Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ När jag ser tillbaka på mitt liv slår det mig hur naiv jag varit. Det är nog vanligt, åldringen har ett mer pragmatiskt perspektiv än ungdomen med sin idealism och rusiga framtidsutopier. Naivitet kommer av brist på erfarenhet. Så man har en del att lära.

Mötet med antroposofin blev en häftig förälskelse. Tillvaron stod plötsligt i ett förklarat sken. Reinkarnationen, karmalagen, det platonska världsåret, kulturepokerna – allt hängde ihop! Waldorf och den biodynamiska odlingsmetoden, historiesynen och i början min fascination för Steiners samhällskoncept tregreningen.

I det polariserade samhällsklimatet i slutet på sextiotalet med amerikansk kapitalism kontra kommunistisk totalitarism framstod tregreningen som kolumbi ägg. Här var lösningen! En ny tid skulle randas – en vacker dag skulle vi alla vakna upp till ett tregrenat samhälle. Här gällde det att sprida de revolutionära idéerna! Antroposoferna var pionjärer.

Jag sökte mig därför till den nystartade tidskriften Balder, som då var ett organ för tregreningen i landet. Jag var övertygad om att vi skulle kunna öka upplagan ordentligt. Balder skulle bli tidningen alla pratade om. Vi var visserligen ett entusiastiskt gäng, och vi lyckades ge ut några nummer. Men mest satt vi och pratade. Dessutom var artiklarna vi lyckades producera krångliga och svårlästa. Så upplagan blev aldrig bli mer än några hundra. Efter något år insåg jag att det inte skulle bli någon steinersk revolution, så jag slutade.

Men det fanns ju andra orsaker till att jag flyttat till Järna. Till exempel min förhoppning att komma i kontakt med andevärlden. Det var ju många invigda som gick omkring på Järnaslätten, som jag trodde, så jag ville också bli invigd. Dessvärre somnade jag ständigt vid mina ambitiösa försök att meditera. Efter åratal av dåligt samvete för detta var jag tvungen inse att den antroposofiska skolningsvägen knappast var min grej. Så jag blev aldrig invigd (och knappast så många andra heller vad jag vet).

Sen var det åren i närheten av den karismatiske Pär Ahlbom. Han var centralgestalten i Nibbleskolan, som senare bytte namn till Solvikskolan. Hans idéer om pedagogik, musik och antroposofi trollband mig. Trots att jag varken var lärare eller elev satt jag med på Nibblekollegiets möten bara för att få vara med i denna entusiastiska krets av beundrare.

Det var hur Pär talade som fascinerade, det var en värld omkring honom där man ville vara. Jag hade kunnat göra vad som helst för honom på den tiden. Detta visste han naturligtvis inte. Jag undrar om han över huvud taget hade en aning om vilket kraftfullt intryck han gjorde på människor. Idag ser jag att han hade sina fel som alla andra och att jag var naiv som vanligt. Men det var en underbar tid.

Den framtidsmodell Arne Klingborg skapade i Järna upplevde vi som var med som något fantastiskt. De förtjusande omgivningarna med de originella husen och de intressanta människorna, skapade en paradisisk atmosfär som var oöverträffad. Alla som kom utifrån bekräftade detta – dagliga studiebesök, politiker, media – alla ville uppleva Järnaundret. Då kändes allt naturligt och självklart, idag är paradiset avvecklat sedan länge. Många av oss var naiva nog att tro att det skulle vara för evigt.

De knappa lönerna på den tiden ägnade man inte en tanke, det kändes futtigt att tänka på pensionen när man var med om att skapa framtid. Man hade vad man behövde – mat för dagen och husrum. Men det gav naturligtvis usla pensionspoäng. Idag vet jag de som inte har råd att pensionera sig. Ändå tror jag de flesta inte ångrar sitt livsval. Visst var vi naiva på många sätt, men det var det värt.

Utan naivitet hade vi inte fått varit med om vårt livs största äventyr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist