med kraft tillbakavisar människan som enbart en djurart bland andra?
En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den har ingen moraluppfattning och följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Djuret följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas som ett fritt väsen likt människan.
På en fråga från en hängiven darwinist vad antroposofen menade skillnaden mellan människa och djur var, svarade vederbörande: Titta ut genom fönstret så ser du skillnaden. Där ser du ett hus, du ser en väg med bilar på, i luften flygplan. Här inne i rummet finns böcker i bokhyllan. Inget av detta är gjort av djur. Vad jag vet har ingen elefant någonsin doktorerat. Ingen krokodil har hörts sjunga en operaaria. Och ännu har ingen orangutang lett en förhandlingsdelegation i Bryssel. Människor gör sådana saker hela tiden. Och du säger att det inte finns en avgörande skillnad mellan djur och människa!
För så enkelt är det ju. Och en sak till. Djurarterna uppvisar individer som är drivna specialister. Djurens ensidigheter ger dem fördelar under vissa betingelser, men de är sårbara i andra. Människan är en helt annan sort. Hennes särdrag är mångsidighet, hon har utvecklat förmågor inom en rad områden – titta på historien, utvecklingen, vetenskapen.
Djurens specialisering visar samtidigt att ett slutstadium är nått. Det djurarterna uppnått går inte att driva ännu längre, de är perfekta. Och det är här frågan till Darwin måste ställas: Hur kan något som utvecklats till perfektion inom ett specifikt område plötsligt ge upphov till mångsidighet?
Eller med andra ord: det universella kan aldrig ha sitt ursprung i det specialiserade. Hur kan då den mångsidiga varelsen människan ha uppstått som ett resultat av ensidiga djur? Darwin hade fel.
Det är intressant att detta bild av mäniskan som underordnat djuren kan ha en sådan kraft i den ”kollektiva medvetenhet”, men kanske inte så konstigt när man ser på hur människor behandlar varan. Driften att göra ont hitter man inte hos någon djurart, och djurens förmåga till hengivenhet förväxlas med kärlek, som tillvida överstigar människans, om man bortser ifrån mor/barn kärleken. För som du skrev i ett annat inlägg: kärleken är egoistisk!
Jag är inte så räd för dom här uppfattningar, de är en del av den materialistiska världens vandring mot självkännedom. Darwin och Newton har tillsammans byggd denna väg, och att den har blivit så populär beror på att den är enkell. Den stärkastes överlevelse och världen som en mekanisk konstruktion. I verkligheten är det säkert bara en handfull ”vetenskabsmän”, som verkligen tror på dessa världsuppfattningar. Och en vacker dag kommer de att vara tvungna att erkänna att vägen de går, är en återvändsgränd. De kommer ganska enkelt att förlora sin vetenskapelighet i vetenskapliga kretsar, och att frågan om Darwins vara eller icke vara ännu en gång lyftas fram, anser jag inte kan ses som ett bevis för vetenskapens almena ståndpunkt, men kanske mera som en populistisk kommerciell kramp. Som världen ser ut i dag, finns det flera pengar att hämta på områder som gemena man förstår och till en vis grad kan identifiera sig med.
Antroposofin representerar ett ganska komplext världsbild, och man måste ta sig förbi sit Newtonske inlärde sätt att tänka innan man kan ta dessa tanker till sig, och det är en ganska så jobbig process, men det finns hjälp att hämta, och denna hjälp kan man säga kommar från oväntat håll. Nämligen den moderna vetenskaps introduktion av Kvant-fysik. Genom Kvantfysiken kommar konst, vetenskap och religion att mötas, och allt tal om Darwin och Newton kommer att betraktas som barns mummel i sandlåtan. Som något man måste gå genom med sina fantasikraftar, men som man, som leken, vet inte är på riktigt.
Yes! Huvet på spiken. Det allmänna kan inte utvecklas ur det specialiserade. Evolutionsläran, att tänka sig ¨världen som en utvecklingsprocess, var ett stort steg framåt på sin tid. Tyvärr har inte evolutionstanken själv utvecklats kvalitativt, utan hamnat i en återvändsgränd som ofta bara förklarar futiliteter, eller förkunnar absurditeter som upphöjda sanningar. Men den darwinistiska tanken om utvecklingstrycket kan dock på intresseväckande sätt förklara varför de färggranna och specialiserade cikliderna (tropiska fiskar) efter bara några generationer retarderar till sina gråa allmänna ospännande föregångsformer i ett akvarium, där maten kommer av sig själv, utan ansträngning.
Oh dear! (varför denna engelspråkiga ”sait”? Skall återkomma när jag återhämtat mig från chocken (!) och då – om jag fortfarande är upprörd – försöka bemöta din kommentar till föregående text. Kram från S.
Det är inte svårt att förstå människans lust att vilja bli ett djur igen, då hon just nu skapar så mycket lidande och en så mörk framtid. Precis som du säger har människan i det närmaste övernaturliga förmågor jämfört med djuren men hon har ännu inte mognat i hur hon skall handskas med denna styrka. När det går fel vill vi gärna slippa ansvaret och bli en apa igen…