Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Planet hade fått motorstopp på 14 000 meters höjd då piloten hoppade ut. Han befann sig strax ovanför ett stort åskmoln. Temperaturen var minus 55 och han hade bara en tunn flygoverall och lågskor. Han kände en stickande sensation i kroppen som övergick i domning. Det ändrade lufttrycket från kabinen till den tunna luften utanför fick kroppen att svälla. Magen sträcktes och svällde, ögonen kändes som skulle de tränga ut ur sina hålor, öronen sprängde och hela kroppen drabbades av kramper.

Längre ned i molnet kändes det snart bättre. Den tätare luften lindrade både känslan av kyla och smärtan från tryckändringen. Fallskärmen skulle lösas ut automatiskt vid 3 000 meter och han föll med 50 meter i sekunden. Han trodde då att han ”bara” hade tio lugna minuter kvar till marken. Men mardrömmen hade bara börjat. Han var på väg in i cumulonimbusmolnets hjärta.

En stark vind skakade honom från topp till tå. Han sögs upp och föll ned. Upp och ned igen. Stöttes iväg i sidled. Drogs runt i medurs och moturs rotation. Sköts rätt upp och rätt ned med kraftfull acceleration. Han drogs ut på längden och trycktes ihop och mörbultades som en säck med kött mot ett betonggolv. Han flöt omkring i ett våldsamt hav av sjudande moln i vitt, grått och svart.

När han slungats upp som en kanonkula fick han se ned i en lång mörk tunnel. Det var som ett dårhus. Och hela tiden regnade det så kraftigt att han trodde han skulle dränkas mitt i luften. Flera gånger fick han hålla andan för att slippa få lungorna fulla med vatten.

Till slut minskade turbulensen och när han vågade öppna ögonen såg han nedanför en grön bit av marken. Efter en kollision med en trädstam befann han sig på marken. Då hade det gått 35 minuter sen han lämnat planet.

Han var helt utsliten. Hela kroppen var täckt av blåmärken och småsår. Under den plötsliga trycksänkningen hade hans kropp svällt så mycket att flygoverallens sömmar hade gjort djupa avtryck i huden. Leder och muskler var sträckta, vrickade och stukade. Han led av tillfällig minnesförlust och hade förlorat balansen. Men han repade sig snabbt och var snart i luften igen, men skulle aldrig glömma sina spektakulära upplevelser i det som i dagligt tal kallas ”ett lokalt åskväder”.

Händelsen ägde rum 1959 nära Norfolk i Virginia och är tagen ur Planeten Jorden: Oväder.