Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Hon var nitton och så vitt jag kunde se hade hon allt en flicka ska ha när hon är nitton”, berättar Groucho Marx i sin självbiografi Groucho och jag. Groucho ville dejta henne och då gjorde hon klart för honom att det inte kom på fråga om han inte hade bil. Det hade han – på verkstan. Men samma dag han fick tillbaka sin Scripps-Booth ringde han upp henne och frågade om hon hade lust att åka med en sväng.

”Det hade regnat hela dagen och gatorna var fortfarande fulla med vatten. Men kvällen var klar och månen sken – och det gjorde också mina skor för första gången på flera veckor. När jag anlände till min skönas hus blåste jag glatt i gummitutan. Efter tretti nervösa minuter öppnades dörren och nerför trappan kom en uppenbarelse i vit klänning, en stor vacker vit hatt och vita skor.

Jag mötte henne på halva vägen, hälsade henne med all min behärskade elegans och sprang snabbt tillbaka för att öppna dörren åt henne. Den gick lite tungt, och i min iver att hinna öppna den innan hon kom fram halkade jag in en bit under bilen. Jag borstade bort smutsen, satte mig bredvid henne och så bar det iväg mot sjön.

Jag var utom mig av glädje. Mitt hjärta bultade värre än motorn, och när hon log mot mig förstod jag att jag äntligen hade funnit den flicka jag alltid drömt om.

Bilen hade ingen vidare väghållning. Till och med i låg hastighet vinglade den i kurvorna som om den varit stupfull. När vi svängde en gång försökte hon hålla i sig genom att ta tag i dörren. Hon anade inte att det var dörren med den elektriska knappen.

Till min fasa flög dörren upp och den älskliga varelsen gled graciöst ut ur bilen och ner i en stor lerpöl. Jag blev så panikslagen att jag höll på att köra därifrån, men jag backade snabbt tillbaka och höll nästan på att köra över henne i upphetsningen, hoppade ur bilen och hjälpte henne på fötter. Trots att hon var både våt och lerig kände jag genast igen henne. Jag försökte förklara och be om ursäkt men hon sa bara:

– Kör hem mej, din jävel!

Vi körde tysta tillbaka. Det enda ljud som hördes var klappret från motorn och mina tänder. När vi kom hem till henne slängde hon upp bildörren och sprang skrikande uppför trappan.

Nästa dag fick jag ett rekommenderat brev från hennes pappa. Han skrev att dotterns klänning, hatt och vita skor hade blivit förstörda, och att det skulle kosta sextifem dollar att ersätta dem, och om pengarna inte kom inom fyrtiåtta timmar skulle han komma hem till mig med en stor piska och slå mig fördärvad.

Först funderade jag på att gå med på piskningen och spara sextifem dollar, men efter en sömnlös natt skickade jag motvilligt iväg pengarna.”