Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I många år kunde svensk invandringspolitik inte ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det sågs som närmast omoraliskt. Den människa som gjorde det togs inte på allvar utan diskvalificerade sig själv. Och detta gällde i hög grad journalister som riskerade sina jobb om de gjorde det. Detta säregna uttryck för den politiskt korrekta perverteringen av det offentliga samtalet fick ett eget namn – åsiktskorridor.  Under åtminstone 15 år pågick detta hysch-hysch tills det hösten 2015 visade sig ohållbart med världens mest generösa invandring och regeringen slog till bromsarna. I ett slag blev invandringsfrågan det alla talade om. Nu var det tillåtet.

Och då visade sig också att en del journalister haft dåligt samvete. ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skrev Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta pågick under flera år. I början på förra året – ett halvår innan regeringens kovändning – ångrade hon sig.

Och hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som redan ett år innan vågade utmana PK-maffian: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Naturligtvis var det beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom yppandeförbudet. De som ville diskutera denna viktiga samhällsfråga blev hånade och tagna för att gå Sverigedemokraternas ärende. Inte bara diskvalificerade utan också demoniserade. Så kan det gå till i Sverige då den politiskt korrekta moralpaniken slår till. Marteus beskriver tekniken:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfaldigt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Och visst var det så, vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick. Svenska folket fick ingen insyn.

Tankefiguren bakom var: man kan inte avvisa nödlidande – och Sverige har massor av plats. Varje propå om att diskutera denna viktiga samhällsfråga avvisades därför eftersom den betraktades som ett icke-problem. Eller som en god vän uttryckte det – varje diskussion avser att begränsa invandringen. Därför ska vi tiga. För vi har plats, vi har viljan att härbärgera de nödlidande. Detta var uppfattningen hos det politiska etablissemanget och media – stödda av en bred opinion.

En häpnadsväckande ansvarslöshet. Om man inte talar om det försvinner problemet, var inställningen. Situationen upplevdes uppenbarligen som övermäktigt, man behövde tid för eftertanke. Det viktiga offentliga samtalet avvisades.

Men till slut förändrades det hela drastiskt då regeringen hösten 2015 begränsade invandringen radikalt och de politiskt korrekta var tvungna inse att deras svärmiska föreställningar om en obegränsad invandring varit en orealistisk önskedröm. Något som framförallt drabbade MP, det mest PK-sinnade partiet, med en minister som kom att gråta offentligt när insikten drabbade henne. Det seriösa människor vetat i åratal blev nu en svidande insikt även för de styrande.

Redan åtskilliga år tidigare hade den grävande journalisten Janne Josefsson kommenterat medias skuld i mörkandet.

»Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.«

Det offentliga samtalet kring invandringsfrågan pausades av den styrande PK-eliten under många år. De var inte mogna att ta upp frågan, därför skulle ingen annan göra det heller. En totalitär inställning ovärdig en demokrati. Idag är det tydligt att agerandet var klandervärt. Lärdomen vi kan dra är att politisk korrekthet inte är att lita på.

I nästa krönika ska vi ta upp de politiskt korrektas problematiska förhållande till integration och det multikulturella samhället.
                                                                                                             Johannes Ljungquist