Kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati?
♦ ♦ ♦ Islam är i fokus som aldrig förr. Men till skillnad från för sju år sedan då Mummel i kön startade har synsättet förskjutits från totalt förnekande av problematiken till dagens bekymmer kring förortsfenomen som islamska åsiktspoliser, stenkastning mot blåljusfordon och värvning av IS-krigare. Vi kan idag konstatera att de politiskt korrekta hade fel. De var naiva och fegade ur då de borde ha tagit problemet på allvar och inlett en nationell omdömesbildning. Istället stoppade de huvudet i sanden, vilket gjort att situationen eskalerat.
Skambeläggandet av islamkritiken från förr börjar ersättas av insikten att islam har ett trovärdighetsproblem. Vi ser yttringar av extremism som ger religionen dåligt rykte och skapar en osäkerhet hos allmänheten. Vad sker bakom stängda dörrar i skolor och moskéer? Man mörkar odemokratiska tendenser som nu senast i moskén i Gävle. Eller ta denna engelska skola som undervisade i förakt för den omgivande kulturen och brist på respekt för andra religioner.
Budskapet är tydlig. Islam är inte endast en religion, det är en urgammal kultur som inte bara är obenägen att ta till sig den moderna tidens värderingar. Man motarbetar också grundläggande demokratiska uppfattningar. Sen skolfilmen visats offentligt fick de flesta lärarna bytas ut. Frågan är om detta hjälpte. Lärarnas förhållningssätt var knappast ett misstag. Så frågan blir då hur man kan ha förtroende för att ett sådant genomfientligt synsätt kan förändras. Eller ta Uppdrag gransknings reportage med dold kamera om moskén på söder för några år sedan. Imamens råd att kvinnan ska underordna sig mannen har 1400-åriga anor. Vem tror att dessa synsätt kan försvinna över en natt bara för att ett tv-program uppmärksammar det?
Svenska Sara visar den muslimska protektionismen på sitt sätt. Hon vill avskärma sig mot allt hon inte kan godkänna som muslim. Hon klagar över att hon blir mobbad i skolan och förstår inte varför, hon vill ju bara leva efter sin tros påbud. Hon har ”stått i försvarsposition” mot det svenska samhället och ”blivit kränkt, hotad och förnedrad” på grund av sin ”identitet”. Hon ser inte sin egen extrema livshållning och sitt totala avståndstagande till den svenska normaliteten som ett problem. Hon ”vägrar att leva efter den västerländska livsstilen”. Men varför stannar hon då i Sverige?
Redan de svarta heltäckande kläderna signalerar självvalt utanförskap och extrem religiös tillhörighet. Knappast oproblematiskt i en svensk verklighet där det automatiskt uppfattas som krav på särbehandling. I skolan får hon sig till livs ”mängder av sekulära värderingar”, och ”tvingas sitta tillsammans med elever av motsatt kön”. Självklara förhållningssätt uppfattar hon som tvång och kränkningar. Och hon vägrar kompromissa. Det finns inte på kartan. Allt är omvärldens fel.
I praktiken anklagar hon omgivningen för att inte vara muslimsk.
Eller med andra ord – svensk livsstil kränker hennes religion. Denna inställning har överraskat en svensk allmänhet. I vår svenska snällhet har vi känt skam och varit beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel. De politiskt korrekta har sagt det rent ut – muslimerna har rätt, vi måste anpassa oss. Visa respekt för deras synsätt. Allt annat är islamofobi. Till och med pålitliga ateister som Vänsterpartiet har stött långt gångna religiösa krav, en inställning som också ligger bakom Miljöpartiets kris där en minister umgås med islamister och en annan medlem vägrar ta kvinnor i hand.
Hur har det kunna bli så att vi skäms över vår nationella särart? Vi har inget att skämmas för! Vi kan inte avkrävas långtgående kompromisser gentemot extrema fundamentalistiska värden. Vi måste börja se islamisternas krav för vad det är – en oerhörd fräckhet. Våra sekulära värderingar är en vital del av den svenska identiteten som det inte finns någon anledning att beklaga eller be om ursäkt för. De som likt Sara ”står i försvarsposition” mot det svenska samhället har en ohållbar position. Vi måste snart inse detta.
Vi måste se verkligheten – att hatet och aggressionerna kommer från islamisterna själva i deras tydliga avståndstagande till vår sekulära kultur. I attityder och handlingar avvisar de vårt demokratiska samhälle. Vi måste också ta avstånd till de politiskt korrekta som med en mästrande attityd spelat med islamisterna i en handfallenhet som provocerat fram ett parti som Sverigedemokraterna. Och därmed polariseringen. Det har varit naivt, okunnigt och fegt. Miljöpartiets tafflighet och självutplånande fördomsfrihet är ett tydligt exempel på detta. Att ingen har satt ned foten är det svenska problemet.
Islamismen är oförenlig med demokrati. Saras anspråk är därför orimliga. Hennes utopiska ideal kan inte accepteras i vårt land. Vi vet vid det här laget hur illa det är ställt om man följer denna extrema form av islam. Shejk Abu Ishaq Al-Heweny ger här exempel på hur man kommer att förslava icke-muslimer i ett land erövrat av en islamsk armé (börja vid 3:50).
Sara klagar över att hennes religiösa krav inte är respekterade. Men hur ska vi kunna göra det då hon inte respekterar svensk demokrati? När hon dömer oss? När hon föraktar vårt samhällssystem och sekulära tradition? När hon betraktar allt vi står för som fel? Det är en hållning vars fräckhet vi ännu inte insett vidden av. Vår utgångspunkt har varit att möta långt gångna krav på fördomsfrihet. Men det räcker inte för Sara. Hennes krav är att vi ger upp allt vi står för.
Vi håller långsamt på att lära oss läxan. Det är skillnad på islam och islamism. Vår naivitet har ersatts av en misstro mot islam generellt, för hur ska vi veta vem/vilka muslimer som är vettiga? Svart fotsid beklädnad är rimligtvis uttryck för extrem fundamentalism. Liksom burka och niqab. Men är Saras hijab det?
Men den kanske viktigaste frågan är – hur ska vi kunna leva med Sara och hennes trosfränder när de ringaktar oss och allt vi står för?
Johannes Ljungquist
Varför skulle man INTE respektera en muslim (eller vem som helst) som föraktar vår demokrati? Man kan väl respektera en person fast vederbörande har väldigt avvikande åsikter om någon ting (t.ex demokrati). Begår personen ifråga ett brått, döms den i domstol till ett visst straff. Min respekt för denna människa skall väl inte behöva påverkas?
Trevlig sommar!
@Hermundur Eiðsson
Många muslimer respekterar inte grunderna för våra demokratiska värderingar, tvärtom, de hånar dem. Samtidigt kräver de respekt för sitt fundamentalistiska religiösa förhållningssätt. Hur ska jag kunna respektera den hållningen? Jag tror du menar att du respekterar deras rätt att tycka vad de vill. Jovisst, det ingår i åsiktsfriheten. Men det är en annan sak. Jag tror du han skilja på detta.
Om vi alltså gör skillnad på ”att respektera” och ”hålla med” (vilket vi båda gör)så kan man svara ja på rubrikens fråga: Ja, man kan respektera muslimer som föraktar vår demokrati, fast vi håller inte med dem.
@Hermundur Eiðsson
Du talar egentligen om att respektera vilken som helst människa. Respektera människovärdet. Men i denna diskussion blir det poänglöst att konstatera det. Islamister föraktar vårt tänkesätt, sinnelag och världsåskådning. Samtidigt kräver de att vi ska respektera deras. Jag menar att det är en fräckhet att kräva detta som jag inte kan acceptera. It takes two to tango. Deras hållning är utpräglat totalitär. Respekterar du nazister? IS-krigare?
Det klingar lite av: öga-för-öga-mentalitet när du säger: ”it takes two to tango.” Menar du att vi ska vara som de och förakta deras tänkesätt? Jag håller med dig om att vissa människor är fräcka och jag accepterar inte det men jag kan respektera dessa människor som sådana. Samma sak med nazister och IS-krigare, det är deras brottsliga handlingar jag protesterar emot. Hur var det Voltaire sa, ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”
@Hermundur Eiðsson
Då är vi där igen. Att respektera människovärdet är vi eniga om. Men det är ju inte frågan här. Frågan är att du inte kan acceptera att jag inte respekterar en människa som uttalar hat mot mina grundvärderingar. Jag respekterar inte en som menar att vi borde ha sharialagar. Jag respekterar inte en människa som menar att en kvinna som begått ”äktenskapsbrott” ska stenas. Den människan har samma människovärde som vi andra, men hans åsikter kan jag inte respektera.
Jag accepterar att du inte respekterar en viss människa, men jag riktar mig mera mot denna människas handlingar. Jag respekterar gärna en människa som MENAR att en kvinna som begått äktenskapsbrott ska stenas, men jag håller givetvis inte med. Det är först när denna människa skrider till handling som det blir allvarligt; då är det handlingen vi fokuserar på. Och det verkar förresten som du håller med mig där på slutet när du säger: ”Den människan har samma människovärde som vi andra, men hans åsikter kan jag inte respektera.”
@Hermundur Eiðsson
Detta är en strid om påvens skägg. Hur kan du respektera en som menar att en kvinna ska stenas? Eller att judar skall skjutas? Eller Breivik? Det är bara struntprat. Du rider på principer, inte realiteter. Jag tror inte du skulle respektera den man som våldtagit din dotter. Eller har jag fel igen?
Nej, jag rider inte på principer, snarare är det ett ideal som jag försöker leva upp till. Detta synsätt som jag vill förmedla (respekt, hänsyn o.s.v.) är en av grundbultarna i ett civiliserad, demokratiskt samhälle. Respekt gentemot alla människor, även inför en dömd person – hur vedervärdigt brottet än må ha varit.
@Hermundur Eiðsson
Du svarade inte på om du skulle respektera om en man våldtagit din dotter. Gör du det blir din hållning orimlig. Att respektera människan Breivik men inte hans massmord är en kvasifilosofisk kullerbytta som framstår som patetisk. Människan Breivik har gjort detta – alltså kan man inte respektera honom. Det är ju det logiska. Han har förverkat den respekt för honom man kunde haft innan dådet. Våldtäkten av din dotter tar bort respekten för våldtäktsmannen. Du är inte trovärdig i dina vänners ögon om du säger att du respekterar honom. Inte i mina heller.
Jo, egentligen har jag svarat på alla frågor i ett svep när jag säger: ”hur vedervärdigt brotten än må vara.” Det gäller eventuell våldtäktsman, Breivik, nazister, IS-krigare, USA:s krigföring i olika länder mm. Hur jag personligen skulle reagera om min dotter blev våldtagen vet jag inte just nu, men jag hoppas att jag kan uppträda civiliserad. Som jag sa är det här frågan om ett ideal som jag anser vara eftersträvansvärt och möjligt att uppnå. Vi här i västvälden försöker avskaffa dödsstraff. Varför det? Jo, på grund av den respekt vi instinktivt känner inför människovärdet. Dömda brottslingar ska behandlas med respekt. Ingen stenkastning, inga piskrapp, endast böter eller fängelse. Många vill stänga Guantánamofängelset. Denna hållning ser du i många länder. Skulle någon drista sig till att föreslå införandet av dödsstraff bli det ramaskri. Med bakgrund av detta är jag faktiskt ganska trovärdig när jag påstår som svar på din fråga: ”kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati?”(rubriken) – med ett: Ja, det kan vi (eller borde åtminstone försöka).
@Hermundur Eiðsson
Jag menar att du driver din idealism in absurdum. Jag ifrågasätter realismen i den, det är vad jag implicerar i vår diskussion. Du hoppas du kan ”uppträda civiliserat” om din dotter blir våldtagen. Men kan du respektera våldtäktsmannen, är ju frågeställningen. Naturligtvis inte, är min poäng. Och varför skulle du ens anstränga dig? Att du ”hoppas” räcker inte för att du skall vara trovärdig, du framstår bara som en naiv svärmare. Tyvärr. Och jämförelsen med dödsstraff haltar. Att jag inte respekterar en islamist som föraktar våra demokratiska värden innebär ju inte att jag önskar att h*n skall få dödsstraff. Och varför ska jag respektera Breivik? Det är ju absurt. Han har förverkat allas vår respekt.
Först en liten ursäkt för det tekniska klandret. Det var inte meningen att skicka tre exemplar av förra inlägget. För en realist är idealism alltid absurd. Idealisten vill alltid gå längre en föreliggande realitet ser ut. (Hegel lär ha sagt: ”Av två alternativ väljer jag det tredje) Idealisten har en vision och kan därför framstå som en naiv svärmare. När jag tog upp det där med dödsstraff var det därför att det pekar på något djupt mänskligt inom oss, respekt hör dit liksom vördnad och aktning. Det går nästan inte att vara människa utan att känna respekt, vördnad och aktning för vissa saker. Dessa själskrafter kan man utveckla. I mänsklighetens historia har denna utveckling kallats civilisering. Den har inte enbart ett naturligt förlopp, utan vi kan påverka den, odla den eller fördärva den (barbari). Breivik sitter i fängelse, hur behandlar fångvakterna honom? Jämför detta med de fångvaktare som Annika Östberg fick stå ut med i 28 år Kalifornien. Du ser i det levande livet hur fenomenet ”respekt” tar sig uttryck på olika sätt (eller lyser med sin frånvaro). Slutligen frågar du: ”och varför ska jag respektera Breivik?” Min fråga var från början: varför ska man INTE respektera? Det är väl ingen automatik? Har du tömt ut dina respektförråd? Nej, respekt skapar vi själva eller har i alla fall möjlighet att påverka huruvida den finns och utövas.
@Hermundur Eiðsson
Idealismen känner jag mycket väl, Hermundur. Jag har själv varit en idealistisk svärmare så jag vet hur du tänker. Men det finns idealister och det finns idealister. Jag är fortfarande idealist, men ett långt liv har givit mig erfarenheter som gjort mig mer realistisk. Det är det verklighetsfrämmande i din idealism jag kritiserar, inte din idealism. Arne Klingborg var också en idealist men också den förste att pragmatiskt rätta sig efter verkligheten när så krävdes. Det är det jag menar. Pragmatisk idealism. Jag ser ingen pragmatism hos dig, bara rosenröda ideal utan verklighetsförankring. Det är jättelätt att vara rosenröd idealist om det inte krävs verklighetsanknytning.
Sen kan man inte kräva respekt. Man har eller har inte respekt. Människor kan inte kräva att bli respekterade, men de kan förtjäna det genom sina handlingar eller sin person. Mandela förtjänade respekt, Breivik förtjänar förakt. Så din fråga är fel ställd ”varför ska man inte respektera”? Du kan inte bestämma dig för att respektera, då blir det bara ett ytligt förnuftsresonemang som tränger undan det du känner i hjärtat. Respekt är nånting du har eller inte har.
När jag läser ditt senaste inlägg blir jag väldigt förvånad och tänker: han måste väl skämta! Ser du dig inte omkring, följer du inte debatten? Den pågår visserligen inte för jämnan men med mer eller mindre jämna mellanrum. Snacka om att vara verklighetsfrämmande! (eller så skämtar du). Du säger: ”Mandela förtjänar respekt, Breivik förtjänar förakt” Det stämmer inte heller. Respekt kan man visa en människa utan att vederbörande förtjänar det. Och varför skulle inte jag kunna bestämma mig för att respektera någon? (När upphörde den möjligheten helt plötsligt?) Sista meningen tar hem priset: ”respekt är nånting du har eller inte har” Ja, men då skulle du aldrig behövt skriva den här artikeln överhuvudtaget. Rubriken ljöd: Kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati? Svaret skulle bli: en del kan det, en del inte!
Ja visst kan du Hermundur respektera en islamist som föraktar vårt system. Men jag tror inte att någon som bestämt sig att respektera gör det på riktigt. Det är en artificiell respekt.
Du undrar då varför jag skrivit krönikan. Därför att politisk korrekthet har krävt av oss att respektera något som inte är värt respekt. Så här står det:
”Svensk livsstil kränker hennes religion. Denna inställning har överraskat en svensk allmänhet. I vår svenska snällhet har vi känt skam och varit beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel. De politiskt korrekta har sagt det rent ut – muslimerna har rätt, vi måste anpassa oss. Visa respekt för deras synsätt. Allt annat är islamofobi.”
Detta har vi under ett antal år brottats med. För och emot. Min krönika är en ”upptäckt” att vi blivit lurade i vår omdömesbildning. Det är så jag ser det. Krönikan är avsedd att bidra till en annan bedömning än den som varit gängse en rad år. Jag menar att vi har respekterat något vi inte har anledning att respektera. Eftersom vi har haft fel beslutsunderlag. Om den som läser detta instämmer i min omdömesbildning kan det inspirera till ett nytt förhållningssätt, inte för att de ”bestämt sig” för att respektera eller inte respektera, utan för att de efter moget övervägande kommer fram till ett eget förhållningssätt.
Den frågeställning du tar upp i din krönika är i och för sig relevant. Det stämmer att många är osäkra och ”beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel.” ”Vår svenska snällhet” har sina svaga sidor, det håller jag helt med om; men den har också något positivt. Det är på grund av den som många i Sverige (men också i andra länder) reagerar med förfäran när de bevittnar att någon människa (även en brottsling) kränks eller behandlas respektlöst. Detta sätt att reagera ligger egentligen djup rotat i alla människor men kommer till uttryck på olika sätt i olika delar av världen och vid olika tidpunkter. Detta är en iakttagelse som inte ens den mest rosenröda idealist kan undgå att göra. Därför reagerade jag huvudsakligen på rubriken som dessutom var ställd som en fråga. Mitt svar känner du redan till.
Men nu till det artificiella. Låt oss säga att jag är en otålig person och är far till barn som befinner sig i trotsåldern. Någonstans vet jag att man måste ha tålamod med barn i trotsåldern. Hur gör jag? Jag lägger band på mig själv. Jag uppför mig tålmodigt. Detta är på sätt och vis ett artificiellt tålamod. På så sätt kan jag hålla med om att det finns artificiell respekt. Men detta är inte allt. Jag har också ett tankemässigt förhållande till företeelsen tålamod. Jag tänker att tålamod (respekt) är bra att ha. Detta tänkande – om det är medvetet iakttagande tänkande – kan aldrig bli artificiellt. Genom en tankemässig reflektion kan jag på ett solitt och helgjutet sätt ta ställning för eller emot tålamod. Inte ens den mest otåliga person skulle väl säga: skippa tålamodet, var dig själv. Personen ifråga lägger märke till två saker som den står inför: Å ena sidan den ideella delen, begreppet tålamod, å andra sidan den sinnliga delen (eget bemödande om att skaffa sig tålamod). När jag därför säger att jag respekterar ”en islamist som föraktar vårt system” så gör jag det på riktigt, jag tar ställning FÖR respekt, på samma sätt som en otålig person kan på fullt allvar mena att tålamod är bra att ha.
@Hermundur Eiðsson
Din övning i självbehärskning är inte samma sak som att du bestämmer dig för att respektera någon. Men din uppfattning att det är likvärdiga själsrörelser gör att jag förstår missförståndet oss emellan. Att respektera någon är för dig en åtbörd av aktning, en sorts artighet i umgänget med medmänniskor. En eftersträvansvärd medmänsklighet.
Det jag lägger i begreppet respektera är något som växer fram ur en beundran för en person. Någon jag är imponerad av. Då föds en respekt. Jag beundrar inte Breivik och kan därför inte respektera honom. Han har gjort något förfärligt, att respektera honom kan bara en som uppskattar det han gjorde.
Det var i den betydelsen rubriken blev gjord. Därför är inte den betydelse du lägger i begreppet relevant här.
Jag misstänkte att det kunde finnas skillnader i våra definitioner av begreppet. Slog därför upp Synonymer.se och fann det här:
aktning, vördnad, omtanke, hänsyn, högaktning; prestige, anseende, uppskattning, erkännande, förtroende; auktoritet, pondus, myndighet; fruktan, rädsla
motsatsord:
respektlöshet, ringaktning
Gjorde även ett tankeexperiment: Om du och jag skulle arbeta som fångvaktare i fängelset där Breivik sitter, skulle då de skillnader som finns i vår syn på respekt, synas i vår attityd och hållning gentemot honom?
Glad Midsommar!
@Hermundur Eiðsson
Att du – och jag med för den delen – skulle behandla Breivik som professionella fångvaktare visar inte att vi respekterar honom. Inte jag i alla fall. Men att jag ringaktar honom gör inte att jag därför behandlar honom illa. Är det så svårt att förstå?
Nej, inte alls! Det t.o.m. klargör en hel del. Du har uttryckt detta i ett tidigare inlägg från den sjuttonde juni där du säger: ”Den människan har samma människovärde som vi andra, men hans åsikter kan jag inte respektera.” Summan av kardemumman är att du helt enkelt är förbannad vilket blir synonymt med att du förlorar respekt för dessa människor (Breivik och muslimer som föraktar vår demokrati o.s.v.) men har åtminstone ”den” respekten kvar som innebär att du inte åsidosätter deras människovärde. Man kan säga att du har gjort en liten utvidgning av begreppet respekt och använder det i vidare bemärkelse. Min förståelse är något trängre och hänger starkt ihop med människovärdet, inte människans handlingar.
@Hermundur Eiðsson
Att förlora respekt och att vara ”förbannad” är samma sak för dig. Konstigt. Lika konstigt är att du fortfarande förväxlar människovärde med respekt. Jag har inte gjort någon ”utvidgning” av begreppet respekt. Det är du som blandar ihop begreppen. Jag står fortfarande för både rubriken och innehållet i min krönika. Den 15-åriga flickans avståndstagande till det vi står för i det här landet är chockerande, speciellt med tanke på att hon och hennes trosvänner hela tiden kräver respekt för sina värderingar. Hur ska man kunna göra det? Jag tycker det du står för är skit, du ska tycka som jag, är islamisternas budskap till oss. Jag tycker det är höjden av fräckhet. Men tydligen inte du.
Nej, men vänta nu, jag menar att detta (förlora respekt och vara förbannad) BLIR synonymt genom att du utvidgar begreppet. Och jag förväxlar inte människovärde med respekt men ser stora likheter: ”min förståelse är något trängre och hänger starkt ihop med människovärdet,” sa jag visst.
Jag vill ändå påstå att du gör en utvidgning av begreppet respekt och det är självklart tillåtet, men dina krönikor är inte skrivna för enbart dig själv, utan du vänder dig till läsarna. Det är därför viktigt – för att komma ut med budskapet – att använda orden i samma bemärkelse och läsarna använder dem eller markera när så inte sker.
För att återvända till rubriken så har du egentlige själv redan svarat på frågan. Svaret blir: Ja, de muslimer som föraktar vår demokrati kan man faktiskt respektera, eftersom respekt (i vanlig bemärkelse) hänger starkt ihop med människovärdet.
@Hermundur Eiðsson
Ditt resonemang blir alltmer tilltrasslat och knappast meningsfullt att resonera kring. Övriga läsare har nog inga svårigheter att förstå vad jag menar.
Tack ändå för ett givande meningsutbyte. Ser att vi började den fjortonde. Jag skulle bara komma med en försiktig fråga där i början som sen utvecklades till en hel utredning kring temat respekt. Har själv lärt mig en hel del intressanta saker. Men det får vi ta en annan gång. Trevlig sommar!
@Hermundur Eiðsson
OK Hermundur, likewise.