Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist