Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Den ökande invandringen under ett decennium avbröts hösten 2015 då Sverige tagit emot drygt 162 000 asylsökande. Det vill säga 3 000 i veckan. En hårt trängd regering tvingades till slut ta sitt förnuft till fånga. Denna ansvarslöshet hade då länge kritiserats liksom den mediacensur à la forna öststaterna som omöjliggjorde öppen debatt. Fega politiker samspelade med en närmast enig journalistkår med att mörka vad som var på gång. Ingen debatt tilläts, och de som ändå lyckades komma till tals hånades.

Regeringens helomvändning öppnade emellertid de mediala slussarna och vi har fått en ketchupeffekt där allt nu får sägas. Både journalister och politiker står i kö för att be om ursäkt för vad de gjort och de flesta utom Miljöpartiet inser att den gränslösa invandringen inte längre är en realistisk tanke. Men hur kunde det bli så här tokigt?

Därför att Sverige har en ”moraliserande överideologi med godhetsambitioner”, som samhällsvetaren Lorentz Lyttkens uttrycker det. Regeringen talar pretentiöst om Sverige som en humanitär stormakt där man säger sig ha världens enda feministiska utrikespolitik. Man vill se sig som De Goda som bekämpar världens orättvisor. Men till slut fick den humanitära stormakten rätta mun efter matsäcken. Lorentz Lyttkens:

»Migrationsspektaklet kanske är det tydligaste exemplet. Fram till hösten förra året fanns det ingen hejd på hur välkomna migranter från hela världen var till Sverige. Alla var välkomna. Sedan kom alla. Då var det inte så kul längre och vi fick ändra oss.«

I sina godhetsambitioner hade regeringen inte räknat med att det skulle bli problem med integrationen. Man trodde att möten mellan olika kulturer, föreställningar och idéer skulle gå smidigt, man var inte beredd på att detta kunde leda till motsättningar. Men dessa migranter har andra föreställningar om hur ett samhälle skall fungera än det som är normerande i Sverige, menar Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria. Men han ser ingen förståelse för detta hos ansvariga.

»Man har inga som helst uttryckta förväntningar på vad människor som kommer hit ska anpassa sig till. (…) Därtill tar man ingen som helst hänsyn till vad människor har för bakgrund och erfarenheter som majoritetskulturer eller minoritetskulturer, och som grädde på moset så betalar man människor för att upprätthålla sin identitet på heltid. Det vill säga man betalar egentligen människor för att inte integreras, för att bevara sin särart och ställa sig vid sidan av samhället.«

Detta, menar Göndör, gör integration omöjlig. I en artikel i Fokus med rubriken De kom, vi såg, vi segregerade, talar han om att de som kommer från minoritetskulturer (som t ex judar, libaneser, armenier och kineser) under århundraden hittat funktioner i samhället som inte kontrolleras av majoriteter, de är anpassningsvilliga och därför lättintegrerade.

»De har skapat ett kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.«

Annorlunda är det för de som kommer från majoritetskulturer där man är van vid en dominansposition. Europa i allmänhet består av kristna majoritetssamhällen, som länge haft tydliga och självklara dominanspositioner. I synnerhet Sverige är ett sådant majoritetssamhälle där normer utvecklats som en konsekvens av detta. Det gör att normerna inte är särskilt anpassningsbara. Det gör också att den svenska särarten aldrig behövt definiera sig mot andra grupper.

Och när en identitet som sällan utmanats ändå blir utmanad – som den svenska när invandringen ökar – får den svårt att hävda sig. Lika svårt som andra kulturer.

»För sunnimuslimer från Mellanöstern är mötet med den sekulära fria demokratin en lika ny erfarenhet som att vara i minoritet. Och det är en erfarenhet som kräver att en ny identitet skapas. Gamla föreställningar måste bytas ut. Nya motbilder krävs. Den religiösa sunniarabiska politiserade positionen, måste för första gången förhålla sig till att omgärdas av en europeisk kristen majoritetsposition.«

Från andra hållet har den kristna majoritetspositionen förstärkts i mötet med islam. Den kristna värdegrundsgemenskapen beskrivs som något andra måste anpassa sig till. Allt oftare också som en mer moralisk och bättre gemenskap än andra.

»Frankrikes förbud mot heltäckande slöja 2011 var resultatet av att två majoritetskulturer med dominansposition krockade. Å ena sidan den sunniarabiska, som med små symboliska åtgärder försöker flytta fram sin position. Å andra sidan den kristna franska, som vägrar släppa sin majoritetsstatus.«

I Sverige har liknande konflikter uppstått, tydligast när muslimska företrädare vägrat skaka hand med det motsatta könet. Eller då muslimska intressen vill ha skilda badtider för män och kvinnor. En liten gest har rubbat majoritetssamhällets dominansposition. Varje beslut stärker eller formar de inblandades identiteter och förhållningssätt till varandra. Den importerade hederskulturen förstärks i det nya landet.

»Hederskulturen riskerar att intensifieras av män vars status hotas. Därför kan hederskultur utövas intensivare bland människor som invandrat till friare och öppnare länder, från länder där patriarkal maktordning upprätthålls som en naturlig norm i samhället.«

Det pågående mötet mellan två majoritetskulturer i Europa har fått allt fler forskare att ifrågasätta idén om det multikulturella samhället. Länder som bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik, har lyckats bättre med integrationen. Menar alltså Eli Göndör. Hans artikel är den första djupgående analys av migrantproblemet jag sett i det här landet. Hoppas politiker läser den – och media.

                                                                                                             Johannes Ljungquist