Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger
♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.
Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.
Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.
I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.
Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.
Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.
Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?
Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”
Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.
En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.
Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.
Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.
Johannes Ljungquist
Stiligt 🙂
Bra att få höra om det när man varit mitt i det… Järna nu är blekt jämfört med då. Det var väldigt färggrann tid, massa inspiration o engagerade människor men så mycket motstånd de fick…
Resultatet är väl att ingen riktigt vågar eller orkar sticka ut hakan längre Då fanns det verkligen sanningar att kämpa för men de sanningar letar människor efter idag, det att det känns så brinnande viktigt…
I mitt liv har det i alla fall varit viktigt och gett mig enormt mycket.
På 1970-talet var jag elev där. På 1980-talet förälder. Och på 1990-talet lärare. På 00-talet diagnosticerade jag den som sekt. Under 30 år av mitt liv gav jag energi åt den på ett eller annat sätt. Jag tror inte det var bra. Många av eleverna — även mina — är missnöjda med sin skolgång. Jag skäms för min del i det. Men visst var det häftigt att känna sig som evolutionens spjutspets ett tag.
Hej Johannes, du skriver: ”Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.”
Inte bara lärare på Solvikskolan uppfattas så, utan det är ett omdöme som träffar Waldorfskolan allmänt sätt (om inte att säga antroposoferna i stort) som jag uppfattar det, efter att ha följt diskussionen om waldorfrörelsens kris i många länder under de senare åren. Emellertid lancerar Solvikskolan sin ”intuitive pedagogik” på ett storartat sätt i Tyskland sedan et antal år:
http://www.intuitive-paedagogik.de/
De driver en utbildning här som min tyska fru med stort utbyte har tagit. På den traditionella waldorfskolan som vår son går i, erbjuder hon nu en kväll i veckan i Pärs pedagogiska lekar som jag kommer ihåg från tidigt 70-tal när jag gick pedagogiska linjen på seminariet. Både lärare och föräldrar kommer. Här i Tyskland som waldorfrörelsen fortsatt håller fast vid rutiner och arbetssätt som vi Norden kastade överbord redan för 30 år sedan, tycks Solviksskolans praksis och synpunkter vara väldigt aktuella. T ex det så kallade ”rörliga klassrummet” som (visstnog) är Pär Ahlboms uppfinning, förs in i många skolor utan at man vet var idén kommer ifrån. Så nog tror jag att många av Solvikskolans synpunkter – så sant de bottnar i sanna pedagogiska och mänskliga realiteter – kommer att överleva tidens växlande omdömen. En video på tyska där bl a Pär berättar om deras praksis har en sådan på samma gång djärv, kraftfull, sanningslysande och mild ”röst” at den kunde bli en klassiker.
I övrigt är det mitt intryck att delningen av Järna Waldorfskola den gången också hade sin grund i två helt olika karmiska strömningar som inte kunde förenas i en gemensam strävan. Sådana kontroverser, där gamla tvister och dubbelgångare träder i dagen, genomskådas på häpnadsväckande sätt, när man blickar in i det förgångnas händelseförlopp. Antroposofin besitter ju de meditativa övningsverktygen för sådan kunskap, och jag ser med glädje fram til den dagen när vi öppet kan ta in sådana vinklingar på den gångna smärtsamma händelsen som delningen av skolan faktisk var.
Hej Jostein. Jo jag har hört om konceptet Intuitiv pedagogik. Ett bra begrepp. Och att de på kontinenten uppskattar konceptet berättade Pär om för många år sedan. Där var han aldrig kontroversiell, inte Werner Kuhfuss heller. Det är bra att allt äntligen kommit på plats.
Pedagogik måste vara intuitiv!Det finns fler stora pedagogiska personligheter som förespråkat rörliga klassrum(ej waldorf)
Jag tror KANSKE att den riktigt verksamma waldorfpedagogiken(måste den heta Waldorf?)ligger i det dynamiska fältet mellan Nibbles intuitiva och den andra.Och att allt som sker i det yttre är en bild av något inre.
Och att waldorfpedagogiken skulle ha fått en bättre plats i världen om den först integrerats i vanlig skola och med ödmjukhet utförts där.
Jag gick själv integrerad waldorf i lågstadiet, med en utomordentlig pedagog som verkligen hade stil, både klädmässigt och språkmässigt,och i sitt sätt att förhålla sig till barnen.Hon var skärpt,driftig och elegant.Och som vi sjöng-och målade!Jag minns första åren som en enda lång sång och målningslektion.Och att vi tragglade multiplikationen,det sitter som berget och jag är utomordentligt slängd i huvudräkning!
Nå, vad jag vill komma till är, att det inte alltid är så dumt att bevara lite av det ”vanliga” då man ska arbeta med barn.Det ger dem en trygghet som behövs.Barn vill inte alltid vra udda, särskilt inte om skolan har rykte om sig att vara av dålig kvalitet.Jag vet att ni ej är eniga med mig.Men ibland kan en rationell motvikt helt enkelt göra det hela lite sundare och mera dynamiskt.
Ps-superintressant läsning om Nibble.Det låter som sann nyskapande pedagogisk anda.Sen har man ju hört rykten-men i kärnan tror jag fullt och fast att Nibble träffade något av essensen i pedagogikens utveckling-och att de där har klara tydliga uppfattningar om allt antroposofiskt-det är väl tur, att det finns EN sådan plats där det faktiskt existerar.
@mio
Har samtalat med radikal waldorfpedagog som menar att begreppet waldorf i vissa lägen kan vara en belastning, nämligen om man vill pröva nya grepp eller rentav förnya hela konceptet. Kallar man pedagogiken/skolformen något annat är man fri. Waldorfgänget kan då inte ha några synpunkter typ att man avvikit från den ”rätta” vägen. Och oinformerade kan titta på skolan utifrån vad den faktiskt står för.
Att ha waldorfklass i en ”vanlig” skola är prövat (var det där du gick?) men mitt intryck är att det krävs mod av läraren och enorma krafter att framhärda i ett hav av oförståelse i kollegiet, även om dessa waldorflärare var stödda av något annat waldorfkollegium. Men allt bör ju prövas.
Sen är det naturligtvis som du säger att barn vill vara som andra. De lider av att vara annorlunda. Har själv haft det in på skinnet att ha gått i Kristofferskolan på 50-talet då den var totalt okänd. Man trodde det var en privat- och rikemansskola.
Jag såg ett TV-program från Kristofferskolan på sjuttiotalet och är mkt glad att jag inte gick där.Förstår att man kan få ”sekt”-rykten när man beter sig på det viset.
Min lärare på integrerad waldorf var superstark, n mycket karaktärsfull kvinna med stil.Hon pratade nog inte så mkt med övriga kollegiet om sina idéer, utan prövade dem bara på oss.En sann lärarpersonlighet.
Varför?Hur kan man jobba där /vara där 30 år och sedan förkasta?Är det öh taget möjligt.Och varför sekt?Intresserad av svar!
@Mio
Det TV-programmet är inget sanningsvittne. Det fälldes för tendensiös partiskhet. TV-reportern visste inte vad han talade om utan baserade medvetet filmen på sina fördomar. Fast så här många år efteråt är jag förvånad över hur pass kloka saker waldorflärarna ändå tilläts yttra. Roligt att du hade en så fin lärare.
Hej Johannes!
Spännande läsning och intressant för oss som var mitt i denna fas full av experimentlusta! I många år har jag hyst väldigt blandade känslor inför min skolgång men under senare år kommit fram till nya tankar och slutsatser! Sekteristiskt var nog ett begrepp jag tyckte passade in på hela rörelsen i Järna! Att vara så djupt inne i sina egna prosesser att omvärlden inte existerar är riskfyllt men också kanske nödvändigt? Att inte vara nyfiken utåt såg/ser jag som en brist! Samtidigt kan jag se att jag fått med mig så oerhört mycket värdefullt från min skola! Tydliga människomöten, kreativitet, uppmuntran, och förmågan att improvisera! Jösses vilken värdefull gåva! Den använder jag dagligen! Pär, Ivar och Merete var och är något på spåren som borde vara på agendan i varje skola i hela världen: hur du levandegör barns kunskapstörst! Att inte vingklippa utan just motsatsen, framhäva allas vår storhet, som barn har med sig men snart lär sig, att de inte kan eller så kan man inte göra, eller så kan man inte tänka! Allt var inte bra.. Men mycket..
@Helga Engqvist
Javisst fanns både bra och dåligt i Solvik. Men det var något unikt i waldorfsverige. Något mycket egenartat. Nu kallas det de gjorde där för intuitiv pedagogik, ett bra begrepp. De har kurser i det och hoppeligen kan en och annan föra detta unika arv vidare, men det kommer knappast påverka waldorf i sin helhet. Det är inte så mycket en metod som går att lära ut, det var mer en unik konstellation människor som fick möjlighet utveckla en sorts spirituell humanism en period då skollagstiftningen inte var så rigid som idag. Samma som med Arne Klingborg – hans metod hette antroposoferna i Järna, men tynade långsamt bort då han lämnade scenen. Idag finns inte mycket kvar av det dynamiska och spännande livet på platsen som fanns då. Bara spåren i form av husen och en brist på förmåga till förnyelse. Ju mer tiden går desto mer förstår jag hur lyckligt lottad jag var som fick delta i allt detta. Minnet av Arnes Järnakoncept kommer att dö med dem som var med.
DET man ofta glömmer då man tittar på Järna antroposoferna är deras egna livsöden och hur de blandas med rörelsen. Personliga intressen blandar sig ju alltid in och de kan ha alla möjliga intentioner och uttryck. Om t ex Pär Ahlbom hade problem med auktoritet och ville göra ”sin grej” är det ju inte säkert att det hade en fruktbar inverkan på antroposofisk utveckling. DESSA saker är också viktiga att ha med i beräkningen då man ser vad det har blivit idag.95-96 kom också en splittrade kraft och mycket upplöstes då. Det kan ha öåverkat allt enormt.
@M
Självklart blandade sig personliga intressen in på Nibbleskolan. Ett sådant var ju att utveckla waldorfpedagogiken, vilket man försökte så gott man kunde. Delade meningar om huruvida detta var berättigat fanns verkligen, liksom om de lyckades med detta eller ej. Vi var många som då trodde att detta befordrade en antroposofisk utveckling. Idag är jag inte lika säker, eftersom Nibbleskolan som modell fått så få efterföljare. Vad jag är säker på är att kollegiet åstadkom ett fantastiskt liv på skolan de där åren.
Ja, kanske är det också exakt de karmiska strömmningarna som ledde fram till att Vidarkliniken las ned och mycket annat förändrades. Det finns väl en skönet i att den antroposofiska benlängden har anpassats till det stadiet när de nu räcker precis ned till världen som den är i all sin gravitativa praktfullhet.
Vad kan pedagogerna lära sig om det måntro?
Eller är förståelsen icke nåbar.
När den vackra vården som trotts allt kunde uppvisa mindre funktion inför verklighetens vetenskapliga ögon.
Hur gick det för barnen i den paradisiska drömmen egentligen?