Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

Jag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist