Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Man är man och kvinna är kvinna. Vem hade trott att det uppenbara i dessa begrepp skulle ifrågasättas? Och vem hade trott att en president i USA skulle kalla etablerade nyhetskanaler för fejk news samtidigt som han själv ljög som en borstbindare? Omdefinieringen av könsidentiteten är i grunden ett vänsterprojekt och Trumpismens konspiratoriska lögner ett högerprojekt. I båda fallen är de ett allvarligt angrepp på sanningen som vilselett miljoner människor i vår tid.

Den tidiga feminismen på 60-talet stred för kvinnans jämställdhet med mannen vilket allmänt betraktades som en rättvis sak. Feminismen kom tidigt att präglas av vänsterorienterade, och efter att homosexualitet inte längre betraktades som en psykisk sjukdom 1979 följde en allmän acceptans även för andra minoriteter som trans- och bisexuella och queer (ett samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet). Upptäckten av hbtq-minoriteten blev ett pet-project för vänstern som gjort mycket för etableringen av denna gruppering i det allmänna medvetandet.

Men sen började det bli komplicerat. Vänsterns rättighetsmission kom att gå överstyr då man omdefinierade könsbegreppet genom lanserandet av slagordet ”könet är en konstruktion”, vilket innebar ifrågasättandet av könet som en biologisk företeelse. Nu skulle könet avgöras av hur den enskilde kände sig. Var han en biologisk man som kände sig som en kvinna skulle han betraktas som en kvinna. Snart utökades denna sanningsrelativism till att omfatta alla möjliga sorters könsbestämningar, uppgifterna pendlar mellan 50 och 80, som ville betraktas som ett eget individuellt namngivet kön.

Denna piruett av den intellektuella eliten togs inte på allvar av vanligt folk eftersom den var helt frikopplad från mänsklig erfarenhet. Genom ett perverterat solidaritetstänkande uppvärderade man feberdrömmen hos en minoritet till allmän norm.

Nyligen blev USA kvitt en president man sent skall glömma. Donald Trump visade sig tidigt ha ett flexibelt förhållande till sanningen. Redan de första dagarna vid makten ljög han om hur stor publiken var vid hans installering. Den var ”den största någonsin”, trots att alla kunde se att så inte var fallet. En etablerad amerikansk tidning började då räkna hur mycket denna president ljög, förskönade och kom med oriktiga uppgifter. Man kom fram till den osannolika siffran på drygt 30 000 innan hans presidentperiod var över.

Inspirerad av denna sanningsrelativism trädde konspirationsteorier fram ur skuggorna. Den mest kända är QAnon, en högerextrem konspirationsteori.  Enligt Qanon ledde Trump en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationellt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barn utan även mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod. Bland de sammansvurna inom Den djupa staten ingår enligt Qanon ledare inom Demokratiska partiet som Hillary Clinton och Barack Obama, religiösa ledare som Dalai Lama och påve Franciskus och personer från amerikansk film och TV som Tom Hanks och Oprah Winfrey.

Inga av dessa påståenden kan beläggas eller bevisas, vilket egentligen inte spelar någon roll för anhängarna eftersom hela teorin bygger på möjligheten att de är sanna. Det räcker. Det är det som är kicken.

Att vara en av de initierade har en oemotståndlig attraktionskraft. Att äntligen förstå vilka som styr världen bakom kulisserna får vissa människor att agera som nyfrälsta som vill missionera bland vänner. Att skeptiker stegrar sig och kräver bevis för påståendena tillbakavisas av de nyfrälsta då de får klart för sig att man har sin verklighetsbild från mainstream-media. Sanningen, får man veta, står att finna i tidningar på nätet man aldrig hört talas om och i en rad obskyra föredragningar på YouTube.

Det orimliga i att etablerade och allmänt respekterade tidningar skulle ha förtigit den rad av sensationella uppgifter som förekommer i konspirationsteorierna förklaras med att de är köpta av just de figurer som i det fördolda sägs styra världen.

QAnon-teorin verkar nu avta sedan stormningen av parlamentsbyggnaden i Washington kommit att framstå som ett västgötaklimax, och Trumps enträgna försäkran att presidentvalet var ”stulet” har hela tiden framstått som ett patetiskt försök av en notorisk lögnare att dölja att han är en dålig förlorare. Eller som Lena Andersson kallat Trumpismen; ”det djupgående teoretiska angreppet på en gemensam kunskap och en gemensam verklighet”.

Hennes förhållningssätt till feministernas manipulation av sanningen är likartad. Att man föds in i sitt kön innebär inte automatiskt att man föds in i sin könsroll, menar hon i nättidningen Kvartal. ”Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det (…). Varje definition behöver kriterier.”

»Förnuftet är människans inneboende verktyg för att tänka klart, att systematisera, att ordna och värdera, att se idén bakom enskildheter och detaljer. Det har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra. (…) För att kunna tänka behöver mänskligheten gemensamma begrepp och universella sanningsanspråk.«

Den engelska komikern Eddie Izzard, känd transvestit av manligt kön (gift med en kvinna), har nyligen gått ut med att han vill kallas för ”hon”. Att respektera hans upplevelse innebär därför inte att man kan bortse från sanningen. Biologiskt sett är han en man. Basta.

Johannes Ljungquist