Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Som tonåring gjorde Lobsang Rampas Det tredje ögat ett starkt intryck på mig. Boken beskrev en tibetansk munks dagliga liv. Han var invigd och kunde göra astralresor. Han visste därför allt om världshändelserna trots att han aldrig satte sin fot utanför klostret.

Den djupt religiösa tibetanska kulturen har alltid imponerat på västvärlden. Det är den totala hängivelsen inför livets immateriella värden och livsvisdomen som kommer ur ett totalt fokus på den andliga dimensionen som vi beundrar. Tibet framstår som ett idealkoncept för den andligt strävande människan.

Det förtroende västvärlden har för den tibetanska modellen har mästerligt förvaltats av Dalai Lama, som genom sin milda visdomsfyllda livshållning kommit att bli den största nu levande religiösa förebild vi känner. Hans pragmatiska anspråkslöshet parat med ett reservationslöst intresse för samtiden har givit bilden av buddhismen mindre som en religion än en livspraxis. En andlig hållning.

Därför lämnar oss Tibets öde ingen ro. Trots att ett halvt sekel förflutit sen Dalai Lama flydde till Indien är vårt engagemang för Tibets sak oförändrad, liksom vår harm över Kinas agerande. Vi har aldrig förstått varför de krossade Tibets självständighet och varför de fortsätter att kränka den tibetanska kulturen på alla sätt. Att de kallar Dalai Lama för ”separatist” och ”upprorsledare” känns absurt. Vi kan inte förlåta detta.

Men det är som om Kina inte förstått sin förbrytelse. Frestelsen att inkorporera Tibets landområden utan större svårigheter var en realpolitisk landvinning som knappast ryggade för moraliska betänkligheter. Men frågan är om man då insåg de världspolitiska konsekvenserna. Att Tibet än idag är en politisk kvarnsten om halsen slutar säkert inte förvåna det kinesiska styret.

Att en ledare för en marginaliserad lilleputtnation skulle utvecklas till ett moraliskt föredöme i världen ingick säkert heller inte i Kinas kalkyl då de 1959 invaderade Tibet. Idag är Dalai Lama tillsammans med Nelson Mandela våra största nu levande förebilder.

Behandlingen av Falun Gong är ett annat exempel på Kinas okänslighet inför religiösa rörelser. Kanske är det en genuin rädsla att tappa kontrollen. Styret har exponerat denna rädsla tidigare. Nu sägs att Kina är orolig över den tibetanska nationaliströrelsens styrka och det allt större internationella stöd den fått under senare tid. Tibet förblir Kinas största internationella säkerhetsproblem.

Dalai Lama har fått Nobels fredspris och han bjuds in av nationer överallt, nu senast av Barack Obama. Och Kina protesterar som vanligt. Det är intressant att se hur mäktig en moralisk styrka kan bli. Vi har sett konsekvenserna hos Gandhi och hos Mandela. Vem vet vad Dalai Lamas verkan kan leda till.