Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Man betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist