Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Jag blir alltid lika förvånad när någon jag känner flyttar till ”värmen” i Spanien, Portugal eller Thailand, även om jag vet att svensken har ett närmast neurotiskt förhållande till sol och värme. För att man inte gillar kylan på vintern emigrerar man och lämnar därmed våra fascinerande årstidsväxlingar för ett statiskt året-runt-klimat. Man uttrycker avsky för ”regn och rusk” och ser inget värde i höstmorgonens överraskning då hela landskapet blivit snövitt eller snöflingornas sakta dalande i ett tyst vinterlandskap vid juletid. För att inte tala om färgprakten på hösten, eller vårens förföriska löften.

Man vill ha värme alltid, kosta vad det kosta vill.

Men vänkretsen, betyder den ingenting? De sociala band man har till familj, grannar, egna barn (eftersom det oftast är äldre som flyttar utomlands)? Och den svenska naturen! Från de hisnande fjällmassiven i norr med sina vandringsleder, fjällsjöar och enastående friluftsliv till den oändliga variation landskapen söderut erbjuder.

Nej, sol och värme slår allt det där.

Och då snackar vi stark sol och värme kring 30-graderstrecket för jämnan där man får ransonera sin solexponering av hälsoskäl. I övrigt bad, billiga restauranger och språkförbistring. Man turistar naturligtvis i början och upptäcker spännande scenerier, men i längden är ju allt främmande.

Och är just det jag har så svårt att förstå.

Jag känner mig nämligen djupt besläktad med den svenska naturen som är en omistlig del av mitt väsen. Den är aldrig främmande oavsett var jag befinner mig i vårt land. Det är som som om den vore en del av min familj och jag kan aldrig se mig mätt på den – de djupa skogarna, Skånes böljande slätter, Ölands särpräglade Allvar, åkrarna och ängarna med de röda stugorna man åker förbi med tåget. De trolska tjärnarna, rådjurens flykt över ängderna, solnedgångarna vid Höga kusten.

Jag får spatt efter bara en vecka utomlands trots vykortsvackra landskap. Spelar ingen roll, de känns främmande, jag har svårt att få ett förhållande till dem. Då jag såg öns annorlunda flora vid ett besök på Kanarieöarna i februari på 70-talet med kaktusar mitt i vintern i en ogästvänlig, torr terräng upplevde jag det som ett brutalt, nästan degenererat landskap. Det kändes främmande, jag kunde inte relatera till det. Jag återvände aldrig.

Det var ett avförtrollat landskap. Fjärran från den svenska naturmystiken, den rika, frodiga världen av växlande stämningar, gåtfullhet, ibland nästan paradisiskt hänförande. Det fanns inte alls här. Bara ett torrt, torftigt och mentalt ödsligt landskap på något sätt, helt renons på det väsensartade man finner i den svenska naturen med det besjälade vemod som uttrycks i den svenska folkmusiken och Benny Anderssons melodier.

Och känslan mellan ute och inne. Då man ”går ut” i ett sydligt land känns det som att gå in i ett varmare rum där man inte vädrat på länge. Man vill öppna fönstret och få in frisk luft.

Jag kan känna släktskap med Norges fantastiska fjordlandskap, Danmarks idylliska småbyar och Finlands djupa skogar med alla sjöarna. Jag hälsar gärna på. Men flytta ifrån Sverige – aldrig.

                                                                                                             Johannes Ljungquist