Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.