Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Den politiska korrektheten i Sverige är välkänd. Med förundran följer man utomlands hur den dominerande trenden i den svenska samhällsdebatten ängsligt anammas av kreti och pleti. Är det ett uttryck för osäkerhet och brist på självständigt tänkande? Synliggörs här vår folksjäls kollektiva karaktär? I vilket fall som helst, varför uttrycka egna åsikter när andra gör det så mycket bättre?

Jämlikhetsidealet är centralt. Och fördomsfriheten. Om detta är alla svenskar överens. Omdömesbildning kring detta sköter sig själv, så att säga. För oavsett hur en människa uppträder i klädedräkt och levnadssätt är h*n en av oss. Och vår fördomsfrihet gör att vi accepterar vilka som helst konstigheter utan att låtsas om att de är konstiga.

Detta leder inte sällan till egendomliga låtsaslekar swedish style. Som till exempel då jag la ut denna bild på Facebook med kommentaren ”Kulturskillnader. Två världar”, för att jag tyckte bilden på ett slående sätt sammanfattade en av vår tids stora förändringar, en illustration på ett problemkomplex som berör oss alla.

Och då vips, börjar den svenska låtsasleken med en ironisk kommentar. ”Det kan man lugnt säga. Att packningen får plats på bänken är ju superviktigt för vissa.”

Genom att låtsas att ryggsäcken är det intressanta, och avsiktligt missförstå bildens budskap, uppstår en komisk effekt. Helt klart. Fast avsikten är att ge mig bassning för min fokusering på de svartmaskerade figurerna där jag bryter mot första jämlikhetsbudet i ett land där alla ses som jämlikar. Så får man inte göra. Den groteska klädedräkten ska ignoreras och dess bärare ska uppfattas som vilka Andersson som helst. Man ska låtsas att de svarta särkarna är vanliga gångkläder.

Dessutom visar min rubrik ”Kulturskillnader, två världar” ett solklart vi-och-dom-tänkande som är ett mycket allvarligt brott mot PK-lagen. ”Dom” är ett fult ord, det finns bara ”vi”. Det har vi kommit överens om i det här landet för längesen.

Mitt lama förtydligande att det knappast är det gamla parets ryggsäck som är skrämmande, kan därför heller inte godkännas – och här når argumentationen absurda höjder: ”nej den är ju bara skrymmande – finns det något på den här bilden som är skrämmande är det herrskapets attityd”.

Ordleken skrämmande-skrymmande ger naturligtvis ytterligare debattpoäng. Jag känner att jag håller på att tappa greppet. Samtidigt är jag fascinerad av låtsaslekens brist på verklighetsförankring. För död och pina, låtsas inte om elefanten i rummet! Den heltäckande maskeringen ÄR OK! Liksom för övrigt allt som har att göra med islam!

Budskapet är tydligt: Låtsasleken är avsedd att visa solidaritet med en förtryckt grupp.

Och det är bara att inse – att argumentera mot detta exponerar bara min brist på solidaritet. Vad spelar det för roll om jag har ”rätt” när det samtidigt uppfattas som om jag sparkar på en som redan ligger? Javisst är det osakligt. Men med hjärtat på rätta stället – och det är det som räknas här.

Det finns ingenting att ångra i min rubriksättning. Den är ett sakligt konstaterande. I vilket som helst annat sammanhang skulle den vara okontroversiell. Man skulle nicka instämmande. Men nu är vi i Sverige med ett debattklimat svårt anfäktat av känslostyrda tankar på modet där sanningen är en sällsynt gäst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist