Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.