Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist